Fredag.

 

 

 

Planeringsdag på Dagis idag.

Vilket innebär ledigt för Iris, och vab för mig.

 

Så.. hur tröttar man lättast ut en 3,5 åring, samtidigt som man gör henne nöjd för resten av dagen, så att mamman kan få åtminstone lite lugnt Fredagsmys?

 

Jo. Då planerar man in en lekdejt med två tjejkompisar på leklandet i grannstaden.

Vilken toppenidé.

 

Tills det slår mig att dessa båda tjejkompisar nyss har fått barn, och kommer sitta fast med sina bebisar vid bröstet. Viket då betyder att jag kommer få agera lekledare åt fyra barn, där den äldsta är 3.5.

 

Och för att förklara leklandet, så att ni ska förstå vad det handlar om. Kan jag lova er, att de där hinderbanorna i Gladiatorerna, är inget, i jämförelse med det här.

 

Här snackar vi högexplosiv, intensiv, elit träning.

 

Förberedd, efter en natt med svettattacker inför detta jippo.

Anländer vi med ett gäng glada barn, och en redan psykiskt och fysiskt utmattad Linda.

 

Väl inne på träningslägret, visar det sig att våra barn blivit så stora att dom roar sig själva, och leker utan sina mammor. Jippiekajäj.

 

Så förutom att springa och kolla varje gång det var dags att åka rutchebana, satt vi mest och fikade och sippade kaffe.

 

Snacka om att komma lätt undan.

 

Tills den ena mamman föreslog att hon och jag ska ha spa kväll.

Då färgar man visst håret, målar naglarna.. skrubbar bort något på kroppen och färgar ögonbrynen. Och ja.. sen var det något med att ha fötterna i ett bad också?

 

Stolligheter. Jag som tappat det för flera år sen, och har utväxt till axlarna.

 

Det visade sig visst att det här skulle bli dagens riktiga utmaning! :) 

 

 

 



Att tro att man fortfarande "har det"

 

 

Idag, efter att jag lämnat Iris på dagis, svängde jag förbi affären nära oss.

Fick för mig att köpa en trisslott. Vara miljonär för ett tag liksom.

 

- Har du leg? Frågar killen i kassan.

- Öhum. Nej? svarar jag. Det har jag tappat. Men jag har bilnycklar!? *lägger av ett smile, samtidigt som jag blinkar lite sött med mina omålade ögonfransar*

 

- Hm. Okejdå. Det får duga. Säger killen i kassan.

 

Skitstolt känner ju jag mig såklart.

Här trippar man in i mjukisbyxor, osminkad, med en tofs mitt på huvudet. Och killen tror att jag är arton. Hallelulja. I still got it.  

 

Vickar lite på höfterna, och svänger med huvudet lite snyggt sådär.

- Jag tar det där som en komplimang, säger jag. Leendes.

- Vad? Säger killen.

- Ja, att du tror att jag är under arton. Det visste jag inte att jag såg ut som. Säger jag, fortfarande med världens löjligaste leende.

 

Killen flinar generat.

- Ja. Fast det är ju 25 årsgräns på spel.

 

Känner hur mitt leende sakta men säkert börjar ge vika. Och jag skäms.

- Är det, det? Säger jag. Det visste jag inte.

Men jag väljer att ta det som en komplimang ändå. Du trodde ju ändå att jag var 25.

- Hur gammal är du då? Frågar den dumma killen.

 

- Ja.. (känner hur dumt allt blev) Jag är faktiskt 26. Nu knallröd i ansiktet.

- Haha jasså? Säger killen. Ja, men då tycker jag att du ska ta det som en komplimang!

 

Och det var sista gången jag köpte en triss lott där.

Om jag vann? 25 hela kronor, gånger 2. Det ni.

 

 

Annars har jag hängt med en fin killkompis till mig idag.

En sådan där, som man träffade för en herrans massa år sedan. I detta fall typ 14 år sen. Och som det klickade med direkt. En sån där som man inte behöver prata med varje dag, för man vet ändå vart man har varandra. En sån där, som man helt tvärsäkert tror att ödet fört ihop en med. En sådan.

