Att ha världens sämsta tålamod..

(Det andra loppisfyndet. Jag har vart ute efter en gungstol rätt länge, en lite rakare modell. Som ska få bo på altanen i sommar)

Jag tror att jag skulle kunna kamma hem en första plats, i världens sämsta tålamod. Jag besitter nämligen inte en endaste liten gnutta av denna egenskap.

Speciellt inte när det kommer till saker. Ska man göra något, ska det gå fort och vara enkelt. Annars får det va. (Eller så ser man till att bunkra upp med några rödvinsflaskor innan man sätter igång)

Så då kan ni ju tänka er hur många gånger jag bitit mig i läppen idag och stoppat händerna i fickorna, när jag och Iris började bygga pepparkakshus (som snälla mormor och morfar kom förbi med igår)

Det började med att själva byggsatsen var sönder, när vi öppnade förpackningen (ja, det var en färdig byggsats. Jag skulle inte ge mig på något annat för pengar ens!) Så jag smälte socker, precis som det står på förpackningen, och klistrade ihop alla delar.

Läste varningstexten på förpackningen där det med stora bokstäver stod: OBS! sockret blir väldigt varmt. Stoppar trots det ner fingret i kastrullen, för att få bort en del av sockret från pepparkakan. Bränner mig som TUSAN, och stoppar in fingret i munnen. (Ibland tror jag att min hjärna är på semester) Så nu har jag tredje gradens brännskador både i munnen och på fingret.

Men detta fick ju såklart inte stoppa oss. Utan med julmusik på högsta volym började vi dekorera alla hus delar. Med de få non stop vi hade kvar, efter att iris råkade hälla ut påsen på golvet. Skrev IRIS med fina färglada non stop på taket, och gjorde fina spröjs fönster (och för att få till detta, satt vi och petade med tops. För att få bort en del av glasyren) Gjorde små hjärtan på skorstenen och fint rutmönster på andra sidan taket. Ja ni kanske ser framför er hur fint det var? Jättefint!

Lämnar bordet en stund för att höja musiken, och sjunger högt med i: Tänd ett ljuuuus, och låt det brinna. Julstämning på topp. Sätter på nytt socker på spisen, eftersom det andra stelnat och blivit hårt som sten.

Dags att bygga ihop vårt fina hus. Doppar alla delar i det smälta sockret, bränner mig igen, och får en fin liten blåsa. Biter mig i läppen.. och fortsätter. Sätter sista delen till skorstenen på plats, backar sakta och väldigt försiktigt, och Iris säger: Åååh.. vad fint mamma!

En sekund senare ramlar huset ihop. Taket går i tusen bitar. Som om det bara väntade på det perfekta tillfället att jäklas. Dumma, dumma hus!

Iris, blev ju såklart inte lika upprörd över detta som jag, för hon sa:

- OJ! Men mamma. Det gör inget. Nu kan vi äta upp det på en gång! (Jag hade sagt att man fick äta det på julafton)

Och för mig får hon gärna äta upp det, snabbt. Så jag slipper se det!

Och efter denna lilla morgon incident lämnar jag över rollen som pepparkaksarkitekt till min kära sambo. För det var nog sista gången jag försökte mig på något liknande.

Ps. Någon som vet hur man får bort stelnat socker i en kastrull? Ds.