fredag 28 december 2012

Önskelista



Lite på önskelistan just nu. 

Dessa saker får gärna flytta hem hit, innan sommaren. 
Kudden ska jag faktiskt snart klicka hem, efter en liten överenskommelse med sambon. Man skulle kunna kalla det en gemensam julklapp ;) 

Så! Har ni haft en bra jul?
  
Vi har. Trots kaos. Som alltid. Det är alltid något som ska dra åt det kaosartade hållet i denna familj. I år, var det faktiskt Simon som stod för krånglet. 

Han lyckades nämligen tappa bort vår enda bilnyckel, på Fredagen. Dagen då vi skulle ha julhandlat all mat och de sista klapparna. Och min kära sambo, jobbar ju ett antal mil hemifrån. Så där satt han i ett antal timmar, på jobbet, och försökte få tag i en nyckeltillverkare, efter 16, Fredagen innan jul. 

Det lyckades han inte med, utan min kära svärfar fick rycka ut och hämta hem en arg, trött sambo. Som var en aning förvånad över att det faktiskt var han och inte jag som tappat bort nyckeln. 

För det har han ju sagt ett antal gånger. Att den där, enda, nyckeln kommer jag snart tappa bort.

Men hursom, vi har alltså vart utan bil (Eftersom vår andra bestämt sig för att gå sönder) innan jul. Men det har gått bra ändå. 

Julafton hos svärföräldrarna bjöd på delikat mat, tomte och som vanligt ett svettigt julklapps spel. Där jag och sambon kammade hem mest vinster. Vi är ett bra team, när vi sätter den sidan till, och fick de andra vid spelbordet att muttra om att det är förbjudet med lagspel. 

Juldagen spenderades hos mina föräldrar, med vin, spel och mat. Och två nya fluffiga ursköna täcken i julklappssäcken. Vi har vart i behov av nya täcken läääänge, och jisses vilken skillnad det är. Nu sover vi i två fluffiga moln. 

Trollet fick som alltid på tok för mycket julklappar, och jag tror bestämt att om denna julaftons tradition ska fortsätta, får vi bygga ut huset. 

Fast.. det vore ju faktiskt inte alls så tokigt! ;) 

lördag 15 december 2012

julbord

Kära Tomten (Eller sambo!) Detta fina print önskar jag mig i julklapp. Inte för att jag har någonstans att hänga det. Egentligen. Men det ska nog lösa sig.

Eller det här. Nu vet jag att Tomten (Läs: Sambo) kommer utbrista: Menar du att du ska hänga det där synligt på vår vägg? Ungefär som han gjorde när jag köpte en finfin tjej som hade en cigarett i handen, av Hanna Hedén. Men precis det menar jag. Finare blir det icke!

- Nej, men älskling. Är det inte bäst att jag sätter på mig någon bekvämt istället? 

Säger jag, ståendes framför spegeln, i någon gammal klänning från början av 2000 talet. 
Vi är på väg på julbord, med Simons firma. Med kollegor och chefer. 

- Jo! Men det betyder inte att du får åka i mina mysbyxor säger Simon. 

Attans! 

Jag hänger tillbaka den gamla klänningen i garderoben (Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag kastade den på köksbordet) och hämtar en annan. En blå skapelse, med ganska långa armar, ganska vintrig. Konstaterar jag. Den får det bli. 

Med svarta strumpbyxor och höga klackar. Perfekt. 

Ålar mig i de super tighta strumpbyxorna, och drar klänningen över huvudet. Jädrans, ännu en skapelse tvättmaskinen lyckats krympa. För inte satt den väl såhär tight sist? Nej. Det kan den inte ha gjort. Dumma tvättmaskin. 

Trycker in "kärlekshandtagen" med händerna, och bestämmer att jag helt enkelt får gå med händerna på höfterna hela kvällen. Det kan inte hjälpas. För nu måste vi åka. 

Simon slänger ur sig ett: Ohlalala, när jag går förbi i hallen. 

