torsdag 21 juni 2012

Åland.. we meet again.

Loppis lampa. En favorit.

Den där glasburken, med snett lock. Den fyndade jag ganska nyss. På ena sidan står det 1 QUART. På andra sidan står det 1879. Peace. Tyckte det var lite kul. Allt på hyllorna, förutom vinglasen och zinkburkarna är loppisfynd.

Och så de älskade stolarna. Jag har fyra stycken, skrivbordsstolen gästspelar bara. Bättre höjd på den, åt iris.




Min mormor är en riktig dansbands mormor. En sådan där som älskar dansband, och som älskar att dansa. Och som tros ledgångs reumatism, vet hur man skakar på rumpan! :)


Så när hon fyllde år, drog vi med henne på en tur på de sju haven. Jag, min moster, bror och kusiner. Destination: Åland. 

Och alla som vart på en sådan kryssning, vet ju hur det funkar. Man förfestar i hytten, och blandar små taxfree flaskor hej vilt. 

För att sedan vingla ut till något dansgolv, där man tror att man kan dansa, och ännu värre sjunga. (Jäklarns kareoke) 

När kvällen lider mot sitt slut, vinglar man tillbaka till sin hytt, och tycker inte alls att de där vinröda heltäckningsmattorna, och stanken av cigaretter är så tokig. 

På den här resan, sov jag och min jämngamla kusin i samma hytt. Hon unders, jag överst (I våningssängen) ;) 

Och på natten, stiger jag upp, i sömnen. Antagligen för att gå på toaletten (!?) (Jag går i sömnen ibland, och alla gånger det har hänt, har det vart utan kläder, och med främmande människor i närheten) 

Hursomhelst. Öppnar hyttdörren och går ut. Utan ett endaste klädesplagg. Förutom ett par små string, som jag dagen till ära valt. Dörren slås igen, och jag vaknar. Naken, i en lång, lång, evighetslång korridor. 

En bit bort hör jag ett gäng killar. Ganska unga låter det som. Och ganska många. Här drabbas jag av panik, inte ett hörn att gömma sig bakom så långt ögat kan nå. 

Börjar det hårdaste jag kan banka på hyttdörren. 
Min kusin vaknar, och blir livrädd. 

Hon tror nämligen att det är några som försöker bryta sig in i våran hytt. Så hon ligger knäpptyst, och sparkar upp mot underdelen av min säng. 

- Liiinda, Liiiiiinda.. Det är någon som håller på att bryta sig in. (Viskar hon) 

Jag svarar ju då inte, eftersom jag befinner mig utanför dörren. 

Vid den här tidpunkten hade rösterna kommit närmare, och jag har lagt mig ner på rygg, och sparkar på dörren. Allt jag kan. Ni vet som den där övningen, man ofta gör på core pass? När man "cyklar" med benen, för att träna magen? Tänk er den, fast utan kläder. 

Så ligger jag. 

När Sara äntligen fattar att jag inte ligger i min säng, och öppnar dörren. Förvandlas den där rädslan för inbrottsmän, till asgarv. Och samtidigt som hon står där och håller sig för magen, och skrattar så tårarna rinner.. Passerar ett gäng killar med stora ögon.

Dagen efter vid frukostbuffén, berättar Sara skrattande om mitt lilla äventyr för resten av släkten. Och min moster hittar såklart på den enda platsen på hela båten med mottagning, och ringer och skvallrar för min mamma som inte var med på båten. 

När det var dags att gå i hamn, får jag ett samtal av en skrattande men upprörd moder:

- Kan man inte släppa iväg dig någonstans? Kommer jag kunna läsa om dig i aftonbladet innan du är hemma igen? Fräser hon i andra sidan luren. 

Och det enda jag tänker på, är hur fruktansvärt fula de röda heltäckningsmattorna är, och hur illa det luktar med all cigarettrök. Och hur alla andra i lobbyn ser ut. Som vrak. Som om de festat i flera veckor i rad. Vissa verkar nog inte ens ha lagt sig.. 

Lyckos dom!


Den här gången var det långt ifrån lika dramatiskt. De fyra stolarna stod helt plötsligt framför mig, på en loppis här i stan. Och de är (om de inte är äkta!) kopior av Lilla Åland stolen. Som jag vart kär i, sedan jag såg den i ett reportage för ett tag sedan. Det krävdes en del slipning och lackning, för att få bort den fula färg de var målade i. Och även om de kanske är kopior, så älskar jag dom!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar