För fyra år sedan..

För fyra år sedan låg jag i en smal, hård, knölig säng på kvinnokliniken. 
Med en iskall landstings filt över mig, och två rumskamrater som snarkade så att taket var på väg att lyfta. 

De var inte de första rumskompisar jag hade, utan snarare nummer 15-16 i ordningen. De innan hade haft turen att få sina bebisar, och därför fått flytta över till BB. 

Min bebis däremot, hon verkade inte vilja komma. Trots havandeskapsförgiftning, en blödning i ryggen och en propp i hjärnan. Läkaren hade fel, när han med huvudet på sned sa: Inte kommer du gå 40 hela veckor inte. Det har jag svårt att tro! 

Men det han inte visste, var att bebisen i min mage, redan ärvt sin mammas envishet. Hon hade nämligen inga som helst planer på att titta ut tidigare än tänkt. 

Jag sov inte mycket där inne på kvinnokliniken. Låg mest och stirrade i taket, och grät. Kände mig ensammast i världen, trots mina två snarkmaskiner till sällskap. Det enda jag såg fram emot var när dagen skulle komma, och min sambo kunde komma in med en ny tidning och godis. 

Varje gång han kom försökte jag flörta med personalen, och frågade det snällaste jag kunde om jag inte fick följa med min sambo till cafeterian. Det var ju liksom mycket enklare att välja vad man vill ha, när man ser det framför sig. Men fick alltid ett strängt nej till svar. 

Dumma personal, dumma läkare. 

Speciellt läkare. Varje morgon var det meningen att de skulle gå rond. Ja inte läkaren, utan sköterskan. Och ta nya prover. Sedan skulle man ligga i sin säng och vänta på provsvaren av dessa, som alltid skulle levereras av doktorn. Och skulle det visa sig att dessa prover var någorlunda bra (vilket aldrig hände) fick man kanske, kanske åka hem över natten. Men läkaren förstår ni, han drog allt som oftast ut på tiden till 17-18 på dagen, innan han behagade komma. Ibland kom han inte alls, utan då fick man beskedet av sköterskan, att man snällt fick vänta tills dagen efter. Doktorn hade fullt upp. Det var många som fick barn nu, den här tiden. Han behövdes på bb. 

Lyckliga jäklar. Tänkte jag. Samtidigt som jag såg över till avd: 37, som är bb. Där gick dom, dom lyckliga jäklarna med sina bebisar. 

Och det här beskedet, man väntade på vaaaaaarenda, eviga dag, var det enda som fick dagarna att gå (eller inte gå alls) och ni kan tro att den väntan var evighets lång. Jag vet inte hur många gånger jag i mitt huvud mordhotade den där läkaren.

En morgon iallafall, blev jag inkallad på läkarens kontor. Han hade pratat med lite olika neurologer, som alla vart eniga om att man absolut inte kunde ge mig bedövning eller kejsarsnitt på förlossningen. Detta säger dom alltså några dagar innan beräknad ankomst. Att jag, som inte tror så mycket på det alternativa, ska få föda med ett eller annat akupunktur stick. Inget mer. 

Jag, som skrivit i min förlossningsplan att jag vill ha alla möjliga tänkbara bedövningar som finns (ja, alla utom de alternativa då) 

Här nådde dom min gräns. De dumma läkarna. 

Och arg som ett bi vräkte jag ur mig, aningens hormonfulla hotelser som att jag vägrade föda, eller tänkte hoppa från en balkong. Och när läkaren lugnt förklarade att man inte kan "vägra föda" berättade jag att om dom aldrig sett någon som knipit sig igenom en förlossning, så ska dom minsann få göra det nu. 

Röd i ansiktet av ilska, talade jag då om att jag vägrade vara kvar på den dumma kvinnokliniken. Med den dumma personalen, och osköna sängen. 

Fick skriva på papper, att alla läkare var utan ansvar om jag åkte från sjukhuset. 

Sen rullade jag (i en rullstol) ut till bilen, där min sambo stod och skämdes något. Hem ljuva hem. Jag skulle hem. 

Väl hemma vid vårt lägenhetshus vi bodde i då, tog jag sats, och ignorerade smärtan i ryggen, och sprang fem våningar upp. Väl innanför dörren högg det till i magen, och värkarna startade. 

Gissa vem som fick åka in med svansen mellan benen? 

Fyra år sen alltså. 
I helgen blir min prinsessa, fyra hela år. Ofattbart. 

Hon springer runt här hemma i sina prinsessklänningar och säger: Alltså, förstår du eller mamma? efter allt. Precis som att jag är alldeles korkad, som inte förstår att hennes sätt att göra saker på, är det absolut bästa. Och att det hon säger, är rätt. 

Min bästaste lilla tjej. 

Vad vore livet utan henne?