Vilket får mig att tänka att han måste vara väldigt hungrig, och helt enkelt misstar mig med en julegris. Men låt gå för den här gången då. 

Väl framme på Haganäs, bjuds det på ett smarrigt julbord. Med både traditionell julmat (som jag höll mig till) och mindre traditionell (som Simon högg in på) som struts, renhjärta medmera. Mycket mera. 

Kvällen är trevlig och maten god. 
Men, med en sprickfärdig klänning bestämmer vi oss för att åka hem ganska tidigt. 
Väl hemma, och ur klänningen, sätter vi på en film och somnar som stockar. 

Jag hör när Simon somnat, det hörs på andningen. Och jag undrar hur man med gott samvete kan somna, när man har ett renhjärta i magen? 

Ett renhjärta. 
I min värld, är det nästintill lika ondskefullt som att drottningen i Snövit, ville ha hennes hjärta i en ask. Om inte värre. 

Jag må ha kärlekshandtag, men jag har då minsann bara et hjärta i min kropp. Och det är mitt eget. 

Med gott samvete somnar jag också.. 

måndag 10 december 2012

Att ha kalasat!

En bunt ljusstakar har hittat fram. Några i silver, några från indiska.

Min egenbyggda tv bänk, som är gjord av gamla lådor. Perfekt förvaring åt alla dessa tidningar.

Den lilla tavlan, är en favorit från Borlänge tjejen Hanna Hedén. Jag älskar den! Den gamla stålkorgen är ett loppisfynd.

Hela helgen har vi kalasat här hemma. 
Firat en liten tjej som blev fyra hela år. Och som ni förstår, är det väldigt viktigt att det hela firas med dunder och brak. Med rosa tallrikar, muggar, servetter, sugrör, ballonger och tårta. Allt i riktig prinsess stil. 

Något annat vore ju såklart otänkbart. 
Och självklart ska kompisarna från dagis komma. För första gången. De där små pojkarna och flickorna som Iris är kär i. Ja, hon är ju inte kär i alla samtidigt, utan byter för varje dag. 

Stort. För en liten fyraåring. Att bjuda hem sina kompisar för första gången. Stort, spännande och nervöst. Allt måste vara perfekt. Därför fixade min lilla tjej dukningen alldeles själv. Placerade en stor vas med rosa rosor mitt på bordet, och placerade omsorgsfullt ut rosa sugrör till flickorna, och gula till pojkarna. 

När barnen sen (äääääntligen, efter flera timmars väntan) dök upp, hoppade prinsessan upp i soffan, under en filt och med kronan på huvudet. Där tog hon sedan emot ett paket efter ett annat i sann diva stil. 

Jag och Simon, vi svettades mest och försökte underhålla en bunt med högljudda, springandes, små barn. Som efter fikat, i kör skrek: Fiska, fiska, fiska, fiska.. Fiskedammen kunde visst inte börja snabbt nog. 

När kalasandet (äntligen) var slut, la vi oss i soffan hela familjen, och somnade som stockar. Alla tre. 

Jag och Simon slog upp ögonen lagom till Så mycket bättre. Utsvultna, med pipande öron. 

Två slutkörda föräldrar, men en mycket nöjd liten fyraåring. 

Och det finns nog inget bättre, än just det. 

Nu undrar jag bara om ett år verkligen räcker för att ladda om inför femårskalas?

torsdag 6 december 2012

För fyra år sedan..

För fyra år sedan låg jag i en smal, hård, knölig säng på kvinnokliniken. 
Med en iskall landstings filt över mig, och två rumskamrater som snarkade så att taket var på väg att lyfta. 

De var inte de första rumskompisar jag hade, utan snarare nummer 15-16 i ordningen. De innan hade haft turen att få sina bebisar, och därför fått flytta över till BB. 

Min bebis däremot, hon verkade inte vilja komma. Trots havandeskapsförgiftning, en blödning i ryggen och en propp i hjärnan. Läkaren hade fel, när han med huvudet på sned sa: Inte kommer du gå 40 hela veckor inte. Det har jag svårt att tro! 