 

Så himla skönt att få vara själv ett tag (utan barn alltså) och känna att man faktiskt är precis som förut. En 26 åring, på en restaurang, med en fin killkompis, bara pratandes massa minnen, strunt och skvaller. Skratta en del åt gamla minnen, och nästan gråta åt andra ämnen.

 

Och bara känna det, precis som det gjorde när vi satt hans källare som sjuttonåringar och turades om att klunka sprit ur en pet flaska, och skrattade som galingar.

 

Energiförrådet blev påfyllt.

 

En annan vän. Dock en ny sådan. Är Rocky på bilden ovan.

En brun mellanpudel. Som är så söt att klockorna stannar.

 

Han har, med sin rufsiga bruna päls, och mandelformade ögon fångat mitt hjärta. Precis som killkompisen här ovan. Och precis som min fina sambo som jag ska krypa ner bredvid nu.

 

Mitt i all vardag, är det lätt att glömma allt som verkligen betyder något.

Idag har jag fått en dos uppvaknande.

 

Efter en vecka, med ännu en vän som lämnat jordelivet.

Så tragiskt. Så hemskt.

 

Håll hårt i era nära och kära.

 

Jag ska gå in och "skeda" min sambo gul och blå nu, tills jag blir så varm, att jag måste lägga mig åt andra hållet för att kunna somna.

 

:)

 

 

Det var ju det där..

Finaste kuddarna, gjorda av min lilla konstnärs tjej. Den stora gubben är Simon, det syns inte på bilden, men han håller Iris i handen. Den där sammanbitna, lite sura gubben är jag :)

 

Med att tänka längre än näsan räcker.

När man har en (nästan)  fyraårig tjej, måste man tänka sig för, både en och två gånger.

Man kan tillexempel inte:

1. Rita på blackboard tavlor, för en treåring tolkar detta som att det är okej att rita på väggen.
2. Man kan inte heller skriva på speglar med whiteboard pennor, för detta gör att treåringen tror att denna kan rita på alla speglar och fönster med spritpennor.
3. Man kan inte heller uppmana sin treåring att rita fina gubbar på mammas kuddar, och sedan tro att hon ska låta bli resten av kuddarna i huset.
4. Och tro för guds skull inte att man, när man skurar, nonchalant kan kasta ut lite vatten på golvet. För detta tolkar treåringen som att det är okej att fylla en skål med vatten och hälla ut över golvet. Helst också med lite tvål i. (Läs: En hel pumpflaska)
5. Och om ni någongång skulle behöva kissa i en behållare (tex för att ta ett graviditetstest, urinvägsprov.. eller vad det nu kan vara) gör det icke framför er treåring. Speciellt inte om ni har ett nylagt marmor golv i badrummet.   

Och kanske det viktigaste av allt. Håll mun. Nicka, le och säg så lite som möjligt.
Ni förstår, att allt upprepas. Precis allt. Både hos mormor, farmor, farbror och övrig släkt. Men även på dagis, i affären, och på de mest olämpliga platser.

Och när denna tre, nästan fyraåring, sätter sig bredvid dig med stora ögon och huvudet på sned, och ställer frågan: Mamma!? Vart är egentligen bebisarna innan dom kommer in i magen?

Då hänvisar man till pappan, med förklaringen att vissa saker vet pappor bäst. Sen återgår man åt leendet och nickandet.

Något man däremot får göra, är att tacka er, ni fina.
Som i senaste inlägget gav mig så fina kommentarer, att mitt hjärta smälter.
Jisses. Vad löjligt glad man kan bli över några rader ord. Från okända människor.
Ni gjorde min dag! Tack!

Det krävs en kvinna.

Eftersom jag lärt mig borra alldeles själv, åkte 3 kapade tavellister upp på en liten vägg i köket. Allt på hyllorna är från loppis.

Skärbrädan fyndade jag i Torsdags. 5 kronor kostade den.

Likaså klädnypan med guldtext. 5 hela kronor.

