Att ha en tjatig sambo

(Här hemma har hela helgen gått i rosa. Min lilla tjej har nämligen fyllt tre hela år, och det har firats med pompa och ståt. De fina lilla pastelliga kopparna fyndade jag dagen innan kalaset. Och tårtan ska föreställa Hello Kitty. Haha. Baka är inte min starka sida!)

Ni förstår, att jag har aldrig vart en kattmänniska. Aldrig någonsin. Dom hårar, och jag gillar inte hår. Och så har dom lortiga tassar, och jag en vit soffa. Och så klöser dom på allt annat än där dom ska.

Men..

Min kära sambo däremot älskar katter. Och när han blivit trygg nog i vårt förhållande för att börja ställa krav, sa han vänligt men bestämt att en katt ska vi ha!

Aldrig! svarade jag.

Men sen kom det en period då min sambo var väldigt ledsen, och jag kom verkligen inte på någonting som kunde muntra upp honom. Tills jag på blocket såg en röd liten rufsig kattunge, som faktiskt var väldigt söt.

I ett sista försök att göra min sambo glad, sa jag åt honom att hoppa in i bilen. Och så blev vi alltså med katt. En röd katt. Som fick namnet Sören. En normal katt. Håller sig mest ute, och är inte till så mycket besvär.

Men när lilla Sören bott hos oss i ungefär två veckor, började min sambo tjata efter en till katt. Den här gången skulle han ha en Maine Coon. För dom var ju SÅ roliga, och bra, och coola, och stora.

Och dessutom behövde ju Sören en kompis.

Snäll som jag är satt jag mig i bilen, och for ner till Norrköping för att hämta hem en grå liten trassel-hög, som fick namnet Sigge. En icke normal katt. Är aldrig ute, välter allt han kommer åt, lyckas hoppa upp på väggarna och har ner tavlor, öppnar skafferiet och stjäl mat, stjäl Iris mat, häller ut hela sin vattenskål på golvet och badar, gräver ur blomkrukorna. Och..

Klantig är han också. Han landar aldrig på benen, utan ramlar och slår sig mest hela tiden. Vilket resulterat i ett antal dyra sjukhusbesök. Han får även gå till frissan, för mer pengar än jag lägger på mitt hår.

Och nu.. sitter jag här och funderar på varför jag inte såg de här tecknen tidigare. Den här maniska tjat genen min sambo besitter. För nu förstår ni, nu ska vi skaffa en Bulldog. En old English bulldog.

För dom är ju bara SÅÅÅÅ bra! Suck!