Men det han inte visste, var att bebisen i min mage, redan ärvt sin mammas envishet. Hon hade nämligen inga som helst planer på att titta ut tidigare än tänkt. 

Jag sov inte mycket där inne på kvinnokliniken. Låg mest och stirrade i taket, och grät. Kände mig ensammast i världen, trots mina två snarkmaskiner till sällskap. Det enda jag såg fram emot var när dagen skulle komma, och min sambo kunde komma in med en ny tidning och godis. 

Varje gång han kom försökte jag flörta med personalen, och frågade det snällaste jag kunde om jag inte fick följa med min sambo till cafeterian. Det var ju liksom mycket enklare att välja vad man vill ha, när man ser det framför sig. Men fick alltid ett strängt nej till svar. 

Dumma personal, dumma läkare. 

Speciellt läkare. Varje morgon var det meningen att de skulle gå rond. Ja inte läkaren, utan sköterskan. Och ta nya prover. Sedan skulle man ligga i sin säng och vänta på provsvaren av dessa, som alltid skulle levereras av doktorn. Och skulle det visa sig att dessa prover var någorlunda bra (vilket aldrig hände) fick man kanske, kanske åka hem över natten. Men läkaren förstår ni, han drog allt som oftast ut på tiden till 17-18 på dagen, innan han behagade komma. Ibland kom han inte alls, utan då fick man beskedet av sköterskan, att man snällt fick vänta tills dagen efter. Doktorn hade fullt upp. Det var många som fick barn nu, den här tiden. Han behövdes på bb. 

Lyckliga jäklar. Tänkte jag. Samtidigt som jag såg över till avd: 37, som är bb. Där gick dom, dom lyckliga jäklarna med sina bebisar. 

Och det här beskedet, man väntade på vaaaaaarenda, eviga dag, var det enda som fick dagarna att gå (eller inte gå alls) och ni kan tro att den väntan var evighets lång. Jag vet inte hur många gånger jag i mitt huvud mordhotade den där läkaren.

En morgon iallafall, blev jag inkallad på läkarens kontor. Han hade pratat med lite olika neurologer, som alla vart eniga om att man absolut inte kunde ge mig bedövning eller kejsarsnitt på förlossningen. Detta säger dom alltså några dagar innan beräknad ankomst. Att jag, som inte tror så mycket på det alternativa, ska få föda med ett eller annat akupunktur stick. Inget mer. 

Jag, som skrivit i min förlossningsplan att jag vill ha alla möjliga tänkbara bedövningar som finns (ja, alla utom de alternativa då) 

Här nådde dom min gräns. De dumma läkarna. 

Och arg som ett bi vräkte jag ur mig, aningens hormonfulla hotelser som att jag vägrade föda, eller tänkte hoppa från en balkong. Och när läkaren lugnt förklarade att man inte kan "vägra föda" berättade jag att om dom aldrig sett någon som knipit sig igenom en förlossning, så ska dom minsann få göra det nu. 

Röd i ansiktet av ilska, talade jag då om att jag vägrade vara kvar på den dumma kvinnokliniken. Med den dumma personalen, och osköna sängen. 

Fick skriva på papper, att alla läkare var utan ansvar om jag åkte från sjukhuset. 

Sen rullade jag (i en rullstol) ut till bilen, där min sambo stod och skämdes något. Hem ljuva hem. Jag skulle hem. 

Väl hemma vid vårt lägenhetshus vi bodde i då, tog jag sats, och ignorerade smärtan i ryggen, och sprang fem våningar upp. Väl innanför dörren högg det till i magen, och värkarna startade. 

Gissa vem som fick åka in med svansen mellan benen? 

Fyra år sen alltså. 
I helgen blir min prinsessa, fyra hela år. Ofattbart. 

Hon springer runt här hemma i sina prinsessklänningar och säger: Alltså, förstår du eller mamma? efter allt. Precis som att jag är alldeles korkad, som inte förstår att hennes sätt att göra saker på, är det absolut bästa. Och att det hon säger, är rätt. 