I söndags.

Denna ljuva, varma (såklart!), fina Söndag.

Vaknar jag och Simon något sådär slitna efter kusinträffen, med återföljande pub besök, och Dr Alban tittande.

Säkerställer att det här faktiskt var sista gången vi hittar på något liknande. För nog är det tusen gånger bättre att sitta hemma i myspys byxor framför tv:n? Visst älskling?

- Mhm.. svarar Simon med ihopklistrade ögon, och uttorkad blek hy.
- Hur kunde vi vara så dumma? Suckar jag.. och slår ner huvudet på kudden igen.

Tänker på alla förlorade pyssel jag skulle ha gjort idag. Allt det där som jag planerat, under min lediga helg. Jäklarns kusiner. Det är deras fel.

Håller precis på att somna om, när det piper till på mobilen.
- Hej! Jag åker hemifrån nu, är hos dig om 40 min.

Öhum? Vad nu?
Tar säkert en kvart, och en genomgång av telefonen, innan jag inser att jag lovat en tjej att komma och kolla på Iris gamla växasäng idag, som är till salu. klockan tio.

Ajdå.

- Älskling.. älskling. Vi måste gå ner i källaren och hämta upp sängen, det kommer en tjej och hämtar den nu.
- Glöm det! Svarar Simon.

Varpå jag får knuffa, svära, och be.. innan han går upp.
Väl i källaren möts vi av gaveln på en säng, full i damm från sprayfärg, och med sisådär 1000 kartonger placerade ovanpå.

- Inte ens när jag är bakis Linda. Inte ens.. Surrar Simon.
Medans mitt huvud bankar i takt med paniken som börjar ge sig till känna.

- KOM IGEN NU SIMON! Ryter jag. Hon är här snart.

Tio minuter senare står står vi på garageuppfarten.
Jag iklädd stor myspyströja utan bh under, svarta ringar under ögonen och städtofs. Simon i sina träningsbyxor och ett brottar linne. Med rufsigt hår, och rödvinsfärgade tänder.

Tjejen kommer. Och här börjar: "Varför gud skapade mannen först, och sedan tänkte: Jag kan så mycket bättre. Och skapade kvinnan"

I säkert en timme, försökte min kära sambo få in sängen i bilen. Men icke.
Han delade den i två delar. Men nej.
Han hämtade skruvdragaren, och skruvade ur alla skruvar ur sängen, bara för att se att de också var spikade och limmade.

SEN. Hämtade han kofoten, och sa något i stil med: Men alltså, v får lov att bända av benen på sängen. Dom går ju säkert att sätta dit sen igen. Om inte, kan du ju sätta dit några andra ben.

Samtidigt som jag och den andra tjejen, konstant sagt att: Men.. går det inte? Om vi gör så? Jo.. det borde gå?

Och Simon till svars skakat på sitt huvud, precis som hans pappa gör. Flinat lite självbelåtet och sagt: *kvävt skratt* Jag förstår vad ni menar. Men det går inte. Tyvärr.

När han sedan får lov att springa in på toaletten, säger tjejen som kommit för att köpa sängen:

- Du! Nu är ju han inne. Får jag testa lägga in sängen? Det är ju ändå min bil? Jag är inte så rädd om den?
- Självklart! säger jag.

Och på en halv sekund är sängen inne. Utan problen. Hel och oskadd (Förutom en del sprickor Simon åstadkommit med kofoten, och ett antal skruvar mindre)

Simon kommer ut. Blir röd i ansiktet när han ser vad vi gjort. Och säger:
- Det där är helt ologiskt. Sängen borde inte ha fått plats sådär.

Tjejen skrattar, och jag ger henne en docksäng, och tavelram som plåster på såren, över att ha drabbats av en bakfull Simon. Stackars tjej.

Och det i kombination att jag lärt mig borra HELT själv. Sätta i borr, plugg.. Allt. + hittat ett par lortiga strumpor i stlk 44 på golvet, får mig att undra, vad man egentligen ska med de där karlarna till?

