Det var ju det där..

Finaste kuddarna, gjorda av min lilla konstnärs tjej. Den stora gubben är Simon, det syns inte på bilden, men han håller Iris i handen. Den där sammanbitna, lite sura gubben är jag :)

 

Med att tänka längre än näsan räcker.

När man har en (nästan)  fyraårig tjej, måste man tänka sig för, både en och två gånger.

Man kan tillexempel inte:

1. Rita på blackboard tavlor, för en treåring tolkar detta som att det är okej att rita på väggen.
2. Man kan inte heller skriva på speglar med whiteboard pennor, för detta gör att treåringen tror att denna kan rita på alla speglar och fönster med spritpennor.
3. Man kan inte heller uppmana sin treåring att rita fina gubbar på mammas kuddar, och sedan tro att hon ska låta bli resten av kuddarna i huset.
4. Och tro för guds skull inte att man, när man skurar, nonchalant kan kasta ut lite vatten på golvet. För detta tolkar treåringen som att det är okej att fylla en skål med vatten och hälla ut över golvet. Helst också med lite tvål i. (Läs: En hel pumpflaska)
5. Och om ni någongång skulle behöva kissa i en behållare (tex för att ta ett graviditetstest, urinvägsprov.. eller vad det nu kan vara) gör det icke framför er treåring. Speciellt inte om ni har ett nylagt marmor golv i badrummet.   

Och kanske det viktigaste av allt. Håll mun. Nicka, le och säg så lite som möjligt.
Ni förstår, att allt upprepas. Precis allt. Både hos mormor, farmor, farbror och övrig släkt. Men även på dagis, i affären, och på de mest olämpliga platser.

Och när denna tre, nästan fyraåring, sätter sig bredvid dig med stora ögon och huvudet på sned, och ställer frågan: Mamma!? Vart är egentligen bebisarna innan dom kommer in i magen?

Då hänvisar man till pappan, med förklaringen att vissa saker vet pappor bäst. Sen återgår man åt leendet och nickandet.

Något man däremot får göra, är att tacka er, ni fina.
Som i senaste inlägget gav mig så fina kommentarer, att mitt hjärta smälter.
Jisses. Vad löjligt glad man kan bli över några rader ord. Från okända människor.
Ni gjorde min dag! Tack!

Enkelt diy

Ful loppisfyndad klocka för 20 kronor. Ni skulle ha sett Simons min när jag kom hem med den här :)

Klockan borta, och botten sprayad med primer. Voilá!

Min fina farmor kom förbi med en bok full av fina citat. Detta blev mitt favorit!

En liten fin blomma hade hon också med sig. Snälla farmor!

Jag la upp dom här korten igår, men min sambo tyckte (tvingade) mig att ta bort inlägget. Eftersom jag hade missförstått honom (inte då)

 Jag skrev nämligen om en liten diskussion vi hade här i soffan igår kväll, tittandes på crossfit tävlingar. Men men, det är historia nu!

Idag kommer min fina vän Anna med familj och äter här. Himla trevligt.

Jag har typ tusenmilojonertriljoner saker att fixa med först bara. Jag har nämligen dragit igång ungefär lika många projekt. Och golvet är fullt med målarfärg (+ lite annat. Vi har haft en magsjuk katt inatt) Urk!

Jag förstår inte varför jag jämt gör såhär.

Vad är det för fel med att börja med en sak, och göra klart det innan man börjar med nästa?

Istället för att samtidigt som man målar om både spegel, stolar, bord, blivande badrumsskåp.. börja bygga en egen variant av bokhylla?

Nej, nu ska jag kasta i mig en kopp kaffe, och hoppas att koffeinet får igång mig.

Ps. Nu behöver man inte längre ha dåligt samvete för att man inte motionstränar. Det gör nämligen ingen nytta, enligt en studie, min kära sambo skickade mig igår. Det var väl väldans skönt va? Äntligen! Ds.

Helt seriöst.

Fin loppisfyndad ram, har fått bli griffeltavla i Iris rum. Påse åt nattlinne HM. Plåttunna Ikea.

Sommarklänningen hänger redo. Spegel loppis. Galgar Åhlens.

Fågelbur gammal. Fjärilar Panduro. Ramar loppis.

Enkelt diy tips. Fyndade två små fåglar för en 5:a på loppis. Plockade en gren utanför huset, som jag täljde och målade. Och nu sitter fåglarna så fint där och pussas.

