Aaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!

Rubriken ska föreställa ett glädjeskrik som ekar i hela staden jag bor i. 

För ett par månader sen hittade jag på dessa svarta pinnstolar på Blocket.  Tyckte att de påminde om Lilla Åland stolen som jag sedan länge vart störtförälskad i. 
Tvingar min sambo att åka några mil, för att hämta hem dessa. Som då var omålade. Betalade några hundralappar och var lycklig pinnstols-ägare.

 

Irriterade mig ganska länge på att "överliggaren" var kurvig och inte rak, som på den riktiga Lilla Åland stolen. Fyndade istället dessa: 

 

Som hade rak "överliggare". Betalade ungefär lika mycket som de svarta, fast dessa hittades längst in på en loppis. 

De svarta stolarna fick flytta ner i källaren, och ge plats åt fyndade böjträstolar istället. (De svarta stod i vardagsrummet, de vita i köket) 

Tills jag gick på dystert bankmöte bredvid en affär som säljer mina drömjeans. Tjatar, och gnatar hål i öronen på min sambo om att få dessa jeans, som kostar ungefär 3 stycken tusenlappar. Lovar och svär att mina loppis dagar är över, att från och med nu, ska jag bli den mest ekonomiska personen i hela Dalarna. Jag kan nästan, men bara nästan, tänka mig att ge upp mina tidningsprenumerationer. Tillochmed det. 

(Varför detta ståhej? Jo, för att vi precis kommit ut från ett bankmöte som berättade att vissa saker inte längre är som dom ska. För att det blivit nya regler, som gör att det vi trodde och blivit lovade, nu inte längre gick. Och därför skulle min sambo inte uppskatta om det första jag gjorde var att köpa jeans, som faktiskt är galet dyra)

Men sambons bekymmers rynka sitter där den sitter, och jag inser att det inte spelar någon som helst roll vad jag gör, eller säger. Och att tidpunkten för min jeansförälskelse är fel. På tok fel. Precis som i filmer, där äkta kärlek alltid är komplicerad.

 

Så istället för att bekymra min sambo, till den grad att han skulle behöva botox mot sin bekymmersrynka. Går jag hem och rotar fram mina svarta pinnstolar. Klappar på dom, och säger med en tår i ögat förlåt. Några minuter senare ligger de på blocket.

Här ska det handlas jeans. 

Ska bara, kika in på närmsta loppisen lite snabbt först. Fullt beslutsam om att inte handla. Bara titta. För tänk om. Tänk om mina drömmars fynd skulle stå där inne. 

- Ge dig Linda. Säger jag till mig själv som den sanna missbrukare jag är. 

Du behöver absolut inte titta in. Det finns ingenting där inne du behöver. 

Men suget är för stort. Och jag stiger in. 

Och rakt framför mig står två pinnstolar. Snarlika de jag sålde igår. 

Som besatt går jag fram och känner på dom. 

Simon blir galen om jag kommer hem med dom här. Tänker jag, samtidigt som jag vänder den ena upp och ner. 

Och vad hittar jag väl där?

 

Två ÄKTA lilla Åland stolar. 

Till 1/8 del av priset jag sålde de svarta för. 

jag är så GLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAD!

Jag kan inte fatta, att någon åker till en kommunal loppis och dumpar två stycken stolar av självaste Carl Malmsten. Vem gör något dylikt? 

Och jag kan inte fatta att den annars så puckade kommun jag faktiskt själv jobbar åt, är så himla smart och låter dessa vilsna själar som begår brott, avtjäna sitt samhällsstraff på en loppis, och låta dessa ovetande människor prismärka möblerna.

Detta är första och enda gången jag någonsin kommer säga detta:

TACK BORLÄNGE KOMMUN! 

Äntligen lite lön för all jobb jag gjort åt er. 

(Igår var jag en aning tjejsurig och frågade argt min sambo vad han skulle rädda först, om jag och hans iphone var på väg ut för ett stup. - Alltså. En sån svår sits kan du ju inte sätta mig i. Svarar min sambo retsamt. 

Men alltså. Om jag fick liknande fråga, aldrig mer gå på loppis mot Simon. Ja, älskling. Jag är ledsen, men då ligger du fasiken pyrt till)

Onödigt läsande.

Nött och stött skåp (militär?) 
i grågrönt slitet stål/trä. 

Fullproppat med det allra nödvändigaste sakerna, man kan behöva i strid. 
Ungefär 3 matknivar, 2 gafflar och 12 (!!!) vinöppnare. 

Alltså, det låg kvar i skåpet när jag köpte det. På loppis.
Jag äger faktiskt inte 12 vinöppnare. Eller gjorde inte innan iallafall, 

Gör inte längre heller. För skåpet sålde jag. 
Kunde inte komma på om jag tyckte att det var charmigt nött, eller bara fult?
Så här efter ångrar jag mig lite. 

