Att vara tillsammans med en..

Jag är lite smått kär i min egentillverkade nisch

Med bara loppisfynd

Och den där söta katten i förra inlägget. Han är inte alltid så söt.

Hispig, nervös, handskakande gubbstrutt. 

Min sambo. Min kära, kära sambo.
Är ju faktiskt sex hela år äldre än mig. 

Inte alls mycket egentligen. 
Fast. 

Nog är han en aning gubbig allt. 
Som idag. Vi hade bankmöte, för att diskutera räntor, lån, ja ni vet. 
Ett möte som jag ringt och fixat. För att jag tröttnat på att höra hur mycket pengar vi egentligen ligger back. För man måste ju ha en buffert. Ni vet, utifall kylen går sönder eller sådär. 

Och vi fick ju huset omvärderat för inte alls så längesedan. Så det var på sin plats att besöka mr bankman. 

Ringer min sambo, för att påminna om mötet. 
- Men vad är det vi ska dit och göra Linda? säger han.
- Ja.. men. Typ diskutera räntor och sånt!? svarar jag. Utan att egentligen ha en aning. Jag tycker det var stort nog att boka mötet. 

Simon kommer hem 20 minuter innan mötet. 
4 minuter innan, sitter vi i bilen. 

Iris ska lämnas hos barnvakt, bilen ska parkeras och allt det där. 
- VA!?!? var det HALV fyra? Säger Simon. Skojar du?
- Nej, vadåra? Svarar jag.
- Men klockan ÄR ju halv fyra? 
- Ja. Fint folk kommer sent. Svarar jag.

Simon börjar hamra på ratten, sådär som han gör när han är stressad. Kör som en biltjuv och ställer in p-skivan i farten. 

Jag skrattar. 
- Vad hjälper det där? Frågar jag. Stressa ner. 
- Men alltså Linda. Vet du hur man förhandlar räntor? Googlade du något?
- Hann inte. Svarar jag (precis som jag skulle sätta mig och googla räntor)

- HANN INTE? Svarar han. Du letade ju efter en tröja i tjugo minuter?
- Jo.. man vill ju inte komma skrynklig till banken svarar jag.  

Väl på banken säger jag:
- Ja, vi har tid halv fyra!?
- HADE tid. Lägger Simon till. (på riktigt!)

Sen flyter ett möte på, med en bankman som hade en nästan lika djup bekymmers rynka som Simon.(När jag frågar vad amortering betyder, kan det hända att den där rynkan tom blev djupare än Simons)

Summa sumarum. Han tyckte väl att vi skulle börja spara. Skaffa en buffert ni vet. Kan va bra att ha. 

Jag frågar:

- Om jag inte kan spara till en resa ens, hur ska jag då kunna spara till en buffert?
- Men vad är viktigast, frågar herr bankman. 
- Men vad är roligast!? Frågar jag tillbaka. 

Bankmannen suckade djupt, Simon sa senare att han vid det tillfället funderade på att omyndigförklara mig. Men alltså seriöst. Man får inte ta livet så jädrans allvarligt. 

Simon gick hem med sin bekymmers rynka och funderade hela kvällen på hur han skulle kunna betala av våra lån snabbast möjligast.

Själv blev jag tok förälskad i ett par nya jeans, som jag lagt undan tills imorgon. Som jag inte alls har råd med, egentligen.

Men det löser sig nog tills imorgon.    

Vi har bara ett liv. Ha skoj. 
Det var väl det jag hade att säga.