(Vi har världens minsta hall, som just för tillfället är under förvandling. Och som är jättesvår att fota)

Att agera aningens för fort.
Jag köper aldrig tyger på loppisar. Fast jag, varje gång jag besöker en loppis ser att klädavdelningen svämmar över av modemedvetna tjejer.
Vilket jag tycker är toppen! Snacka om miljömedvetet, unikt, billigt.. och snyggt. För de här tjejerna är verkligen ursnygga. Sådär snygga så man skäms när man kommer med sin sambos mjukisbyxor, med färgfläckar i stlk xxl. Och försöker så anonymt som möjligt smyga sig ner på möbelavdelningen.

Jag köper inte heller kuddar, gardiner.. ja något i tyg.

Och här är anledningen:
Tidig morgon på jobbet, tidning och kaffe i vardera hand.
ungefär i mitten av tidningen står det med stora bokstäver: Vägglössen ökar i Dalarna.

What!?!? Vägglöss? Vad sjutton är det?

Läser vidare och får rysningar i hela kroppen, rysningar så jag faktiskt tror att hela jag är full utav de där äckliga små krypen dom visar på bild. (Detta tror jag ända tills jag på min lunchrast, springer in på toaletten och klär av mig alla kläder och ruskar ur håret!)
Ni förstår. Min värsta fobi är småkryp. Ju mindre desto värre. Jag har inga problem alls med sådana där stora spindlar man kan kolla på i djurparker. Men de små. Brrr.

Så efter att jag lusläst artikeln i tidningen, och googlat sönder min iphone efter fakta om dessa små kryp, är jag såklart övertygad om att vårt hus är fullt av dessa. (Precis som jag också hade varenda sjukdom man kan ha, när jag läste medicinsk grundkurs)

Det fanns ju absolut inga tecken på att vi skulle ha besök av dessa små djur. Inga alls. Egentligen. Förutom att jag sett en liten skalbagge på golvet för någon vecka sedan.

Iallafall. Hem i panik. Får på något konstigt vis med mig min sambo på min linje. (Vilket annars brukar vara omöjligt) Stortjuter. Börjar kolla nummer till diverse mäklare. För här ska jag då inte bo kvar i en sekund till. Kastar ALLA mina kuddar. River ur soffklädsel, sängkläder, mattor, gardiner. ALLT i hela huset. Kastar det mesta. Allt medans min sambo lugnt och sansat försöker få tag i en skadedjurskille.

Och detta var då dagen innan min 25-års fest. Gråter så snoret rinner. Ställer in min fest. Skickar iväg Simon till affären sent på kvällen för att köpa vaselin och silvertejp (Den här biten gick inte min sambo med på sådär direkt. Han tyckte att det kunde verka en aning konstigt att komma 22:00 på kvällen och köpa just dessa saker) Men han gör det. För att jag är så ledsen. Tillsammans tejpar vi in hela huset (Då jag i mitt googlande sett att man ska göra på detta vis, för då kan inte de små djuren klättra upp på möbler)

Ingen av oss sov ju den natten som ni kan förstå.

Tidigt morgonen efter kommer skadedjurs killen, gör en undersökning, skrattar lite åt mina rödsprängda ögon och säger:
- Nej ni. Här finns det inte ett enda tecken på skadedjur.
Varpå jag frågar om han är HELT HUUUUNDRA på det. Och det var han ju såklart. Den där lilla skalbaggen jag sett var en helt vanlig tallbagge (Eller något liknande) som någon av katterna antagligen dragit in. Om den nu inte själv traskat över tröskeln in.

Sådär står vi då. Med ett helt tomt hus, och ett antal kuddar och gardiner mindre. Med 4 timmar kvar till 25 års fest.

Och pågrund av denna lilla incident, köper jag inte tyger. Hur fjantigt det än må vara.(Det råkade ju i någon av de miljoner sidorna på nätet stå vägglus, och tyg i samma artikel)

(Förutom ett litet snedsteg, den fina lilla röda jackan ni ser på bild. Den var för fin för att låta bli. Men.. den har genomgått både en 90 graders tvätt, och en ordentlig värmebehandling)

Men så kan det gå, och nu hoppas jag för allt i världen att vi aldrig någonsin blir drabbade av något liknande på riktigt. För jag har en känsla av att det inte kommer bli lika lätt att få med mig Simon i mina misstankar!

Nu dags för eftermiddagsjobb. Hujedamig!