Loppisfyndad Maja figur, klocka och burkar. Kaninen är en nattlampa och köpt hos Julias vita drömmar.

Iris rum är målat i en ljus rosa-lila färg. Den fina lilla virkade hello kitty figuren har duktigaste Anna gjort.

Solen!

Vart sjutton har du tagit vägen? Vi har lite att snacka om du och jag.

Du förstår.. att det är såhär.

Jag gick på semester för exakt två veckor sedan. Vilket är lika med 14 dagar, 336 timmar sen, och 20160 minuter sedan. Tjugotusenetthundrasextio mycket värdefulla minuter.

Sedan dess har du lyst (skämtåsido) med din frånvaro, förutom en dag, då du var så stark att jag brände mig, och blev knallröd. Men du är förlåten för det. Se det som glömt.

Egentligen var det väl inte bara ditt fel att jag brände mig.
Jag kan ta på mig en del av ansvaret. Du förstår, jag blev så glad över att se dig, att jag studsade ut i solstolen, och rörde mig inte ur fläcken på hela dagen.

Dumt. Jag vet.

Men nog om det.

Nu har jag ungefär 336 timmar och 20160 minuter kvar av min semester, så nu ber jag det allra hjärtligaste. Snälla, snälla du. Var så vänlig och kom tillbaka. Vi saknar dig.

Tvinga mig inte att ta till hot!

Att känna sig som en barnunge.

(Lite bilder från tv bänken, som fått hjul och en till låda. Lite målning och piff kvar. Sen så. Är den klar. Tavlan är ny från Ylva Skarp. Precis i min smak. Integrity står det)

Linda går till läkaren, eftersom hon fortfarande har så fruktansvärt ont i nacken och ryggen.

Kommer in med en uppgiven min, och tårar brännandes bakom ögonen.

Farbror Doktor: Ja, vad hade du för problem?
Jag: Samma som alltid. Jag har så JÄKLA ont!
Farbror Doktor: Hm. Jaha. Har du gjort det vi sa sist?
Jag: Vad var det då?
Farbror Doktor: ja, hur går det med medicinen jag skrev ut? Hjälper den inte?
Jag: Öhum. Nja. Jag har ju liksom slutat med den.
Farbror Doktor (Framöver bara doktor): Slutat? Har du slutat med den?

blablabla.. (Biverkningar, konsekvenser, med mera, med mera)

Doktor: Du trappade väl ner, lite i taget?
Jag: Nääe, alltså det behövdes inte.
Doktor: Ok. Sa läkaren det?
Jag: ???
Doktor: Ja, för visst tog du väl kontakt med en läkare när du slutade med medicinen? Jag sa ju hur viktigt det var!?
Jag: Ja, men jag kände att det var okej. Det behövdes inte.

Doktor: SUCK! Har du börjat haft kaffefria helger?
Jag: Nja, alltså.. jag dricker ju mindre på helgerna.
Doktor: Alltså inte?
Jag: Nej.. (Tittar ner och skäms en aning)

Jag: Men.. min migrän medicin då? Jag får ju så ont i käkarna av den?
Doktor: Och så har det alltså vart sen du började med den? (För 4 år sen)
Jag: Ja?
Doktor: Och vad står det då i fass?
Jag: Att man ska avsluta behandlingen omgående.
Doktor: Och vad sa jag sist?
Jag: Att jag skulle sluta med den, och äta den andra medicinen istället? (Den jag slutat med)
Doktor: Har du gjort det?
Jag: Nej? (Låtsas gnugga bort en fläck på byxorna som inte finns!)

Doktor: Inte det, nej!

Doktor: Och träningen? Hur många gånger tog du dig iväg den här månaden?

Jag: Nej.. men vad säger du herr doktor? Det kanske är bäst att boka en ny tid om någon månad?

Möte med glassbilen Del 2.

(Lördag hos oss. Iris är hos farmor. Jag målar. Simon är på vinden och plockar ner 4 (!!!!) getingbon. Snart hoppar vi i soffan, förhoppningsvis med take away mat, och kollar på melodifestivalen!)

Så..

Vi springer alltså där, på vår gata.

Visslandes, med alldeles för stora skor.
Iris ställer frågor som: Vad gör du mamma? Varför springer du iväg med mig? Vart ska vi?
Alldeles för andfådd för att svara, tänker jag istället på vad grannarna tror. Dom måste ju tro att vi blivit utsatta för något slags våldsbrott och flyr för våra liv.