Hoppas det trivs hos sin nuvarande ägare. Och att denna någon älskar vin. 

Jag gör. 

Det passar för/till allt. 
Just idag botar jag min sambos bekymmers-rynka med ett glas motorhead.

Jag menar, vad ska man med botox till när det finns vin?

(Ps. Såg på breaking news att någon vin-nisse gav ovannämnda vin 3 stjärnor, av fem. Ganska dåligt betyg tycker jag, för det är supergott! Ds.)

Lycka är..

Kärlek vid första ögonkastet. Gammal, TUNG, snyggelisnygg industrilampa. Loppisfyndad såklart. Vad annars? ;) En arbetskamrat, råkade befinna sig på samma loppis som mig, när denna kärlek slog till. Och hon tyckte att jag var en aning (läs: ganska så kraftigt) knäpp, som köpte denna.

Under senaste ikea besöket köptes en vajer, som får agera hem åt alla mina Therese Sennerholt kort. Som annars har en tendens att ligga lite här och var och bli böjda, kladdiga och kaffefläckiga.

Gammal? Ny? Apotektsflaska/burk? Ingen aning. Men jag gillar den. Och jag gillade priset. Tio svenska riksdaler.

Lycka är att hitta loppisfynd som får en att hoppa högt av glädje. Som de ovan. 

Lycka är också, att efter 4 stressiga dagar på jobbet, äntligen ta sig ork att öppna diskmaskinen, och se att den är fullproppad med loppisfyndade glas, ljuslyktor och smått och gott. Som jag mitt i all stress glömt bort att jag fyndat fyra dagar tidigare.

Lycka är även att se två underbara människor, säga ja till varandra på ett par steniga klippor vid havet. Jag kapitulerar. Jag tar tillbaka en del av mina uttryckta åsikter angående giftermål. För ack så vackert. Så fint. Så underbart. Jag grät innan paret ens hade visat sig.

Och när de väl började läsa sina bröllopslöften (? Här bestämde sig en cinderella båt att åka förbi, och gjorde att jag inte riktigt hörde vad som sades) grät jag så mycket, att jag ett tag funderade på att lägga mig i fosterställning och skrika: Buääääääähhhhhhh.

Lycka (samlat med en hel del frustation) är att solen även hittat hit. Till ingen nytta, när man jobbar konstant. Men ändå. Sol. Man blir lite gladare.

Och lycka just i detta nu, är att jag ligger i soffan, med datorn på magen och tjuväter Fredagsmyset. Och att jag är ledig. I tre hela dagar. Ledig med min underbara tjej.  

Life is good!

Whatever you do. Dont do it!

Loppis, loppis, loppis. Alltid loppis.

Kikar in en snabbis innan eftermiddagsjobb, och uppmanar er att:

INTE se filmen jag skrev om igår. Battleship.



Gör det inte. Absolut inte. Det finns miljonertriljoner gånger viktigare/vettigare/roligare saker att pyssla med, än att slösa bort sin tid på något dylikt.

Spelar ingen roll hur snygg Rhianna är, för ingen är så snygg att den där filmen blir sevärd. Inte ens Skarsgård.

Nu stängde vi iofs av efter halva, men jag har svårt att tro att något skulle kunna rädda den redan första, usla halvan. Så.. Dont do it!

Nu. Jobb. Om jag har något kvar dvs.
Efter min lilla stöldturné.

Jag börjar tro att jag saknar impulsspärr. Ni vet sådan där som spelmissbrukare och mytomaner saknar? För ibland handlar jag, långt innan jag tänkt.

Tjoflöjt!

Loppislycka!

Det ni ser i bakgrunden är ett litet diy projekt jag håller på med. Ni får se när det är klart!
Flaskorna är iallafall väldigt billiga loppisfynd.

Två vitmålade, märkta Thonet stolar. En aning slitna, så färgen ska bätras på. Pris? Hela 30 kronor.
Utgångspris på bukowskis (auktions firma) 6000 för 4.

Och dessa två, fyndade jag för ett tag sedan. Även dom här märkta. Men i orginal. Det kliar i fingrarna, att ta fram penseln. Fast jag vet att det är galet. Det är ju när de är så här patinerade och omålade, de är som mest eftertraktade. De får nog antingen flytta upp på vinden igen, eller hem till en annan ägare. 

Igår var första arbetsdagen för både mig och Simon.

Och väl tillbaka på jobbet, kändes det som att jag vart ledig en helg bara. Allt var sig likt, och den där känslan av att vara nybörjare infann sig aldrig. Sorgligt.

Det enda som är ovant, är att följa klockan, och ha fasta rutiner.

Men om ett tag är vi nog inne i det igen. I rutinerna alltså.

