Grått

Egengjord lampskärm, av ett lampskelett och garn.

Det var inte den här lampan jag pysslade med häromdagen. Detta är en uppochnervänd gles korg, med ett hål i botten. Ger ett helt magiskt ljus.

Besvärlig, men älskad katt. Självklart vald för sin färg ;)

Grått ute,

grått inne. 

Grått i hjärtat,

grått i sinnet.

Off to work!

Att hälsa sin nya granne välkommen

Sovrum.

Har målat en grå ruta på väggen, bakom sängen. Istället för att ha hela väggen grå som förut.

Egensydd kudde. Av en loppisfyndad, kofta. Som jag sytt för hand. Jag har ingen aning om hur man behärskar en symaskin. Och jag är helt talanglös när det kommer till allt som har med nål och tråd att göra. Så tro att jag är stolt. Kudden bakom är också handsydd. Framför ett program av pinsamma, svenska hollywood fruar.

Loppisfyndad spegel, lampa, och "betongklot" som vart en oljelampa, men nu agerar hem åt en taggig liten kaktus. Pallen stod kvar i huset när vi flyttade in.

(Mörka kort. Ni får ha tålamod med det. Jag håller på att lära mig vår kamera)

Jag har alltid vart mörkrädd.

Åtminstone sålänge jag kan minnas.

Alltid sovit med lamporna tända, inte bara i sovrummet, utan en i varje rum.

Och sedan legat orörlig på helspänn, livrädd att någon bryter sig in i källaren.

För att ha hela huset tänt mitt i natten, hur normalt är det? Klart tjuven tror att vi egentligen är bortresta, och har någon gammal, dålig timer som slår på lamporna. Bara för att det ska se ut som att vi är hemma.

Och att jag har en stor, crossfit tränandes, 1.94 cm lång karl bredvid mig i sängen, spelar ingen roll. Jag litar inte ett smack på han mitt i natten. På den tiden det tar att väcka han, hade inbrottstjuvarna hunnit kidnappat mig, och vart halvvägs till Skåne med sin vita skåpbil. (Jo, såklart att det är mig dom är ute efter! Vad annars?)

Så.

Igår kväll när Simon var och tränade (typ runt 21) knackade det helt plötsligt på dörren.

Förfrusen av skräck stod jag i köket med disktrasan i ena handen och rödvinsglaset i andra. Och eftersom våra 7, 50 watts spottar i köket var på full styrka, såg jag inte ett smack utanför fönstret.

Finns inte en chans att jag öppnar. Nio på kvällen. Man behöver inte vara Einstein för att fatta att det är en seriemördare.

Men det knackar igen. Skit.

Grabbar en kniv, och ringer upp mammas man. Tänker att han kanske hinner ringa polisen, innan det är försent.

Öppnar dörren med ett rödvinsglas i ena handen (Varför jag nu skulle ha med mig det, vet jag inte!), och en kniv i andra. Och telefonen mellan örat och axeln.

Bara för att möta vår nya, supersöta tjej till granne.

- Oj. Stör jag? Säger hon.

- (lägger på luren utan att ge någon förklaring till det konstiga samtalet) Öhum! Hej! Säger jag. Du stör inte. Jag städar lite bara. Och tror att jag fortfarande har disktrasan i handen, men viftar istället med kniven.

- Haha (nervöst skratt).. Jo, Jag är lite mörkrädd. och nickar mot kniven.

- Jaha. Men ojdå. Det var inte meningen att skrämma dig, men jag såg att du var i köket, så därför jag gick hit.

- Ingen fara säger jag, och flinar med rödvinsfärgade tänder.

Sedan frågar hon mig en massa om Iris dagis. Hon funderar på att placera sin lika gammla son där. Berätar att Iris bara gått på "stora dagiset" i tre veckor, och att det är bättre att hon frågar grannen två hus bort. Hans dotter har gått där mycket längre.

- Jaha.. i det gula huset menar du?