Fast den tanken varade bara tills min sambo medelade att han köper med sig mat hem från träningen ;)

Helg!

Vad man gör på en ledig helg?

Tjaa..

Det där vanliga.
Börjar städa, vilket som vanligt slutar i kaos. Med möbler och saker huller om buller. Knåpar ihop ett nytt Soffbord, med en 150 år gammal träskiva. (det fick gästspela i 15 minuter. Innan det åkte ut)

Åker till brädgårn alldeles själv och köper plankor, som var på tok för långa för att få in i bilen. Men smart som jag är så öppnade jag fönstren och lät plankorna sticka ut några meter.

Så fick man inte åka nej!

Blinkade lite med ögonfransarna och fick plankorna kapade av killen som jobbade där.

Bjuder hit 2 nygifta finingar på vin.

Lägger mig på tok för sent.
Dagen efter är det kusinträff (Simons släkt) 60 pers på en bondgård. Jag använde samma trick som dagen innan, och fick med mig 2 kotavlor hem.

Bygger ett skrivbord, och handsågar mig röd och blå.

Och just ja, sen har jag vart och kollat på Dr alban och Anki bagger. Ingen hallelulja upplevelse direkt.

Och nu? Potatisgratäng och oxfilé.

En helt vanlig helg med andra ord!


(ljusstaken är ett loppisfynd från Stockholm. Sprayad med primer)

Lycka är..

Kärlek vid första ögonkastet. Gammal, TUNG, snyggelisnygg industrilampa. Loppisfyndad såklart. Vad annars? ;) En arbetskamrat, råkade befinna sig på samma loppis som mig, när denna kärlek slog till. Och hon tyckte att jag var en aning (läs: ganska så kraftigt) knäpp, som köpte denna.

Under senaste ikea besöket köptes en vajer, som får agera hem åt alla mina Therese Sennerholt kort. Som annars har en tendens att ligga lite här och var och bli böjda, kladdiga och kaffefläckiga.

Gammal? Ny? Apotektsflaska/burk? Ingen aning. Men jag gillar den. Och jag gillade priset. Tio svenska riksdaler.

Lycka är att hitta loppisfynd som får en att hoppa högt av glädje. Som de ovan. 

Lycka är också, att efter 4 stressiga dagar på jobbet, äntligen ta sig ork att öppna diskmaskinen, och se att den är fullproppad med loppisfyndade glas, ljuslyktor och smått och gott. Som jag mitt i all stress glömt bort att jag fyndat fyra dagar tidigare.

Lycka är även att se två underbara människor, säga ja till varandra på ett par steniga klippor vid havet. Jag kapitulerar. Jag tar tillbaka en del av mina uttryckta åsikter angående giftermål. För ack så vackert. Så fint. Så underbart. Jag grät innan paret ens hade visat sig.

Och när de väl började läsa sina bröllopslöften (? Här bestämde sig en cinderella båt att åka förbi, och gjorde att jag inte riktigt hörde vad som sades) grät jag så mycket, att jag ett tag funderade på att lägga mig i fosterställning och skrika: Buääääääähhhhhhh.

Lycka (samlat med en hel del frustation) är att solen även hittat hit. Till ingen nytta, när man jobbar konstant. Men ändå. Sol. Man blir lite gladare.

Och lycka just i detta nu, är att jag ligger i soffan, med datorn på magen och tjuväter Fredagsmyset. Och att jag är ledig. I tre hela dagar. Ledig med min underbara tjej.  

Life is good!

Mini semester.

Minisemester med massa kusinmys, skansenbesök, kompismys och bröllop.

Men det kanske bästa av allt. (efter bröllopet då såklart)

Alldeles utanför Lidingö ligger en megastor loppis.

Hutlösa priser jämfört med hemma, vilket kanske var tur. Eftersom bilen är full i Ica kassar (mer om det sen!)

Några fynd blev det iallafall!

Nu svida om till klänning, och gråta en skvätt åt det fina bröllopsparet!

Kram

Att vara bra.