Fast nog gillar jag våra sena deckarkvällar, långa sovmornar, bruncher, och eviga rosésippande bättre :)

Semestern har faktiskt vart riktigt skön och avslappnad. Trots ett ständigt regnande. Aktiviteterna har vart nästintill obefintliga. Regnet har satt stopp för de mesta av våra planer. Men aldrig någonsin har en semester vart så stressfri som denna. Vi har verkligen bara tagit dagen som den kommit.

Iris har fått badat i både badhuset och i en sjö. En kall sjö.

Fått en ny, fin, lila cykel som hon cyklat på non stop. Vart och kollat på djur, och besökt en trollskog. Vart på väg att krocka med elefanter på väg till affären (Det var visst cirkus i stan, men ni kan tro att vi blev chockade först) Och fått två alldeles egna husdjur i form av två söta rådjur, som besöker oss flera gånger om dagen.

Så jag tror hon är nöjd. Även om hon varje morgon, kollar ut och säger: Åh! Mamma! När ska det sluta regna egentligen?

Aldrig verkar det som. Men vi planerar en liten trip till solen i höst. D vitaminer måste man ju ha. För att överleva vintern.

Men i detta land, verkar det som att man får betala dyrt för lite D vitaminer. Om man nu vill ha den äkta varan, och inte i pillerform från apoteket.

Så därför har det inte alls blivit många loppisbesök på semestern. (Beroende på vad man klassar som många)

Istället ska jag försöka samla ihop kaoset som råder i källaren och på vinden, och hyra en till loppishylla. Måste. Mina kära prylar får inte plats.

Och Simon, han vart överlycklig när jag sålde 4 stycken stolar som stått och tagit plats i källaren.

Men den lyckan grusades när jag dagen efter kom hem med de två ovanstående stolarna.

Att det är två åtråvärda, designstolar från 1800-talet.

Det verkar han inte bry sig ett skvatt om!

Nej. Dags för eftermiddagsjobb. Hujedamig!



Enkelt diy

Ful loppisfyndad klocka för 20 kronor. Ni skulle ha sett Simons min när jag kom hem med den här :)

Klockan borta, och botten sprayad med primer. Voilá!

Min fina farmor kom förbi med en bok full av fina citat. Detta blev mitt favorit!

En liten fin blomma hade hon också med sig. Snälla farmor!

Jag la upp dom här korten igår, men min sambo tyckte (tvingade) mig att ta bort inlägget. Eftersom jag hade missförstått honom (inte då)

 Jag skrev nämligen om en liten diskussion vi hade här i soffan igår kväll, tittandes på crossfit tävlingar. Men men, det är historia nu!

Idag kommer min fina vän Anna med familj och äter här. Himla trevligt.

Jag har typ tusenmilojonertriljoner saker att fixa med först bara. Jag har nämligen dragit igång ungefär lika många projekt. Och golvet är fullt med målarfärg (+ lite annat. Vi har haft en magsjuk katt inatt) Urk!

Jag förstår inte varför jag jämt gör såhär.

Vad är det för fel med att börja med en sak, och göra klart det innan man börjar med nästa?

Istället för att samtidigt som man målar om både spegel, stolar, bord, blivande badrumsskåp.. börja bygga en egen variant av bokhylla?

Nej, nu ska jag kasta i mig en kopp kaffe, och hoppas att koffeinet får igång mig.

Ps. Nu behöver man inte längre ha dåligt samvete för att man inte motionstränar. Det gör nämligen ingen nytta, enligt en studie, min kära sambo skickade mig igår. Det var väl väldans skönt va? Äntligen! Ds.

Före.

Testar blogga från mobilen. Få se om det går.

Här är före bilder på fynden. Behöver jag säga att iris föredrog bordet innan förvandling? :)

Kul att ni kommenterar. Tack!
Ha en bra dag!

Peace and Love.



Klädställning Ikea. Trälåda loppis. Kudde H&M.

Jo men visst blidde det festival.

Åtminstone på Torsdagen och Lördagen.
Fredagen stannade jag hemma med en stor godispåse, och en underbar 3,5 åring.

Men.
Laleh. Vilken stjärna. Legend.
Kommer bli historisk. Helt FANTASTISK!

Rihanna.
Läser rescensionerna nu, till morgon kaffet. Hon blir rejält sågad.
Av de som tror att de har rätten att sätta betyg på andra. Gubbarna med vinda glasögon och gubbmage. Vilka är ni att bestämma hurvida Rihannas framträdande dög eller inte?

För mig dög det. Även om hon var 45 min sen, och sjöng fel då och då. 
Trodde att hon var i ett annat land, och tog för givet att folk i Sverige inte vet vem Bob Marley var/är.

Hon är ju bara människa.
En jädrigt snygg sådan.