Kommer iallafall till slut fram till glassbilen, där det står en man med skägg och en halvrökt cigarett i munnen.

Helt slut, sätter jag ner Iris på backen för att börja kolla på det stora utbudet glass. Utan en tanke på att jag sprang iväg med henne utan skor.

- Jag fryyyyyyyser mamma. Säger hon, och ser ut som E.T i simons stora huvtröja.

Glassgubben kollar på mig, med en stor rynka mellan ögonbrynen och jag har aldrig känt mig som en sämre mamma.

Plockar snabbt upp henne igen, samtidigt som jag berättar för glassgubben att vi fick väldigt bråttom ut, och att jag inte hunnit klä på henne ordentligt. Han börjar (På halvtaskig svenska) säga saker som: Ja. Det är ju väldigt kallt ute nu. Fryser du lilla vän? (Till Iris) Vart bor ni egentligen? Det såg ut som ni bor en bit bort?

Får mina glasspaket (Som jag såklart inte hade tagit med mig pengar till, men glassbilen tar visst kort. Vilket resulterade i glass för ganska många hundra på Simons kort)

Glassgubben säger: Hoppa in i bilen. Jag skjutsar er.
Jag svarar: Åh, säkert? Vad snällt! Tack! (Väldigt tacksam för att slippa bära både Iris och ett antal glasspaket tillbaka)

Han öppnar dörren på bilen, och säger: Ursäkta röran. Och lukten.
Släpper in oss, och går bak för att greja med glasslagret eller något antar jag!?

Bilen var FULL av skräp (Nu är jag själv väldigt duktig på att stöka ner i min bil) men den här var alltså överfull av skräp, och stank cigarettrök.

Och här börjar det alltså.

Ni som känner mig vet ju att jag lider av diverse katastrof tankar, och detta har blivit aningens värre efter att jag fick barn.

HELT övertygad om att vi nu blir kidnappade, målade jag upp ett helt kidnappningsscenario i huvudet, med rubriker i aftonbladet som: Mamma och barn kidnappade av glassbilen.
För det var ju därför han sa saker som att det var kallt, med mera. Inte för att det faktiskt var det. Utan för att locka in oss i bilen.

Jag är precis på väg att kliva ur glassbilen (som vid det här laget, förvandlats till en läskig skåpbil) när gubben hoppar in, och startar med en rivstart. Åt fel håll. Ni kan ju tänka er. Här hade jag gett upp hoppet, och mina misstankar blev till sanning.

Nu är det kört. Klappar Iris lite på huvudet, och har lust att säga förlåt högt, men gör det inte. Kollar istället in i alla hus i hopp om att någon ska se oss, och ringa polisen.

Det är släckt överallt. Jag förklarar lite fint för gubben att han åker fel, och börjar peka vart han ska åka. Han vänder, och åker dit jag pekar. Men på tok för fort för att hinna stanna vid mitt hus. Vilket då bidrar i att jag sliter upp dörren i farten (En sådan där skåpbils dörr som man drar åt sidan) för att hinna kasta ut Iris, och rädda henne.

Gubben skriker: Vad gör du?
Jag: Jag ska ju av här!? Varför stannar du inte?
Gubben: Här? Jag tyckte du sa 24? (Jag bor på 104)

Gubben släpper av oss, jag skäms, och hade jag kunnat hade jag traskat in till Simon med huvudet mellan benen.

Väl innanför dörren frågar Simon: Vad gör ni? Vart tog ni vägen?
Och börjar ett tag senare skälla lite smått på mig, för att jag köpt glass för sååå mycket pengar på hans kort.

Tänkte att han var knäpp som gnällde över en sådan liten sak. Tänk om han egentligen hade vetat vad som kunde ha hänt.

(Till er som kanske sitter med luren i handen, på väg att ringa soc, så vill jag att ni ska veta att Iris älskade att gå till glassbilen, och pratar om både bilen och gubben varje dag. Och hon blev inte sjuk/are av sin lilla spring tur med mig. Och.. Glassbåtarna från glassbilen är farligt goda. Godare än de i affär!)

Återbruk.

(Ofärdigt och opiffat, men solen sken så fint att jag fick lov att ta ett kort)

Vad gör man när man tröttnat så mycket på sin tv bänk att man inte klarar dess närvaro en sekund till?

