Att vara tillsammans med en..

Jag är lite smått kär i min egentillverkade nisch

Med bara loppisfynd

Och den där söta katten i förra inlägget. Han är inte alltid så söt.

Hispig, nervös, handskakande gubbstrutt. 

Min sambo. Min kära, kära sambo.
Är ju faktiskt sex hela år äldre än mig. 

Inte alls mycket egentligen. 
Fast. 

Nog är han en aning gubbig allt. 
Som idag. Vi hade bankmöte, för att diskutera räntor, lån, ja ni vet. 
Ett möte som jag ringt och fixat. För att jag tröttnat på att höra hur mycket pengar vi egentligen ligger back. För man måste ju ha en buffert. Ni vet, utifall kylen går sönder eller sådär. 

Och vi fick ju huset omvärderat för inte alls så längesedan. Så det var på sin plats att besöka mr bankman. 

Ringer min sambo, för att påminna om mötet. 
- Men vad är det vi ska dit och göra Linda? säger han.
- Ja.. men. Typ diskutera räntor och sånt!? svarar jag. Utan att egentligen ha en aning. Jag tycker det var stort nog att boka mötet. 

Simon kommer hem 20 minuter innan mötet. 
4 minuter innan, sitter vi i bilen. 

Iris ska lämnas hos barnvakt, bilen ska parkeras och allt det där. 
- VA!?!? var det HALV fyra? Säger Simon. Skojar du?
- Nej, vadåra? Svarar jag.
- Men klockan ÄR ju halv fyra? 
- Ja. Fint folk kommer sent. Svarar jag.

Simon börjar hamra på ratten, sådär som han gör när han är stressad. Kör som en biltjuv och ställer in p-skivan i farten. 

Jag skrattar. 
- Vad hjälper det där? Frågar jag. Stressa ner. 
- Men alltså Linda. Vet du hur man förhandlar räntor? Googlade du något?
- Hann inte. Svarar jag (precis som jag skulle sätta mig och googla räntor)

- HANN INTE? Svarar han. Du letade ju efter en tröja i tjugo minuter?
- Jo.. man vill ju inte komma skrynklig till banken svarar jag.  

Väl på banken säger jag:
- Ja, vi har tid halv fyra!?
- HADE tid. Lägger Simon till. (på riktigt!)

Sen flyter ett möte på, med en bankman som hade en nästan lika djup bekymmers rynka som Simon.(När jag frågar vad amortering betyder, kan det hända att den där rynkan tom blev djupare än Simons)

Summa sumarum. Han tyckte väl att vi skulle börja spara. Skaffa en buffert ni vet. Kan va bra att ha. 

Jag frågar:

- Om jag inte kan spara till en resa ens, hur ska jag då kunna spara till en buffert?
- Men vad är viktigast, frågar herr bankman. 
- Men vad är roligast!? Frågar jag tillbaka. 

Bankmannen suckade djupt, Simon sa senare att han vid det tillfället funderade på att omyndigförklara mig. Men alltså seriöst. Man får inte ta livet så jädrans allvarligt. 

Simon gick hem med sin bekymmers rynka och funderade hela kvällen på hur han skulle kunna betala av våra lån snabbast möjligast.

Själv blev jag tok förälskad i ett par nya jeans, som jag lagt undan tills imorgon. Som jag inte alls har råd med, egentligen.

Men det löser sig nog tills imorgon.    

Vi har bara ett liv. Ha skoj. 
Det var väl det jag hade att säga.
 

Besatt

Jag vann fighten om betongtapet. Den var tänkt till vardagsrummet, men passade inte riktigt med vår gråa soffa. Så i ren iver hamnade den i köket. Vi är inte riktigt sams än, men planerar att bli. Vi har nog helt enkelt inget annat val. Inte om man frågar sambon min iallafall.

Tok-gillar mina nya ljusstakar (Har tre stycken) som jag fyndade på 75% rea. Jag älskar rea!

Rosa och grått. Favoritfärger.