Design för en tjuga!

Loppis-stol, som jag sneglat på i över ett år. De (jag har 2) har nämligen stått ute i en "container" utanför loppisen, där allt bråte hamnar. Det som är för "fult" för att tas in. Och de var fula. Herre jisses. Blåa, med fula tygdynor i. Men även den fulaste groda kan bli en prins.

Och detta bord var ett lekbord. Ett Micki bord för barn. Rosa och knallgrönt. Nerkladdat med lila nagellack (Ni kan tro att jag skrubbade mig blå, innan jag kom på att det antagligen var nagellack. Och med lite aceton var det borta på några sekunder) Det satt fula plasthjul på, som jag plockade bort. Sedan sprayade jag benen, och målade skivan. Och ett soffbord blev till. För 40 hela kronor. (Extra kul att vi kollat på ganska precis likadana, för flera tusen. Men inte hittat ett i rätt storlek. Detta blev perfekt)

Och dessa stolar, visade sig vara märkta. Designade av Tias Eckhoff som verkar vara en Norsk industridesigner. Så två designstolar för en tjuga? Inte alls illa. Och dom är sköna. Faktiskt jättesköna. Vilket, av vad jag kan förstå, har vart lite av hans grej? Att tillverka sköna möbler, som man ska kunna sitta i länge. När jag tömt mobilen på bilder, ska ni få se före bilder på både stolarna och bordet.

Sitter och funderar på om man ska ta och gå på festivalen här i stan eller inte!?
Jag gör såhär varje år. Velar in i det sista. 

Det slutar dock alltid med att jag går. Och har skitkul. 
Men i år känns det annorlunda. 

Jag vet inte varför? Men jag har ingen lust alls. 
Kanske beror det på det regniga vädret? Eller att det blev någon öl för mycket på midsommar? (Iallafall med tanke på att jag jobbade dagen efter!) 

Och det är samma visa varje år. Man har inga kläder att ha på sig, inga skor, ingen väska. Ja ni vet. Tjejproblem  tänkte jag skriva, men ångrar mig. Simon är tammetusan värre på den fronten än mig. 

Och vore det inte för att alla kläder envisas med att krympa varje år ;) 
Så hade jag haft en hel festivalgarderob. 

(festivalgarderob = Långklänningar med peace tecken, byxdräkter, hippie kjolar mm) Sånt där som man inte använder till vardags. 

Men det fina med festival är ju att ingen bryr sig. Bara en själv. Folk springer runt i bikini och rufsigt hår. Eller en stor t-shirt med hål i, och gummistövlar. 

Gummistövlar ja. Jäklarns. Det skulle jag ju behöva. 

För det verkar ju onekligen som om vädergudarna har något otalat med festivalarna. 

Jaja. Jag lär väl göra som alltid. Bestämma mig i sista sekund. 
Men det funkar ju det med! :)

Åland.. we meet again.

Loppis lampa. En favorit.

Den där glasburken, med snett lock. Den fyndade jag ganska nyss. På ena sidan står det 1 QUART. På andra sidan står det 1879. Peace. Tyckte det var lite kul. Allt på hyllorna, förutom vinglasen och zinkburkarna är loppisfynd.

Och så de älskade stolarna. Jag har fyra stycken, skrivbordsstolen gästspelar bara. Bättre höjd på den, åt iris.

Min mormor är en riktig dansbands mormor. En sådan där som älskar dansband, och som älskar att dansa. Och som tros ledgångs reumatism, vet hur man skakar på rumpan! :)


Så när hon fyllde år, drog vi med henne på en tur på de sju haven. Jag, min moster, bror och kusiner. Destination: Åland. 

Och alla som vart på en sådan kryssning, vet ju hur det funkar. Man förfestar i hytten, och blandar små taxfree flaskor hej vilt. 

För att sedan vingla ut till något dansgolv, där man tror att man kan dansa, och ännu värre sjunga. (Jäklarns kareoke) 

När kvällen lider mot sitt slut, vinglar man tillbaka till sin hytt, och tycker inte alls att de där vinröda heltäckningsmattorna, och stanken av cigaretter är så tokig. 

På den här resan, sov jag och min jämngamla kusin i samma hytt. Hon unders, jag överst (I våningssängen) ;) 

Och på natten, stiger jag upp, i sömnen. Antagligen för att gå på toaletten (!?) (Jag går i sömnen ibland, och alla gånger det har hänt, har det vart utan kläder, och med främmande människor i närheten) 

Hursomhelst. Öppnar hyttdörren och går ut. Utan ett endaste klädesplagg. Förutom ett par små string, som jag dagen till ära valt. Dörren slås igen, och jag vaknar. Naken, i en lång, lång, evighetslång korridor. 

En bit bort hör jag ett gäng killar. Ganska unga låter det som. Och ganska många. Här drabbas jag av panik, inte ett hörn att gömma sig bakom så långt ögat kan nå. 

Börjar det hårdaste jag kan banka på hyttdörren. 
Min kusin vaknar, och blir livrädd. 

Hon tror nämligen att det är några som försöker bryta sig in i våran hytt. Så hon ligger knäpptyst, och sparkar upp mot underdelen av min säng. 

- Liiinda, Liiiiiinda.. Det är någon som håller på att bryta sig in. (Viskar hon) 

Jag svarar ju då inte, eftersom jag befinner mig utanför dörren. 

Vid den här tidpunkten hade rösterna kommit närmare, och jag har lagt mig ner på rygg, och sparkar på dörren. Allt jag kan. Ni vet som den där övningen, man ofta gör på core pass? När man "cyklar" med benen, för att träna magen? Tänk er den, fast utan kläder. 

Så ligger jag. 

När Sara äntligen fattar att jag inte ligger i min säng, och öppnar dörren. Förvandlas den där rädslan för inbrottsmän, till asgarv. Och samtidigt som hon står där och håller sig för magen, och skrattar så tårarna rinner.. Passerar ett gäng killar med stora ögon.

Dagen efter vid frukostbuffén, berättar Sara skrattande om mitt lilla äventyr för resten av släkten. Och min moster hittar såklart på den enda platsen på hela båten med mottagning, och ringer och skvallrar för min mamma som inte var med på båten. 

När det var dags att gå i hamn, får jag ett samtal av en skrattande men upprörd moder:

- Kan man inte släppa iväg dig någonstans? Kommer jag kunna läsa om dig i aftonbladet innan du är hemma igen? Fräser hon i andra sidan luren. 

Och det enda jag tänker på, är hur fruktansvärt fula de röda heltäckningsmattorna är, och hur illa det luktar med all cigarettrök. Och hur alla andra i lobbyn ser ut. Som vrak. Som om de festat i flera veckor i rad. Vissa verkar nog inte ens ha lagt sig.. 

Lyckos dom!


Den här gången var det långt ifrån lika dramatiskt. De fyra stolarna stod helt plötsligt framför mig, på en loppis här i stan. Och de är (om de inte är äkta!) kopior av Lilla Åland stolen. Som jag vart kär i, sedan jag såg den i ett reportage för ett tag sedan. Det krävdes en del slipning och lackning, för att få bort den fula färg de var målade i. Och även om de kanske är kopior, så älskar jag dom!

När djuren råkar ut för slarv..

Denna charmiga gamla skolplansch, sprang jag på, på en loppis. Jag har ingen aning om vart han ska hänga, och helt ärligt har jag inte plats heller. Men för 40 ynka kronor, kunde jag inte låta den ledsna, fina elefanten hänga kvar. Jag tror att han skulle passa bra i ett pojkrum. Om man hade haft ett sådant ;) 

Har det gått för långt!

När jag och Simon träffades, tyckte han att mitt slarviga, lite klantiga beteende var charmigt. 

Han tyckte att jag var söt, när jag efter varje måltid hade ketchup på hela mig. Eller de gånger jag missade munnen och hällde vatten/mjölk glaset över mig. Eller de gånger jag råkade spilla ut en cola i hans silvriga sportbil.  (nåja ;)

Nu för tiden, är nog dessa saker, det han irriterar sig på mest. Han tycker nog inte att jag är så charmig längre, utan bara nonchalant. Och de där kärleksfulla blickarna, har bytts ut mot suckar, när jag lämnat nycklarna i ytterdörren hela natten, eller går på möte i ketchupkladdig tröja. 

Och det där med nycklarna. Jag är expert på att lämna nycklar i både bilen och dörren. Det händer flera gånger i veckan. Fast jag är mörkrädd som tusan, och kollar dörren både en och tio gånger innan jag lägger mig. Jag skulle lika gärna kunna sätta upp en skylt på dörren där det står "Stig på kära tjuv"

(Och till er som fick olagliga tankar: Min sambo tränar på tok för mycket crossfit och är hård som sten!) 

Men hursomhelst. I Fredags var jag ute på gården och grejade lite, och hade därför öppnat bakdörren till garaget på vid glänt. 

När vi lägger oss frågar Simon om jag stängde och låste alla dörrar?

Såklart! 

Är du säker på det Linda?

(Tänker efter. Men det måste jag ju ha gjort? Jo!?) Absolut!

Dagen efter, sen eftermiddag, är vi i garaget, och dörren står självklart på vid glänt. Simon blir inte speciellt chockad över detta, utan reagerar mer på den starka, vidriga doft som tagit över vårt garage. 