Min bästaste lilla tjej. 

Vad vore livet utan henne?




söndag 2 december 2012

Första advent


Tänd ett ljus och låt det brinna, 
låt aldrig hoppet försvinna.. 


Fast igår hade jag inte mycket hopp om framtiden ska ni veta.
Min läkare har gett mig förbud att inta migrän tabletter ett tag. Vilket jag inte vart utan, i 6-7 år.

Bet ihop när jag kände de första tecknen komma smygande, och la mig jätte tidigt på Fredagen. Vaknade dessvärre på Lördagen med en huvudvärk som skulle få vem som helst att bli galen. 

Sov till tre på lördagen. 
Sen gav jag upp, och skickade min sambo till apoteket för att hämta ut min sista förpackning medicin.

Stressad över att inte ha hunnit julpynta alls. Inte hunnit städa inför helgen, inte ens duschat. Hemska, hemska sjukdom. 

Vid åtta, vaknade jag till liv och tog en efterlängtad dusch. kröp ner i soffan igen och lät en ostkroks påse stå för Lördags frukosten/lunchen/middagen. 

Snyftade lite, och påpekade för min sambo att alla grannar fått upp adventsbelysningen utom vi. 

Vilket fick han att lova, att han idag ska hjälpa mig storstäda och pynta. 

Så det är vad som står på dagens schema idag. Det, och en sväng på julmarknaden kanske. Iris älskade det förra året. Och i år har vi ju faktiskt snö. Massor med snö. 

Nej, ingen tid att spilla. Nu ska sambon sättas i arbete. 

Hoppas ni har en fin första advent!  

fredag 23 november 2012


Inspirerande bild. 
Jag har en liknande spegel, och så har jag ju faktiskt en tegelvägg. En liten dock. 
Tänk om min envisa sambo kunde gå med på att riva garderoberna i hallen, så jag fick lite mer tegelvägg. Men nähej då, för där inne har han ju dragit golvvärmen till badrummet. 

Dumma manliga kön.  

Ett halvdött olivträd har jag också. Och jag hade en gång i tiden sådant där plåtskåp. Snyft, jag saknar det fortfarande. 

Nu kom sambon med en korvmeny från Statoil, väldigt glamouröst. 

Finns inte så mycket ork för bloggen just nu, men jag hoppas det blir ändring på det snart. 

Nej. Nu ske jag äta körv. Körv i stora lass. 

Hoppas ni har en bra Fredag!



onsdag 14 november 2012

Tavla från Ylva Skarp. Gillar den massor.


 
6 dagar, och 6 toalettrullar senare. 

Jag får buga mig, och erkänna att min sambo hade rätt. Icas toalettpapper var ingen hit. 
Inte för att vi på något vis går på toaletten oftare än andra, eller har överaktiva tarmar. Men med en liten sullig fyraåring, går det ganska mycket papper. 

Så, det där var antagligen enda gången jag gör en recension på toalettpapper i den här bloggen. Nu lämnar vi det. 

I dag är jag och lillfia lediga. Funderar på om jag ska plocka fram mina icke existerande bak kunskaper och baka lite med henne. 

Men jag vet hur jag fungerar. 
I teorin låter det jättemysigt, att tända lite ljus, sätta på musik och baka i stilla, ordnade former. För att sedan plocka ut en sådan där tv serie kaka, som tom ryker fint. 

I praktiken blir det oftast kaos. Med brända fingrar, plåster, mjöl på golvet, och en platt kaka som smakar allt annat än gott. 

Men, vi får se. Hur det blir med det. 

Och på tal om något helt annat. Läste precis detta i Dalarnas tidning: 

Och det gör mig så förbaskat arg, att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Pinsamt, pinsamt att vara Svensk ibland. 

Vi bor ganska nära den här vägen, och det är både barn och djur som springer längs trottoarerna där. 