Simons kära bror ska gifta sig med sin fina, fina tjej. 

Och gjorde misstaget att lite snabbt, i förbifarten, fråga mig om jag visste någon bra lokal till denna tillställning. 

Och i samma mikrosekund som han avslutade frågan, började en nästintill olidlig* bröllopsplanering ta form i mitt huvud. Den har etsat sig fast längst in i hjärnkontoret och väcker mig till och med på nätterna. Jag tänker på det konstant!

(*Olidlig för att detta fina par, redan har hittat plats och planerat sitt bröllop. Och för att jag inte alls har några tankar på att gifta mig. Har faktiskt aldrig "velat" gifta mig. Olidligt också för att ingen av mina vänner ska gifta sig inom snar framtid. Vad jag vet. Och även om de skulle det, så tror jag inte att det skulle uppskattas om jag planerade hela deras bröllop efter mitt eget tycke och smak.) 

Så nu lär jag helt enkelt byta karriär, och på något sätt slå mig in i "wedding planner" världen, hitta ett par som nickar åt allt jag säger, genomföra mina ideér, och få Jennifer Lopez i filmen wedding planner att se ut som en nybörjare. Jag är rädd att det är enda sättet att få ro på. 

Är det inte bara att släppa det? Tänker ni! Det finns väl viktigare saker att fokusera på, än ett bröllop som inte ens existerar. 


Jo, om det hade vart så lätt. 


Men det är det inte. 


För något säger mig att man:


1. Antingen behöver hjälp av någon väldigt professionell människa. 
2. Borde få elstötar, för att ändra sitt tankesätt. Och där med bli av med den delen som besatthet sitter i. 


När man redan köpt på sig en uppsättning silverbestick åt detta icke existerande bröllop? 




(Vad är det då jag planerar? Det innehåller en stor industrilokal med råa betongväggar, rör och hela kittet. En hel massa körsbärskvistar, en skrynklig linneduk, stora kandelabrar, en vit, skir, spetsklänning och kanske en och annan rosa pompom. Och självklart mina nya silverbestick. Mer än så får ni inte veta. Just nu! :)

(Och till dig anonym, som lämnade en sådan fin kommentar igår. You made my day. Tack!)

 

Semester.

Man vet att man har semester, när man kollar på film till efter ett, en Söndag.
Ligger kvar i sängen till 11.30, och äter frukost vid 12. 

Och när man inte blir det minsta arg när det visar sig att fikat ens dotter bjuder på "hemma hos sig" (i sitt rum) består av olika ingredienser från vårt skafferi. Bland annat en hel påse strössel. 

Man vet också att man har semester när regnet öser ner utanför, och man tycker att det är lite mysigt. 

Underbart!

Man vet också att det är dags för semester när man stressad kommer fram till jobbet något försenad, kastar av sig kläderna. Och rusar ut till hissen med arbetsskjorta, svarta spetstrosor och tofflor.

Semestern kunde inte komma mer lägligt! 
 

Åland.. we meet again.

Loppis lampa. En favorit.

Den där glasburken, med snett lock. Den fyndade jag ganska nyss. På ena sidan står det 1 QUART. På andra sidan står det 1879. Peace. Tyckte det var lite kul. Allt på hyllorna, förutom vinglasen och zinkburkarna är loppisfynd.

Och så de älskade stolarna. Jag har fyra stycken, skrivbordsstolen gästspelar bara. Bättre höjd på den, åt iris.

Min mormor är en riktig dansbands mormor. En sådan där som älskar dansband, och som älskar att dansa. Och som tros ledgångs reumatism, vet hur man skakar på rumpan! :)


Så när hon fyllde år, drog vi med henne på en tur på de sju haven. Jag, min moster, bror och kusiner. Destination: Åland. 

Och alla som vart på en sådan kryssning, vet ju hur det funkar. Man förfestar i hytten, och blandar små taxfree flaskor hej vilt. 