Efter en stunds letande, efter orsaken, ser Simon något som rör sig i vår gamla toalett. (Som stått där ute sedan renoveringen) 

Och i toaletten, något fastklämd ligger vår lilla Kotte (Igelkott, som vi har på gården) 

Levande, men alldeles, alldeles livrädd. Och vad det var som stank? 

Utan att gå in på närmare detaljer, så kan vi ju säga att lilla Kotte hade gjort precis det han skulle i toaletten. Och på hela sig. Han var alldeles kladdig stackarn. Och hade fått en fin timglasfigur av det trånga utrymmet. 

Och Simon, han behövde inte säga något (och kunde nog inte mellan kväljningarna, när han torkade rent efter kottens lilla äventyr) jag såg på hans blick, vad han ville. 

Att när djuren tar skada av ditt slarv Linda. Då är det nog!

Banne mig! 

(Kotte mår efter omständigheterna bra, och verkade efter en stor portion kattmat, redo att ta sig an maskletandet i buskarna igen!)

Att fynda lite design

Denna coola hängare, som är designad av Gustav Hallén (Design house Stockholm) har vart med i många inredningstidningar på slutet. Och jag har tyckt att den vart ganska, hm. Kanske inte fin. Men cool, och smart. För oss som bor litet är sådana här smarta saker perfekt. Och krokar och hängare kan man ju inte få för mycket av. Så när jag sprang på denna på favorit loppisen för en tjuga. Ja då slår man ju till. Eller hur? (I affär 395:-)

Annars har jag gett mig själv loppisförbud.

Jag håller på för fullt att rensa här hemma, och har faktiskt hyrt en hylla på en loppis. Så nu ska bråtet bort. Alla dessa kartonger som retat mig i år.. och som stått i vägen, och samlat damm. Bort, bort.

Men det känns i hjärtat när man går igenom sakerna. Alla dessa saker. Vissa minns jag inte ens att jag köpt och tänker: Hur sjutton tänkte jag här?

Andra saker tänker jag: Men oj, vilken fin. Den här behåller jag. Men mest får Simon sitta och lyssna på: Åååååååååh! Kommer du ihåg den här? Den hade jag i min lilla etta. -Den här då? Den köpte vi när vi flyttade ihop. -Åh, och den här? Minns du? När jag var gravid! -Vadå minns du inte? Hur kan du inte minnas den här keramik grodan?

(Två minuter senare)

- Men den här måste du ju minnas. Kommer du ihåg den där lilla marknaden? När jag tyckte så synd om den frusna, gamla damen att jag fick lov att köpa den här?
-Inte? Nähej, nej men då är det väl ingen idé att vi gör saker ihop mer, om du ändå inte minns!

Och så slutar det med att jag sitter tårögd och pussar på mina fina saker, och sätter prislappar på dom, som om dom inte vore värda någonting.

Men jag tror att det kommer kännas bra i hjärtat när den där hyllan är tom, och källaren redo för renovering. Och jag tror att mina fina saker, kommer till bra hem. De förtjänar bättre än att ligga i kartonger. Men ändå.

Ganska tungt!

Möte med glassbilen Del 2.

(Lördag hos oss. Iris är hos farmor. Jag målar. Simon är på vinden och plockar ner 4 (!!!!) getingbon. Snart hoppar vi i soffan, förhoppningsvis med take away mat, och kollar på melodifestivalen!)

Så..

Vi springer alltså där, på vår gata.

Visslandes, med alldeles för stora skor.
Iris ställer frågor som: Vad gör du mamma? Varför springer du iväg med mig? Vart ska vi?
Alldeles för andfådd för att svara, tänker jag istället på vad grannarna tror. Dom måste ju tro att vi blivit utsatta för något slags våldsbrott och flyr för våra liv.

Kommer iallafall till slut fram till glassbilen, där det står en man med skägg och en halvrökt cigarett i munnen.

Helt slut, sätter jag ner Iris på backen för att börja kolla på det stora utbudet glass. Utan en tanke på att jag sprang iväg med henne utan skor.

- Jag fryyyyyyyser mamma. Säger hon, och ser ut som E.T i simons stora huvtröja.

Glassgubben kollar på mig, med en stor rynka mellan ögonbrynen och jag har aldrig känt mig som en sämre mamma.

Plockar snabbt upp henne igen, samtidigt som jag berättar för glassgubben att vi fick väldigt bråttom ut, och att jag inte hunnit klä på henne ordentligt. Han börjar (På halvtaskig svenska) säga saker som: Ja. Det är ju väldigt kallt ute nu. Fryser du lilla vän? (Till Iris) Vart bor ni egentligen? Det såg ut som ni bor en bit bort?