Nej, det verkar ju uppenbarligen som att man får ta lagen i egna händer i det här landet, så jag funderar starkt på att gå ner till den här vägen en mörk kväll, utklädd till något fasansfullt fult, och hoppa ut i vägen när denna dåre kommer. 

Förhoppningsvis blir han så rädd (För inte får man väl skriva skadad?) att han aldrig mer sätter sig i en bil igen. 

Vad tror ni om det? 

Nej, dags att göra något av dagen. 

Hej så länge! 



fredag 9 november 2012

Att släppa sin flickvän fri

Min kära sambo, har, även om han vägrar erkänna det, ett ganska stort kontrollbehov. 

På det där sättet att han är helt övertygad om att jag inte skulle klara mig en sekund utan honom. Han vill gärna vara med och kolla så det jag gör blir rätt. Vill gärna också fråga en miljon gånger varje månad om jag betalat räkningarna. 

(Vilket jag iofs är väldigt slarvig med att göra i tid. Men hans min, när jag får påminnelseavgifter, är obetalbar) 

Ibland måste man ta det till det yttersta, för att få en gammal hund (läs gubbe) att släppa kontrollen. 

Vilket han fick testa igår. 

Med en snörvlig näsa var han nämligen tvungen att släppa iväg sin flickvän till affären HELT själv. Kan ni tänka er. Jag skulle på egen hand få sköta storhandlingen. Vilket vi annars gör hela familjen tillsammans. 

Och mat. Det är en väldigt känslig sak för min sambo. Väldigt viktigt att man handlar rätt saker. Nåde den som kom hemdragandes med något halvfabrikat. Korven ska ha minst 70% kött, annars kan det va. Vilket jag iochförsig tycker är jättebra. När han handlar. 

Hursomhelst, min fina sambo skrev en handlingslista (vilket vi aldrig gör annars) och tog motvilligt fram sitt kontokort och (mitt!) ica kort, som han för längesen tagit i beslag. Sa ungefär 110 gånger:
- Ingenting onödigt nu Linda. 

För ni förstår, om vi någongång hamnar i den sitsen att vi inte har råd att bo kvar i vårt hus. Då är det helt klart mina Fredagsblommor och aftonbladets bilaga som är boven till det. Många bäckar små Linda. Många bäckar.. 

Jag tog mig iallafall igenom hela handlingen relativt smärtfritt, förutom ett litet nödläge på parkeringen som ledde till att min sambo fick rycka ut och agera bärgningsbil (Jag och bilar = ingen bra kombo alls!) 

Han säger ingenting när han ser min lilla fryspåse med blommor, som jag tänkt smyga in. Men börjar däremot förhöra mig om alla varor på lappen. 

- Kom du ihåg Fil?
- Ja. 
- Mhm. Keso?
- Ja. 
- Köpte du rätt korv?
- Jaaa! Jag köpte allt som står på lappen. Förutom Serla toalettpapper. 
- Vaa? Säger Simon med en förtvivlad min. Köpte du inte toalettpapper?
- Jo! Men jag fick lov att köpa Icas. Det fanns inte Serla. 
- Men. SKOJAR du med mig Linda? Köpte du Icas?
- Öhum. Ja? 
- Jaha.. jaja.. då kan väl inte jag gå på toaletten då.
- Haha.. va? Kan du inte gå på toaletten då? 
- Nej. Det fattar du väl? Man kan ju inte torka sig med något annat än Serla! 
- Nähej? Nej men vad jobbigt då. Då får du vara nödig tills balen är slut då. 

Sen sitter min sambo tyst, resten av vägen hem. Och imorse kom han ut med en decimeter icas toalettpapper och en decimeter Serla. 

- Du kanske ser skillnaden Linda? Du kanske kan gissa vilket som är Serla? Dom har liksom gjort tester, och det är bevisat att Serla är bäst. 
- Tester? Vad har dom gjort för tester då? Frågar jag, och försöker att hålla mig för skratt. 
- Ja men typ. Hållbarheten, tjockleken, mjukheten.. sånt som är viktigt. 

