Att vara trött på sig själv

(Renoveringen av vårt lilla badrum går sakta men säkert, och jag letar inspiration för fulla muggar. Detta var ju riktigt fint! Bild från google)

Blir ni det ibland? Trötta på er själva?

Jag blir det. Inte trött på det viset att jag vill färga håret i en knallrosa färg, köpa en helt ny garderob och börja lyssna på konstig musik (nog för att det också händer ibland!)

Utan för att jag ibland är rätt så hastig, glömsk, förvirrad, slarvig och totalt o-organiserad.

Som igår. När jag hade tid hos min sjukgymnast, ganska så tidigt på morgonen (9.30) En ny sjukgymnast. Som jag aldrig träffat tidigare. En ung, snygg sak.

Och för att ni ska få hela bilden, så såg jag ut som något som kan tänkas bo granne med Shrek. Jag hade nämligen rufsigt hår, nyvakna ögon, och vinterblek hud, utan den minsta gnutta smink på.

Och in kommer jag då där, och får som vanligt klä av mig på överkroppen. För att hon ska kunna undersöka min rygg och nacke. Så jag står där i supertaighta promenadbrallor och en ful bh. Och vrider, vänder och böjer på mig. Medans hon står framför, bakom och nästan under mig. Jag får även lägga mig på "sängen" både på mage och rygg. Och jag ser att hon småflinar hela tiden. Sånt där flin, man försöker hålla tillbaka, men inte kan.

Och jag börjar ju då genast fundera på varför hon flinar på det där sättet. Har jag inte rakat mig? Har brösten hoppat ur bh:n?

Kunde inte förstå varför min sjukgymnast flinade så väldigt, tänkte att hon helt enkelt måste ha en bra dag. Eller tycka att jag såg lite kul ut med mitt rufsiga hår, och prickiga bh.

Ända tills jag kommer hem och ser att jag har mina byxor ut och in. Med Stora (Jag har aldrig sett så stora) sömmar på, och en förstärkt gren, så det ser ut som att man har binda utanpå byxorna. Och där har jag då alltså legat på mage, med alla storlekslappar och fickor stickandes rakt ut där bak. Och hon har inte sagt något.

Istället tejpade hon mig med någon ny slags kinesisk tejp, över hela ryggen och nacken, och skickade hem mig. Fast hem åkte jag ju inte såklart, innan var jag ju tvungen att åka runt på olika affärer och skämma ut mig helt totalt.

- Hej hej, här kommer jag med tejp på hela mig och byxorna ut och in!

Åh! Ingen big deal kanske. Men fy vad pinsamt.

Och nu då? På nästa sjukgymnast tid, ska jag nämna något om byxorna, eller låta det vara? Blir det ännu pinsammare att säga något?

Kan jag byta sjukgymnast utan att säga varför?

Det är sådana här saker jag blir trött på. Kolla dig i spegel innan du går ut för sjutton.

Och det är inte bara jag som blir trött på slarviga mig. Min sambo blev måttligt road, när jag dagen innan tog hans bil, gjorde en rivstart ut från gården, blev stoppad av grannen, vägrade gå ur bilen, för jag trodde han skulle skälla på mig, blir blockerad av grannen tills jag tvingas gå ut.. och ser att jag åkt iväg med i kopplad motorvärmare.

Road blev inte heller gubben, vars postlåda jag nyligen körde ner. Eller damen på stan som hann ha sin bil i en vecka, innan den hade (o)turen att stöta på mig.

Förstår ni att man blir trött? På sig själv!