Får mina glasspaket (Som jag såklart inte hade tagit med mig pengar till, men glassbilen tar visst kort. Vilket resulterade i glass för ganska många hundra på Simons kort)

Glassgubben säger: Hoppa in i bilen. Jag skjutsar er.
Jag svarar: Åh, säkert? Vad snällt! Tack! (Väldigt tacksam för att slippa bära både Iris och ett antal glasspaket tillbaka)

Han öppnar dörren på bilen, och säger: Ursäkta röran. Och lukten.
Släpper in oss, och går bak för att greja med glasslagret eller något antar jag!?

Bilen var FULL av skräp (Nu är jag själv väldigt duktig på att stöka ner i min bil) men den här var alltså överfull av skräp, och stank cigarettrök.

Och här börjar det alltså.

Ni som känner mig vet ju att jag lider av diverse katastrof tankar, och detta har blivit aningens värre efter att jag fick barn.

HELT övertygad om att vi nu blir kidnappade, målade jag upp ett helt kidnappningsscenario i huvudet, med rubriker i aftonbladet som: Mamma och barn kidnappade av glassbilen.
För det var ju därför han sa saker som att det var kallt, med mera. Inte för att det faktiskt var det. Utan för att locka in oss i bilen.

Jag är precis på väg att kliva ur glassbilen (som vid det här laget, förvandlats till en läskig skåpbil) när gubben hoppar in, och startar med en rivstart. Åt fel håll. Ni kan ju tänka er. Här hade jag gett upp hoppet, och mina misstankar blev till sanning.

Nu är det kört. Klappar Iris lite på huvudet, och har lust att säga förlåt högt, men gör det inte. Kollar istället in i alla hus i hopp om att någon ska se oss, och ringa polisen.

Det är släckt överallt. Jag förklarar lite fint för gubben att han åker fel, och börjar peka vart han ska åka. Han vänder, och åker dit jag pekar. Men på tok för fort för att hinna stanna vid mitt hus. Vilket då bidrar i att jag sliter upp dörren i farten (En sådan där skåpbils dörr som man drar åt sidan) för att hinna kasta ut Iris, och rädda henne.

Gubben skriker: Vad gör du?
Jag: Jag ska ju av här!? Varför stannar du inte?
Gubben: Här? Jag tyckte du sa 24? (Jag bor på 104)

Gubben släpper av oss, jag skäms, och hade jag kunnat hade jag traskat in till Simon med huvudet mellan benen.

Väl innanför dörren frågar Simon: Vad gör ni? Vart tog ni vägen?
Och börjar ett tag senare skälla lite smått på mig, för att jag köpt glass för sååå mycket pengar på hans kort.

Tänkte att han var knäpp som gnällde över en sådan liten sak. Tänk om han egentligen hade vetat vad som kunde ha hänt.

(Till er som kanske sitter med luren i handen, på väg att ringa soc, så vill jag att ni ska veta att Iris älskade att gå till glassbilen, och pratar om både bilen och gubben varje dag. Och hon blev inte sjuk/are av sin lilla spring tur med mig. Och.. Glassbåtarna från glassbilen är farligt goda. Godare än de i affär!)

När en helg går på tok för fort

(Samma dag som jag fyndade de där plåtburkarna, fyndade jag också den här rottingfåtöljen för 40 hela kronor. Jag har inte riktigt bestämt vad det ska bli av den än. Om den ska bli målad, och i vilken färg. Ute ska den då få bo. Så fort våren behagar att komma!)

(Kaoset i bakgrunden, beror på uttömning av tv-bänken som håller på att korrigeras lite)

I Torsdags när jag hoppade ur mina arbetskläder, visste jag att jag hade tre hela dagar lediga. Tre dagar att bara ta det lugnt och njuta av (= göra klart massa pågående projekt) dricka rödvin, och äta god mat.

Underbart.

Men underbart är ju som bekant väldigt kort. Och det vart varken rödvin eller färdigställande av diverse projekt. Min kära sambo blev nämligen magsjuk, och därmed är vi nu inne på femte vändan av denna åkomma i vinter. (Iris 3, Simon 2)

Helgen har därför spenderats inomhus, förutom en kort liten vända med Iris nya skidor. Inte ens en loppisrunda har jag tagit mig iväg på. Ni kan ju tro att jag och kräksjuke-bacillerna är osams. Sätter stopp för livsviktiga nödvändigheter, som vin och loppis.

(Jag har ju själv haft den turen att inte bli smittad, peppar peppar. Men efter tre veckors kräksjuka på jobbet, och fem gånger hemma, har man rätt att bli en aning matt!)

Nej, nu vill vi ha vår och sol.

Snälla?

Ledig Fredag

Dagens fynd, en dragspelslampa. Som faktiskt inte ens torkat på de här korten, och som ska upp på väggen. Vi har kikat på liknande, för flera tusenlappar. Just därför känns det extra kul när man hittar en för hundra kronor. Den var i mässing (Och jag vet att det är på ingång, men jag är inte riktigt där än) Så vad tycks? Hiss eller diss?