- Mhm. Säger jag. Och återgår till min gröt tallrik. 

Lite senare ser jag min sambo slita upp toalettbalen som står kvar i hallen, rycker åt sig en ica toalettrulle och går in på toaletten. 

- Gick det bra? Frågar jag när han kommer ut.
- Med vadå?
- Med icas papper?
- Det fick väl lov.. men man måste vara försiktig!




Det blir lätt att handla farsdag present i år! :)


torsdag 8 november 2012

Error

Borde inte det här vara jättelätt att göra själv? Det tror jag!   








Men tills jag orkar springa på loppisar och leta tallrikar..
Hör ni? Orkar gå på loppis? Det orkar man väl jämt.

Kan man tycka. Fast ibland får man lov att kapitulera.

Och det gör jag nu. Jag säger error. Tills jag är på benen igen. Så himla trött.

Ni hittar mig i min soffa.. under ett stort täcke, med två katter på magen.

Hej så länge.

måndag 29 oktober 2012

Jämställdhet?



- Jaha, så du har gått och blivit feminist? 
- Är du vänsterpartist? 
- Borde du inte skaffa en grön militärjacka, göra dreads och skaffa en liten ryggsäck för att göra stilen komplett? 

Är några av dom kommentarerna jag fått om mina nya, snygga, coola skor. I slitet, nött skinn. För har man sådana här skor, då är man minsann vänsterpartist och/eller feminist och vill att alla genom mina skor ska förstå detta. Öhum? 

(Den som möjligen inte förstod min nyvunna kärlek för vänsterpartiet, var min sambo som sa: Öj. Värsta tomteskorna. Schyssta!)  

Och nej. Jag är inte vänsterpartist. Feminist? 

Hm. Är jag? 

Hela den här debatten kring jämställdhet gör mig kräkfärdig. "Man" har tagit det till sådana löjliga höjder, att jag personligen tar avstånd från hela grejen. (Efter detta inlägg dvs)  
Tycker jag att kvinnor och män ska tjäna lika mycket? Absolut! Ska ha samma rätt till höga positioner inom arbeten? Absolut! Ska respekteras och behandlas lika som män? Självklart!

Frågor som dessa är för mig och säkert för många andra, en självklarhet. Det borde inte ens vara uppe till diskussion. Men gör det mig till feminist? Vem är inte feminist isånnafall? 

Och varför sätta ett namn på något som strävar efter samma rättigheter? Göra det till någon slags subkultur. (Där man uppenbarligen använder vissa kläder/skor för att visa sin ståndpunkt!?)  Varför inte istället sätta ett namn på alla de som är emot detta? Sätta de i ett speciellt fack. För det är ju dom om några som är en kultur för sig. Och som definitivt inte hänger med i tvåtusentalet.

tt ett namn på dom istället. Låt dom gå runt i ett par skor som skriker: Jag tycker inte att kvinnor förtjänar lika mycket i lön som jag.

Så långt är jag med. Så gör det mig till feminist. Så javisst! 

Men när man börjar påpeka, analysera och kontrollera folks sätt att vara, prata, bete sig, då har det gått för långt. När man inte längre får uttrycka ett litet glädjerop över att sin pokvän friat, för att man då är undergiven? Hallå? 

Nu, syftar jag på att prinsessan Madeleine i intervjun där hon berättade den glada nyheten om frieriet, i slutet la till ett: tihi. 

Ajajajdå. Stackars prinsessa. Så undergiven du måste vara. Sitter Birgitta Stenberg och tänker med huvudet på sned och sorgsenhet i ögonen. 

(Ni kan läsa hennes krönika Här)

På riktigt? Kan det verkligen inte vara så att Madde helt enkelt uttryckte glädje över att hennes livs kärlek friat? Hade det gjort någon skillnad om hennes "tihi" istället var ett haha? Hade det gjort henne mindre undergiven?

Kan det kanske också ha vart så att Madde var en aning nervös, över att meddela den stora nyheten för land och rike? Vilket isånnafall skulle vara en fullt mänsklig reaktion. 