Köper en nytt fint bestå system på Ikea, för sisådär 3000? Alternativt köksskåp och sätter upp på väggen?

Nej. Inte alls. Fast detta var mina två första tankar. I brist på annat.

Nej. Istället tjatar man hål i öronen på sin sambo, så att han till slut bygger ihop några gamla trälådor som den snälla damen, som bodde här innan lämnat.

Helt oförstående, hur man kan sälja en enligt honom fin, knappt använd tv-bänk, och ersätta med ett par rangliga trälådor. Helt galet. (Och detta visade han genom att sucka, muttra och skaka på huvudet under hela ihopbyggnaden)

Jo kan tyckas. Men detta är en ganska så tillfällig lösning. Tills vi hittar något vi verkligen vill ha. För att kasta flera tusen på en ikea sak, som hälften av Sveriges befolkning redan har. Och som känns sådär? Nej. Inte för mig.

Och jag tycker denna fiffiga lösning blev riktigt bra. Fast det är inte klart än. Det ska på stora hjul och en till låda. (Simon vill sätta fast den i väggen, vilket bevisar att han inte alls känner mig så bra som jag trodde. För hur ska man då kunna flytta den 10 gånger om dagen!?)

Eller så kanske det är det han gör? För soffan står just nu, mot den väggen han vill ha den. Och vid en fastsättning kommer jag inte kunna ställa tillbaka den, dit jag vill. Hm. Den räven.

Nåja. Är den inte ganska så okej, för att vara helt gratis?

Lampskelett.

Fyndade en lampa på loppis för ett tag sedan, som hade en alldeles förskräcklig skärm. Så förskräcklig att jag försökte få av den från lampfoten, för att i smyg lämna kvar den på loppisen.
Jag lyckades inte. Utan tog med mig skärmen hem. Drog av det fula tyget, och stod mittemot ett väldigt fint lampskelett.

Så fint, att jag inte kunde låta det hamna i metallåtervinningen. Så istället fick det bli en lampa till Iris rum. (Som just nu har en ful plafond)

Blommorna har jag fyndat på tradera för 9kr/3 st.
Billigt, tjejigt, och personligt!


Annars?

Ja.. Hade träff nummer två med ung, snygg sjukgymnast idag. Den här gången på gymmet (Jag har fått gym "på recept")

Nej, jag sa inget om byxorna. Tyckte att det var bäst så. Men jag kollade så att inte byxorna var ut och in, ungefär 20 gånger innan jag åkte. (Ingen överdrift)

Det var dom inte.

Däremot så lyckades jag, det första jag gör, att låsa in mina saker i omklädningsskåpet. Jacka, telefon, skor.. och nycklarna till hänglåset. Övervägde ett tag att inte säga något, inte förens min sjukgymnast lämnat lokalen (Hon måste ju tro att jag är världens virrigaste!)

Men tog mod till mig och sa lite småskrattande:
- (På väg mot gå-bandet) Du.. vet du vad jag nyss lyckades göra? Jag råkade visst låsa in mina nycklar till skåpet. Jag trodde att det var bilnyckeln jag låste in, för den vill man ju inte ha på sig när man tränar.. Men det var visst nyckeln till hänglåset. Och ja, jag har ju låst skåpet. Så nu kommer jag inte åt mina saker. Min telefon och jacka. Vet inte riktigt hur det gick till.

(Det är typiskt mig att babbla på mer än nödvändigt när jag blir nervös!)

Sjukgymnast: (Skrattar) Ojdå! Men då får vi se hur stark du är nu då, hämtar en bultsax (?) och ger den till mig.

Tror först att hon skojar. Men icke.

Nej, det gick inte alls. Jag tror inte ens att låset fick en repa.

Slutade med att en kille fick den stora äran (varsågod) att komma in på damernas, för att knipsa upp låset. Och jag kunde komma åt mina grejer.

Min sjukgymnast stod kvar hela tiden, och väntade.. eftersom jag skulle skriva papper och betala innan hon kunde gå. Så när jag då äntligen fick min jacka, gick vi till kassan, skrev på en del papper, och ska betala.

Eller.. skulle ha betalat, om jag inte hade glömt kontokortet hemma.

Jag undrar ja, vad jag lyckas med nästa sjukgymnast träff!? Någon som vill gissa?