Smygtitt på mitt diy projekt. 3 gamla byrålådor, fyndade för 20 kronor styck har blivit glas/vas förvaring.



Utsidan målad i en grå matt färg. Insidan med halvblank vit.

Jag är bäst på det här!

Säger jag ofta. Jag äger på det här spelet. Eller, Jag är kung på geografi.

Och det retar min sambo något enormt. Att säga något sånt självsäkert. För det gör man nämligen inte i Sverige. Så urdumt. Tycker jag.  

Min ena bror är precis likadan som mig. Och försöker lära upp sina gymnasielärare, när det egentligen borde vara tvärtom.

Skillnaden är väl, att jag har blivit så pass stor/gammal, att jag inser att jag inte är bäst på allt. Långt ifrån. Men jag är bra på mycket. Och det säger jag gärna. Varför inte liksom? Varför får man inte säga att man är bra? Om man nu är det? Eller även om man inte är det, tycker det? Tycker man att man är bra, speak up!

Och vad skulle bli bättre av att på nedanstående fråga:

- Öj.. ska vi tävla i grodhopp?

Svara:

- Öhum. Jag vet inte jag. Jag är ganska dålig på grodhopp. Jag kommer säkert förlora.



Med den inställningen så ja. Klart du kommer förlora. Du har ju redan i förväg bestämt dig för det. Testa säga motsatsen:

- Ja det gör vi. Var beredd på att förlora, för jag äger på grodhopp.

Självklart med en uns ironi (Om du nu faktiskt inte äger på just grodhopp)
Vinner du, så säger du självsäkert: Vad var det jag sa?
Förlorar du: Så rycker du på axlarna, fejkar en stukad fot, och grattar din motspelare.

Jag gjorde så. När jag och Simon förfestade med hans träningskompis och flickvän.
- Så du är också en crossfit sambo? Säger jag dystert. Visst är det drygt?

Sedan följer en lång envägskommunikation, där jag pratar ut, om hur jag egentligen tror att crossfit är en sekt, hur oförståligt det är att man kan bli så fast i något dylikt. Hur irriterad jag blir när ett träningspass tar 2,5 timmar. Med mera.

Första gången jag träffar någon som förstår vad jag snackar om.

Tror jag.

Det visar sig, när tjejen väl får chans att prata, att hon också tränar crossfit.
Och jag skäms. Som en hund. Vill radera varenda ord jag precis sagt. Gå tillbaka i tiden och prata om något vanligt. Som vädret.
'
Men hamnar istället i försvarsposition. Tre crossfitare mot mig. Och jag ger mig inte.
- Men som om det skulle vara svårt att göra overheadsquats? Det kan väl vem som helst? Utan att gå på crossfit. Säger jag. Självsäker som alltid.

Ser Simons skarpa, irriterade blick från andra sidan rummet. Han hatar när jag hamnar i heta diskussioner med hans kompisar. Just för att jag alltid (Självsäkert) tror att jag har rätt.

- Jasså? Det kan du? Säger Andreas (Simons träningskompanjon)
- Såklart. Jag äger på det. Säger jag. Nu gåendes mot stan.

Simon slänger in något ord om att jag inte vet hur man är ödmjuk. (Vilket jag såklart visst vet) 

- Men du Linda! Vi kommer snart gå förbi en hävstång. Dom har satt upp sådana nu, inför peace and love. Kan du inte visa oss? Säger Andreas.
- Självklart. Säger jag. (Och tror för några sekunder att jag faktiskt kan. Hur svårt kan det va liksom?)

Kommer fram till den där stången, som jag inte ens når upp till.
Simon bär upp mig, och jag har ett fast tag om stången.

Bara att dra sig upp, tänker jag.

Men nej. Det är omöjligt. Helt omöjligt.
Samtidigt hoppar flickvännen till Andreas upp, grabbar tag i stången och häver sig upp som om hon vägde 5 kilo.

- Värst vart svårt det var idag då. Säger jag. Det måste va för att jag ätit dåligt.