- Gula? Säger jag, och kollar ut, precis som jag helt plötsligt fått röntgensyn och kan se genom både häck och tegelhus. Nää, gult är det nog inte.

- Jo, men två hus neranför er?

- Ja precis. Fast jag tror nog inte huset är gult. Men han har en  femårig dotter iallafall. Säger jag.

- Jo men precis säger hon. Det är Anders du menar?

- Anders? Jaha. Heter han så? Heter han inte Johan?

- Nej.. han heter Anders säger nya grannen, och hans hus är gult.

- Jahapp. Där ser man, säger jag och flinar återigen med röda tänder, samtidigt som jag rycker lite nonchalant på axlarna. (Inombords skäms jag som en hund)

Innan hon går, säger jag: Skicka över din pojk hit någon dag, Så dom får leka. Han och Iris.

- Absolut säger hon. Med ett påtvingat leende och ett kroppsspråk som säger att det är det absolut sista hon skulle utsätta sin älskade son för.

Om hon gick till grannen? Han den där i det gula huset? Det vet jag inte.

Men jag hoppas inte det. För första gången jag träffade han, öppnade jag också dörren med en stor kniv. Fast då mitt på ljusa dagen. Och inte för att jag var rädd, utan för att jag skrapade färg från golvet.

Så varsågoda kära grannar. Nu har ni något att analysera, skvallra och prata om. Att den där tjejen, i det röda tegelhuset. Hon är minsann inte klok. Inte på en fläck.

Och vet ni? Jag är benägen att hålla med er!



Orolig själ

Orkideé, och kort från Therese Senneholt.

Två loppisfyndade pallar får fungera som nattduksbord.

Även denna lilla lampa, ett loppisfynd. Knytgardiner från Indiska.

Överkast Hemtex. Vita kuddar och ljus H&M. Pläd och fårskinn Ikea.

Lampan är ett loppisfynd.

Kudde från House Doctor. Lampa i bakgrunden Loppisfynd.

Min nya fina tavla av Hanna Hedén.

 

Loppisfyndad spegel. (Ramen är i stål) Även det lilla citatkortet loppis.

                 

 

Simons jeans hänger på en loppisfyndad knoppbräda.

(Oj! Nu blev det många kort från sovrummet. Suddiga också ser jag. Men aja!)

Hej! Jag heter Linda, och jag är en orolig själ. 

Trevligt att råkas. 

Och vad menar hon nu? Tänker ni!?

Jo, för någon dag sedan trillade jag in på en blogg där en tjej skrev att hon var en sk. Orolig själ. Och undrade varför det är så?

Vilket jag såklart inte kan svara på. Men eftersom jag kände igen mig i varenda litet ord hon skrev. Så har jag funderat en hel del på det. 

Jag är som så. 

Jag måste alltid ha tusen projekt på gång. Och jag avslutar sällan ett av dem, innan jag börjar med ett nytt. Jag har därför massa små projekt på gång lite överallt i huset. Och jag kan inte ens försöka räkna hur många gånger mina föräldrar eller sambo med en suck frågat: När ska du slå dig till ro egentligen?

Jag mår som bäst när jag får greja och vara kreativ. Och jag får en kick av att se resultatet. För det är faktiskt inte själva "grejandet" jag är beroende av. (Jo, man kan vara pyssel-beroende) Utan det är när själva pysslandet/byggandet/ommöbleringen/målandet är klart. Det är då ruset kommer. 

Man får ny energi. Huset känns som nytt. Och man blir stolt över att man själv kommit på en sådan klockren idé. Vilket tex kan vara att använda gamla lådor som tv-bänk. Eller att bygga om en tv-bänk till skohylla. 

Fast det behöver inte vara stora projekt. Utan kan vara så enkelt som att hälla upp ett gott glas vin, sätta på bra musik och flytta om allt i hela huset. Och just det där jag skrev nu, är nog mitt största intresse. Kombinationen. Gott vin, musik.. och att få göra om. 

Och att sambon inte ens märker mina ansträngningar gör inte så mycket. För det är för min skull jag gör det. 