Jag har gjort några fler fynd på slutet, som jag är så glad över att jag knappt vågar göra iordning dom. Men ni får se när dom är klara!

• Ledig Fredag
• Somnade framför Bolibompa, och drömde att helgen var slut. Värsta mardrömmen på länge.
• Åkte på två loppisar.
• Sprayade loppisfyndet.
  
• Handlade Fredagsmys.
• Nedslag i soffan.
• Funderar på något vettigt att skriva. Kommer inte på något.
• Dricker en god öl.
  
• Tjejkompisar tjatar om utgång, men nääe!
• Sambon tjatar om crossfit.
• Jag funderar på varför inte alla människor handlar på loppis, och vad man gjorde innan sprayfärgen kom?
  
• Känner mig äldre än jag är.
  
• Fortsätter dricka min öl, och är rätt nöjd med Fredagen!

Hoppas ni har en bra Fredagskväll!

(Efter att ha ägt två, rosa hello kitty dockvagnar, som båda gått sönder.
Bestämde jag och Iris att det var dags att byta upp oss till något bättre, och mer hållbart. Valet föll på denna lilla sak. Och tjugo hela kronor fick den vara värd!)

Nyss kommit in från en långpromenad, och herrejisses vad skönt det var, fast kallt.
Och varför detta nu då? Jo, för att det är Måndag. Men mest för att min sjukgymnast ringde imorse och frågade hur många gånger jag utnyttjat mitt "gym recept" hittills.

Inte en enda gång. Men snart. Snart så. Jag måste förbereda mig bara.

Däremot var jag ner på gymmet idag, och köpte crossfit medlemsskap åt min (idag) 32 åriga sambo. Japp. Det var det förhållandet det. Antar att han kommer bli sådär biten, som alla de där crossfit människorna verkar bli. Nästan sådär, att man funderar på om crossfit egentligen är en täckmantel för någon slags sekt?

Återstår att se.

Är han glad, är jag glad.

Och så får jag lite mer press på mig, för om han nu blir biten, kommer kontrasterna mellan oss bli lite för stora för att det ska kännas okej!

Lördagsnöje.

(Jag och min fina vän Anna var på en liten loppis tur igår, och dessa fina plåtburkar fick följa med hem)

(Och tyget till kudden, lådan klädde jag om med tygbitar mamma hade hemma. Jag har även gjort en del andra fynd, som ni ska få se när de är till fixade)

Igår eftermiddag, packade jag ner några öl i en väska. Mitt nya fina 60-tals tyg som jag fyndat tidigare på dagen, några lådor, klädnypor, och två sorters lim.

Satt Iris i vagnen, och traskade väldigt positiv hem till Mamma. Här skulle det kläs om lådor. Och med Annas "klä om lådor" beskrivning färsk i huvudet, upprepade jag: Lim, sax, klädnypor och tyg. För det är visst vad man behöver.

Väl hemma hos mamma, packade jag upp mina saker, och började min omklädning. Fick ganska snabbt syn på mammas lila häftpistol, och tänkte att det där, det måste ju gå mycket snabbare än att limma. Lade min fina låda (som det vid den här tiden tagit ungefär 2 timmar att få dit tyget på.. med klädnypor) på en skärbräda och avfyrade.

Och så hade jag då en låda, med en skärbräda på.

Efter en del svärande, och pillande, avlägsnade jag de två från varandra, och beslöt mig för att det fick bli limmet ändå. Envisas, och pillar och får efter ungefär 3 timmar dit tyget. Ställer sedan lådan på köksbordet. Mitt i utspilld oboy.

Det var den lådan det.

Beslutar mig istället för att sy en kudde. Och tänker: Hur svårt kan det vara? Man syr ihop två fyrkanter? Men det visade sig vara allt annat än enkelt. Och helt plötsligt kom jag ihåg varför jag för tio år sedan lovade mig själv att ALDRIG mer sy. Det är helt enkelt inte min grej. Jag kan inte sy.

Långt in på kvällen blev jag iallafall klar med min kudde, som fått lite zickzack (?) mönster här och var, efter att jag än en gång skulle ta den snabba vägen och slita upp en felaktig söm, istället för att sprätta. Och drog sönder tyget. Jaja.

Den fungerar då iallafall. Och blev rätt så charmig. Och Iris tycker om den.

En omklädd låda blev det också, fast i tyger mamma redan hade hemma. Den blev också fin, om man inte kollar för nära. Och fin, det är jag också. Med lim i hela håret.

Och jag har inga planer på att ta bort det, det vore toppen om det satt där och påminde mig varje dag om att ALDRIG mer sy! (Helst inte ens vara i närheten av tyger, som inte redan är i hopsydda)