Sen pratar vi inte mer om det. På hela kvällen.
Men när Simon berättar för mina tjejkompisar, får dom ett gott skratt.

- Snacka om att du blev ägd Linda. Säger Frida. Fan vad bra!

Och varför hon tyckte att det var bra? Att jag blev bevisad motsatsen till vad jag sa?

För att jag alltid är så jäkla bra. Och alltid har rätt.
Sådetså!

Whatever you do. Dont do it!

Loppis, loppis, loppis. Alltid loppis.

Kikar in en snabbis innan eftermiddagsjobb, och uppmanar er att:

INTE se filmen jag skrev om igår. Battleship.



Gör det inte. Absolut inte. Det finns miljonertriljoner gånger viktigare/vettigare/roligare saker att pyssla med, än att slösa bort sin tid på något dylikt.

Spelar ingen roll hur snygg Rhianna är, för ingen är så snygg att den där filmen blir sevärd. Inte ens Skarsgård.

Nu stängde vi iofs av efter halva, men jag har svårt att tro att något skulle kunna rädda den redan första, usla halvan. Så.. Dont do it!

Nu. Jobb. Om jag har något kvar dvs.
Efter min lilla stöldturné.

Jag börjar tro att jag saknar impulsspärr. Ni vet sådan där som spelmissbrukare och mytomaner saknar? För ibland handlar jag, långt innan jag tänkt.

Tjoflöjt!

Olagligt gånger 2.

Prints från ikea. Olagligt egentligen.
Att köpa konst på Ikea alltså. Speciellt när man har en konstnär till svärfar, och en sambo som målar jättefint. Ramarna är iallafall inte från Ikea. Utan direkt från svärfars galleri. Kontraster ni vet, billiga tavlor, dyra ramar ;)

Jag kan inte sluta skratta när jag kollar på strutsarna nedanför. Kan ni?

Dom ser ju så roliga ut. Eller dom, Den. Sture. Det är samma struts.

Hursomhelst.

Det har vart en jäktig vecka på jobbet, en hemsk med andra ord.

Och mina hjärnceller verkar fortfarande ha semester, för oj, vad slut jag vart när jag kommit hem. Att jobba med människor, kan verkligen vara både fysiskt och psykiskt påfrestande.

Och extra jobbigt blir det när chefen (trots hundratalet bortförklaringar) beordrar ut mig att jobba ett eftermiddagspass, efter mitt förmidaggspass.

Det hämnades jag, genom att stjäla lite blomjord. Det var ju trots allt deras fel att jag inte hann plantera om min blomma.

Skitstolt över min olagliga gärning, bär jag ut min tunga ryggsäck från jobbet klockan 21.För att nästa morgon vakna med dåligt samvete.

Karma. What you give is what you get returned.

Dumma karma.

- Jag stal blomjord igår. Säger jag till chefen under fikat.

- Öhum. Jaha? Säger chefen. På ica maxi?

- Nej. Här. På jobbet. Det tyckte jag att jag fick.

- Okej? Säger chefen med förvånad min.

Jag blev ett dåligt samvete lättare.

Förhoppningsvis inte ett jobb mindre.

Lär väl märkas imorgon. För nu är lediga helgen slut.

Den avslutas med battleship. Med Rihanna. (busvisslar)

Hon är snygg hon!

Humle och dumle på äventyr!

Hej på er!

Dåligt med bloggande nu. Det har vart kaos på jobbet den här veckan, och helgen spenderas åt strutsåskådning.

Sen var det tänkt att vi skulle till Simons pappas galleri och såga till hyllplan åt mitt diy projekt. Men för andra gången i rad åker vi dit utan virket.

Och Simons pappa skakar på huvudet, och undrar hur vi lyckas.

Han (bästaste svärfar) hade iallafall gjort klart ramarna jag beställt. Så snart har jag en lovisa burfit illustration på väggen. Iiih! Älskar hennes konst!

Nej nu ska jag ta och prata lite förstånd med Sture här (strutsen) han blev på väldigt dåligt humör helt plötsligt! (som ni kanske ser)

Hejsvejs!