Så jag sitter med andra ord aldrig still? 

Jo! Såklart. Fast de gångerna jag gör det. Tex när vi en Lördag kväll kollar på film. Så snurrar det i huvudet likt en orkan. I mitt huvud grejar jag alltid. T.o.m när jag sover. 

Och är jag någonstans. Låt oss säga på jobbet/en kompis/en affär/ett kontor så är det första jag gör att möblera om stället i mitt huvud. Gör det till mitt, på mitt eget sätt. Får ibland hejda mig från att inte fråga: Hur tänkte du där? Varför gjorde du så? Lika som att jag många gånger får mycket inspiration och idéer från andra ställen. 

En aning bisarrt kanske, men när jag för ett tag sedan blev kallad till akuten för att ta emot det värsta beskedet i mitt liv, var det första jag tänkte: Men gud, vilket opersonligt rum. Det här måste dom göra om. 

Sedan satt jag under 2 timmars samtal med läkare och präster och funderade på om det fanns någon mening med de gräsliga babyblå väggarna? Var det kanske meningen att man skulle bli lugn av färgerna? (Just i det här fallet var kanske detta en försvarsmekanism)

Men alltid. Jag gör alltid så. Och jag mår fysiskt dåligt om jag inte får greja. Jag brukar tom tänka att: tänk om, det en dag skulle finnas en diagnos: Beroende pysselmani. Och att man i behandlingen var tvungen att sluta pyssla. Och bli en "nykter-pysslare" Vilken marddröm! 

Min sambo säger väldigt många gånger om dagen: Tänk vad skönt Älskling. När huset är helt klart. Och vi bara kan leva!

Hu! Det är ju nu vi lever. Nu vi mår bra. Mitt i kaoset. Med penslar och färgburkar lite överallt. Det är nu jag mår som bäst!

Och varför jag är som jag är, det kan man spekulera i om man vill. Men huvudsaken är att jag mår bra när jag grejar. Och att jag gillar det jag gör. Sen måste jag bli lite bättre på att inte involvera min sambo allt för mycket i mina projekt. Och inse att bara för att det är mitt största intresse, betyder det inte att det är hans. 

Ni ser! Jag behöver ingen behandling jag inte! :)

Städa.

Sovrummet, när städningen där var klar. Nu är hela sängen full i saker, som antagligen kommer hamna på golvet ikväll!

Hur städar ni?

På en sådär max 2 timmar? Dammsuger, dammar, och plockar ihop?

Så gör inte jag.

Jag har städat och plockat sen 10 idag (Det är väldigt konstigt hur mycket man helt plötsligt har att göra, när man ska träna!) Om det är klart? Inte då! Det är stökigare än när jag började. På riktigt. Och med lite hjälp av min sambo, som lekt kognitiv beteendeterapeut, har vi kommit fram till vad jag har för fel.

Förutom att jag är en orolig själ. (Enligt Simon är man det när man flyttar samma sak/möbel för hundrade gången)

Och för att..

Jag har på TOK för mycket saker. Alldeles för mycket. Så när jag väl städar, plockar jag undan alla de där sakerna jag inte vill ha framme just nu. Ställer dom på köksbordet. Städar hela vardagsrummet, och går vidare till sovrummet. Plockar ut alla saker jag inte vill ha där inne, ställer dom på vardagsrumsbordet. Städar klart sovrummet, och går in i "mitt" rum. Plockar ut en miljard saker, som inte får plats på något bord. Så dom hamnar på golvet, eller i sängen.

Plockar upp en sak från golvet, som faktiskt är ganska fin. Det borde ju finnas en plats åt den någonstans? Går runt med den i handen, för att hitta den perfekta platsen.

Tar bort min uggla i keramik, och placerar "saken" där. Ställer ugglan på golvet.

Och så rullar det alltså på. I all oändlighet.