Eller.. kan det helt enkelt vara så att Prinsessan är väldigt kär, och agerar efter detta. Vilket oftast framkallar skakiga händer, okontrollerat fnitter, och flackande blick? 

I vilket fall som helst. Det finns kvinnor och det finns män. Två olika kön. Om gud, big ben eller trollkarlen från Oz nu ville att vi alla skulle vara precis likadana, varför gjordes vi inte så?

Och varför får inte människor som lever i en relation vara hur de vill? Vara på det sättet som passar dom? Utan att då vara undergiven? 

Personligen vill jag inte vara helt jämlik min sambo på det sättet. Jag gillar att han är större och starkare än mig. Att jag kan känna mig trygg och säker med honom bredvid mig. Att han drar ut stolen och öppnar bildörren (Det här händer ju tyvärr allt för sällan) Att jag kan krypa upp i hans famn och försvinna. 

Och jo. Hör och häpna. Jag gillar att han byter däck på bilarna, skottar snö och klipper gräset. Inte bara för att han är grymt snygg, svettig utan tröja ute vid bilen/gräsklipparen. Utan för att det blivit så. Vi vill ha det så. (Visst älskling? ;)

Men gör det mig undergiven? Nej. 
Gör det mig beroende? Nej.      

Skulle jag lära mig byta däck om det behövdes? Kanske. Eller lämnat in bilen på verkstad.

Och tycker jag att barn borde bli kallade för hen istället för han och hon?

Händer det verkligen så lite i världen att man måste fokusera på något så löjligt som detta? Självklart inte. Skulle någon kalla mitt barn för hen, så hade jag bett den personen att snarast möjligast leta reda på sitt rymdskepp och åka tillbaka dit den kom ifrån. 

Det har gått för långt. Helt enkelt. Låt kvinnor vara kvinnor, och män vara män. Men med samma rättigheter och samma respekt. Och det går, fast man i sitt "hem", sin relation låter sin sambo vara den stora och starka. 

Och jag använder mina skor för fullt. Om folk tror att jag är det ena eller det andra pga det, så varsågod att tro det. 

För inte kan det väl vara så enkelt att jag använder dom för att jag tycker de är grymt snygga?




onsdag 24 oktober 2012

Instagram








Lite kort från min instagram. 

Tagna med en dålig htc, eftersom min iphone bestämde sig för att helt plötsligt lägga av. 
Och inte pga ett toalettbesök denna gång. Utan bara sådär.

Dumma telefon. 

Hösten är här. Älskar det. Älskar hösten. 
Älskar färgerna, även de grå, älskar kylan, älskar doften.

Funderade på varför, här om dagen. Kanske är det så att jag är en ganska så melankolisk person, och hösten passar min sinnesstämning? Fast det tror jag inte. Jag är ganska kul emellanåt.

Eller så är det för att jag är allergisk mot getingar, och har en tre månader lång panikattack på somrarna? 

Eller. För att jag är en person som älskar att mysa. Älskar att vara hemma. Strosa runt i raggsockor och mysbyxor, kolla på många filmer under en filt med den man tycker om, och äta mumsiga gratänger med ett glas rödvin till. 

För när är det mer okej än på hösten? 

Det alternativet tror jag på själv. 

Ovan ser ni iallafall min egna version av Pia wallens bricka. Enkelt som tusan att göra. 

1. Köp en bricka på loppis. Min kostade 5 kr. 
2. Spraya ett vitt fält i mitten av brickan där du tänkt dig korset/plusset. 
3. Låt torka och tejpa ett kors. Med blå maskeringstejp. 
4. Spraya sedan hela alltet svart.
5. Voilá. 

Eftersom jag alltid har sprayfärg hemma, gick min bricka på 5 hela kronor. Lite skillnad mot 495, som orginalet kostar. Hur det ser ut? 

Såhär. 

Nej dags för dagislämning och två koppar kaffe. 

Hejsvejs.