Att vara bra.



Smygtitt på mitt diy projekt. 3 gamla byrålådor, fyndade för 20 kronor styck har blivit glas/vas förvaring.



Utsidan målad i en grå matt färg. Insidan med halvblank vit.

Jag är bäst på det här!

Säger jag ofta. Jag äger på det här spelet. Eller, Jag är kung på geografi.

Och det retar min sambo något enormt. Att säga något sånt självsäkert. För det gör man nämligen inte i Sverige. Så urdumt. Tycker jag.  

Min ena bror är precis likadan som mig. Och försöker lära upp sina gymnasielärare, när det egentligen borde vara tvärtom.

Skillnaden är väl, att jag har blivit så pass stor/gammal, att jag inser att jag inte är bäst på allt. Långt ifrån. Men jag är bra på mycket. Och det säger jag gärna. Varför inte liksom? Varför får man inte säga att man är bra? Om man nu är det? Eller även om man inte är det, tycker det? Tycker man att man är bra, speak up!

Och vad skulle bli bättre av att på nedanstående fråga:

- Öj.. ska vi tävla i grodhopp?

Svara:

- Öhum. Jag vet inte jag. Jag är ganska dålig på grodhopp. Jag kommer säkert förlora.



Med den inställningen så ja. Klart du kommer förlora. Du har ju redan i förväg bestämt dig för det. Testa säga motsatsen:

- Ja det gör vi. Var beredd på att förlora, för jag äger på grodhopp.

Självklart med en uns ironi (Om du nu faktiskt inte äger på just grodhopp)
Vinner du, så säger du självsäkert: Vad var det jag sa?
Förlorar du: Så rycker du på axlarna, fejkar en stukad fot, och grattar din motspelare.

Jag gjorde så. När jag och Simon förfestade med hans träningskompis och flickvän.
- Så du är också en crossfit sambo? Säger jag dystert. Visst är det drygt?

Sedan följer en lång envägskommunikation, där jag pratar ut, om hur jag egentligen tror att crossfit är en sekt, hur oförståligt det är att man kan bli så fast i något dylikt. Hur irriterad jag blir när ett träningspass tar 2,5 timmar. Med mera.

Första gången jag träffar någon som förstår vad jag snackar om.

Tror jag.

Det visar sig, när tjejen väl får chans att prata, att hon också tränar crossfit.
Och jag skäms. Som en hund. Vill radera varenda ord jag precis sagt. Gå tillbaka i tiden och prata om något vanligt. Som vädret.
'
Men hamnar istället i försvarsposition. Tre crossfitare mot mig. Och jag ger mig inte.
- Men som om det skulle vara svårt att göra overheadsquats? Det kan väl vem som helst? Utan att gå på crossfit. Säger jag. Självsäker som alltid.

Ser Simons skarpa, irriterade blick från andra sidan rummet. Han hatar när jag hamnar i heta diskussioner med hans kompisar. Just för att jag alltid (Självsäkert) tror att jag har rätt.

- Jasså? Det kan du? Säger Andreas (Simons träningskompanjon)
- Såklart. Jag äger på det. Säger jag. Nu gåendes mot stan.

Simon slänger in något ord om att jag inte vet hur man är ödmjuk. (Vilket jag såklart visst vet) 

- Men du Linda! Vi kommer snart gå förbi en hävstång. Dom har satt upp sådana nu, inför peace and love. Kan du inte visa oss? Säger Andreas.
- Självklart. Säger jag. (Och tror för några sekunder att jag faktiskt kan. Hur svårt kan det va liksom?)

Kommer fram till den där stången, som jag inte ens når upp till.
Simon bär upp mig, och jag har ett fast tag om stången.

Bara att dra sig upp, tänker jag.

Men nej. Det är omöjligt. Helt omöjligt.
Samtidigt hoppar flickvännen till Andreas upp, grabbar tag i stången och häver sig upp som om hon vägde 5 kilo.

- Värst vart svårt det var idag då. Säger jag. Det måste va för att jag ätit dåligt.

Sen pratar vi inte mer om det. På hela kvällen.
Men när Simon berättar för mina tjejkompisar, får dom ett gott skratt.

- Snacka om att du blev ägd Linda. Säger Frida. Fan vad bra!

Och varför hon tyckte att det var bra? Att jag blev bevisad motsatsen till vad jag sa?

För att jag alltid är så jäkla bra. Och alltid har rätt.
Sådetså!