onsdag 16 november 2011

Konsten att ändra i fass.


(Jag borde nog hålla till i Iris kök framöver)

Så här är det va.

Att jag är en allt eller inget person. Det finns liksom inget lagomt (antagligen min sämsta egenskap om ni frågar min kära sambo) Tävlar man, så vinner man. Har man myskväll så köper man upp hela myspys avdelningen på Ica, Promenerar man, så gör man det varje dag, annars får det va! Tränar man så gör man det tills man spyr.

Är ni med mig? Allt eller inget. Jämt.

Vilket oftast resulterar i att jag vid spelkvällar gråter om jag förlorar (och spelar aldrig med den personen igen) Kräks när jag går på spinning, och går så snabbt att hjärtat är på väg att hoppa ur kroppen. Och ska det mysas, då ska det banne mig mysas. Med allt som hör till. Varför göra något halvdant?

Och när jag för ett tag sedan fick en ny medicin (mot smärta) utskriven, förklarade min doktor att det är mycket vanligt att man går upp 10-20 kg när man äter denna. Jo man tackar, här håller man fortfarande på att trilskas med envisa graviditetskilon (Ja hon är tre!) så ska man få en medicin, man går upp utav. Aldrig!

Men min kära doktor insisterade och sa väldigt bestämt:
- Det är bättre att gå upp i vikt, än att ha ständig värk. (Ni kanske hör att min doktor är kring 60 med en stor ölmage?) Och fortsatte med att jag säkert är annorlunda, och en av dom få som inte går upp.

Jo för att det är jag ju.

I samma stund som jag gick ut ur den där porten med min medicin, försvann alla tankar som innehöll träning och nyttigt. Vad är det liksom för idé att träna och äta nyttigt om man ändå ska gå upp? Otacksamt värre. (Och jo, jag är så pass intelligent att jag vet att man ska äta nyttigt och röra på sig av andra anledningar än bara kilogram) Men jag fungerar inte så. Tyvärr. Tränar man ska man ha resultat. Snabbt. Annars kan det va. Men vad är det för mening med att inte äta allt det där goda när man ändå ska gå upp? Ni förstår va? :)

Och jag är då efter några månaders medicinering på väg att ändra den genomsnittliga viktuppgången i fass (Inte riktigt än, men på god väg) Och jag känner mig precis som en hungrig liten 5 åring som vägrar äta, för att hon tror att hon straffar sina föräldrar. För jag har nämligen lust att ställa mig och skrika åt min läkare:

- In your face. HA! Du hade fel, jag gick visst upp. Samtidigt som jag står och posar i en tajt baddräkt och lipar.

För jag vann ju!? Eller hur? Han hade fel!

Och då känns allt så himla mycket bättre!

2 kommentarer:

  1. Haha jag ÄLSKAR att läsa din blogg. Keep it up :D Du är FIN oavsett kilon Linda. Ha inte ont. Kram Therese

    SvaraRadera
  2. Hmm allt eller inget, här blir det nog mest inget :)
    Drygt med medicin som påverkar vikten, men vad gör det om hundra år , ät på!

    SvaraRadera