För att sedan vingla ut till något dansgolv, där man tror att man kan dansa, och ännu värre sjunga. (Jäklarns kareoke) 

När kvällen lider mot sitt slut, vinglar man tillbaka till sin hytt, och tycker inte alls att de där vinröda heltäckningsmattorna, och stanken av cigaretter är så tokig. 

På den här resan, sov jag och min jämngamla kusin i samma hytt. Hon unders, jag överst (I våningssängen) ;) 

Och på natten, stiger jag upp, i sömnen. Antagligen för att gå på toaletten (!?) (Jag går i sömnen ibland, och alla gånger det har hänt, har det vart utan kläder, och med främmande människor i närheten) 

Hursomhelst. Öppnar hyttdörren och går ut. Utan ett endaste klädesplagg. Förutom ett par små string, som jag dagen till ära valt. Dörren slås igen, och jag vaknar. Naken, i en lång, lång, evighetslång korridor. 

En bit bort hör jag ett gäng killar. Ganska unga låter det som. Och ganska många. Här drabbas jag av panik, inte ett hörn att gömma sig bakom så långt ögat kan nå. 

Börjar det hårdaste jag kan banka på hyttdörren. 
Min kusin vaknar, och blir livrädd. 

Hon tror nämligen att det är några som försöker bryta sig in i våran hytt. Så hon ligger knäpptyst, och sparkar upp mot underdelen av min säng. 

- Liiinda, Liiiiiinda.. Det är någon som håller på att bryta sig in. (Viskar hon) 

Jag svarar ju då inte, eftersom jag befinner mig utanför dörren. 

Vid den här tidpunkten hade rösterna kommit närmare, och jag har lagt mig ner på rygg, och sparkar på dörren. Allt jag kan. Ni vet som den där övningen, man ofta gör på core pass? När man "cyklar" med benen, för att träna magen? Tänk er den, fast utan kläder. 

Så ligger jag. 

När Sara äntligen fattar att jag inte ligger i min säng, och öppnar dörren. Förvandlas den där rädslan för inbrottsmän, till asgarv. Och samtidigt som hon står där och håller sig för magen, och skrattar så tårarna rinner.. Passerar ett gäng killar med stora ögon.

Dagen efter vid frukostbuffén, berättar Sara skrattande om mitt lilla äventyr för resten av släkten. Och min moster hittar såklart på den enda platsen på hela båten med mottagning, och ringer och skvallrar för min mamma som inte var med på båten. 

När det var dags att gå i hamn, får jag ett samtal av en skrattande men upprörd moder:

- Kan man inte släppa iväg dig någonstans? Kommer jag kunna läsa om dig i aftonbladet innan du är hemma igen? Fräser hon i andra sidan luren. 

Och det enda jag tänker på, är hur fruktansvärt fula de röda heltäckningsmattorna är, och hur illa det luktar med all cigarettrök. Och hur alla andra i lobbyn ser ut. Som vrak. Som om de festat i flera veckor i rad. Vissa verkar nog inte ens ha lagt sig.. 

Lyckos dom!


Den här gången var det långt ifrån lika dramatiskt. De fyra stolarna stod helt plötsligt framför mig, på en loppis här i stan. Och de är (om de inte är äkta!) kopior av Lilla Åland stolen. Som jag vart kär i, sedan jag såg den i ett reportage för ett tag sedan. Det krävdes en del slipning och lackning, för att få bort den fula färg de var målade i. Och även om de kanske är kopior, så älskar jag dom!

(En sned, vind och mörk bild på kökshyllan)

Hej!

Här avlöser tråkigheterna varandra, och jag börjar bli riktigt förbaskad på allt elände, som hittar hem hit. 

Olyckor kommer ju sällan ensamma, sägs det. 

Men! Mitt i allt elände. 
Måste man försöka fokusera på det positiva.
Annars sjunker man. 

Och vi har det ju faktiskt rackarns bra. Det har vi. 

Fast vi spenderade förra helgen på akuten, och den kommande i influensa.

Rackarns bra.

Återkommer när jag är piggare..