Så nu sitter jag här i soffan, med mount everest stora högar lite överallt i huset. Och under tiden jag har gått runt med mina saker, för att hitta nya platser, har ju diskbänken blivit överfull, tvättstugan täckt, och bredvid mig i soffan ligger Iris hundra miljoner småsaker. (Åh, herregud. Tänk om hon blir som mig?)

Nej. Vet ni vad? imorgon tänker jag tammetusan träna istället!

Jul

Tomten kom med bla fina nya sängkläder, som hann ligga i sängen en halv natt innan magsjukan slog till. Men fina var dom!

23/12.
Jag arg som ett bi på gubbarna på Simons jobb, som bestämt att Simon måste jobba över dagarna innan jul, fast han ska jobba hela julhelgen. Jo man tackar ja.
Men vad är det dom säger? En bra kvinna reder sig själv? Tog med mig miss trots för att storhandla, och lyckades komma ut ur affären med allt som behövs för en lyckad julhelg. Övervägde ett tag att tom göra julskinkan själv, och chocka Simon, när han kom hem. Men näe, någon måtta får det ju ändå vara!

En trött, utarbetad Simon dök upp fram mot kvällen, gjorde en god julskinka och slog sig ner i soffan, för att (något påtvingat) spela Bingolotto. Jag lämnar honom i några sekunder, och vips så missade vi en hel spelplan. Lotta Engberg är visst på tok för snabb för att Simon ska hänga med.

24/12. Julafton.
Vaknar bredvid Iris som dagen till ära fått sova mellan oss.
Snubblande springer hon i sitt rum för att kolla sin julstrumpa, kommer tillbaka med tre paket och säger: MEN.. mamma. Den där tomten är bra tokig. Han hade lagt paketen på golvet, han bara stökar ner!

Mitt mammahjärta svämmar över av stolthet en aning, och får för första gången det bevisat att hon faktiskt fått något av mig ;)

Hem till min Svensson, Svensson familj för firande. Mina två bortskämda bröder sitter och knappar på sina nya Iphones, min moster har dragit ut två tänder och kan knappt äta, min mormor ramlar på vägen till huset, slår i knät och skriker högre än något öra tål så fort hon rör sig. Min mamma går runt och är sådär lagomt rund, go och förvirrad.

Dagen är mysig, och avslutas med traditionell karaoke, som jag väldigt självsäkert sa att jag skulle vinna, men det visade sig att min Lillebror hade tjuvtränat under året. Den enda låten jag kammade hem var Tupac - Changes. Och möjligtvis en med Akon, fast min lillebror påstår annat.

25/12
Firande hos Simons familj. Med farbröder, fastrar, flick/pojkvänner och kusiner. Mycket trevligt. Äter god mat och folket vid bordet börjar diskutera religion, svenska kyrkan, hurvida man ska vara med i den eller inte!? Om barn ska få äta griskorv eller inte på dagis (På vissa ställen i min stad, får dom nämligen inte det. Vilket jag tycker är trams!)

Lite sånt där. Vanliga matsamtalsämnen.

Tomten kommer, och barnen blir överlyckliga för alla fina klappar. Simons syster får mig att skriva i en nostalgi vän bok. Ni vet en sån där man hade när man var liten? Där ens vänner får skriva ner allt om sig själva? Väldigt kul att läsa vad min sambo och hans bröder skrev för 10 år sen. Min sambo, hade bland annat skrivit att om tio år skulle han ha en het tjej. Så vissa saker verkar ju ha blivit verklighet! ;)

Min svärfar byter ett däck på min bil, och tack vare honom kör jag nu helt lagligt!

Dags för julklappsspel. Kvällens höjdpunkt. Det blir nästan slagsmål om dessa små hundra kronors paket. Simon vann (eller valde, när han fick två likadana fyror) en hundbok, framför finfina matdosor från rice, rödvin, en fin medicinlåda mm. Och ni kan tro att jag tänker se till att han lusläser den där boken.

Japp. Det var väl det. En helt vanlig julhelg, med finaste familjerna.

Och nu?

Magsjuka för hela slanten!

Hoppas ni haft en fin jul!