(Efter att ha ägt två, rosa hello kitty dockvagnar, som båda gått sönder.
Bestämde jag och Iris att det var dags att byta upp oss till något bättre, och mer hållbart. Valet föll på denna lilla sak. Och tjugo hela kronor fick den vara värd!)

Nyss kommit in från en långpromenad, och herrejisses vad skönt det var, fast kallt.
Och varför detta nu då? Jo, för att det är Måndag. Men mest för att min sjukgymnast ringde imorse och frågade hur många gånger jag utnyttjat mitt "gym recept" hittills.

Inte en enda gång. Men snart. Snart så. Jag måste förbereda mig bara.

Däremot var jag ner på gymmet idag, och köpte crossfit medlemsskap åt min (idag) 32 åriga sambo. Japp. Det var det förhållandet det. Antar att han kommer bli sådär biten, som alla de där crossfit människorna verkar bli. Nästan sådär, att man funderar på om crossfit egentligen är en täckmantel för någon slags sekt?

Återstår att se.

Är han glad, är jag glad.

Och så får jag lite mer press på mig, för om han nu blir biten, kommer kontrasterna mellan oss bli lite för stora för att det ska kännas okej!

Från vettet?

Sådärja.

Här har ni den, bekväm stegen från Ikea. Som stått på kö i flera månader för målning. En uppgift som av ägarinnan känts som en omöjlighet.

Tills igår. Då jag kom på den briljanta idén, att istället för att skruva isär hela spektaklet, och måla del för del. Så kan man ju spraymåla fästen/skruvar i svart, och sedan måla resten.

Och det ska ni veta. Att med en god Fredags öl, målarfärg och lilla al fadji på P3 är ingenting omöjligt. Absolut ingenting.

Och nu, såhär 10 timmar efter det här kortet knäpptes, funderar jag på om jag är aningens för snabb att visa er min "nya" matta. Och att ni därmed tror att jag förlorat allt vett.

Jag funderar även på om det var Fredags ölen som i morse fick mig att stoppa ner denna matta, när jag på väg för att handla frukostbröd svängde förbi den lokala loppisen.

Imorse kändes det nämligen som en bra idé.

Nåja, den kanske kan bli fräsig på Iris rum, eller som "slippa frysa om fötterna på det kalla betonggolvet i källaren" matta.

Bordsnurr

(Från ytterdörren. Stegen ska målas, kanske vit, kanske svart!?)

(Från soffan)

(Med denna placering får man plats med ett litet sidobord)

Det var en gång en tjej och en kille, som köpte sitt första hus.
Tjejen ville ha ett gammalt, ståtligt hus, som låg väldigt centralt. Killen ville ha ett hus, utan allt för mycket jobb på, utan grannar och utanför stan.

Det slutade med att paret gick halva vägen var och köpte ett hus väldigt nära staden, och med de största jobben gjorda (nya fönster, tak mm)

Detta lilla hus var egentligen inte alls vad tjejen letade efter, men läget var perfekt. Och det var också läget som överglänste den charmigt lilla boytan, de låga taken och de små rummen.

Tjejen och killen flyttade in, och renoverade de hela 80 kvadrat metrarna på entréplanet. Bestämde att vardagsrummet skulle fungera om ett "sällskapsrum" utan tv, men med soffor, bord och stolar. Ett rum där man bara hänger.

2 år senare hade en tv flyttat upp från tv rummet i källaren, och tjejen ville nu göra sig av med bordet i vardagsrummet. Det ville inte killen. Tjejen försökte med övertalningar, som att de inte behövde två bord, och att de aldrig använde det bordet ändå.

Killen köpte det inte. Eftersom de faktiskt alltid satt vid just detta bord. Om dom inte satt där och åt, så pusslade/ritade/fikade/planerade dom vid detta bord.

Tjejen sa att det fick vara kvar, om det fick stå som hon ville ha det. Killen vägrade, eftersom man då sitter med ryggen mot soffan, och de människor som kan tänkas sitta där. Mycket otrevligt.

Tjejen kontrade med att om man sitter som killen vill, så sitter man med ryggen mot ytterdörren, vilket känns väldigt otryggt.

Så i det lilla huset som ligger ganska centralt, pågår nu ett ständigt bord snurrande, och varken tjejen eller killen ger upp. Utan bordet snurras hej vilt varje dag. Medans en källare, altan och två badrum som ska renoveras faller i glömska.

Så kära ni, hur hade ni haft bordet? Med ryggen mot soffan, eller ytterdörren?

Låt detta eviga snurrande få ett slut!

(Psst. Bordet står lika på alla bilderna, som min mamma så klokt kommenterade. Ni får försöka tänka er det tvärtom! ds.)

stressiga dagar på jobbet!

(Denna bild är/var min inspiration, när vi byggde en egen tv-bänk. Dock är den lite för rörig för mig. Någon som vet vart man kan köpa stora lådor/korgar? Bild från google.)

Jag valde gymnasielinje helt själv, utan att påverkas av andra. Och den linjen ledde mig till det yrket jag har idag. Och det om något, bevisar att man är på TOK för ung för att fatta egna beslut som 15 åring.

Jag hoppas Iris inser det om si sådär 12 år.

Lördagsnöje.

(Jag och min fina vän Anna var på en liten loppis tur igår, och dessa fina plåtburkar fick följa med hem)

(Och tyget till kudden, lådan klädde jag om med tygbitar mamma hade hemma. Jag har även gjort en del andra fynd, som ni ska få se när de är till fixade)

Igår eftermiddag, packade jag ner några öl i en väska. Mitt nya fina 60-tals tyg som jag fyndat tidigare på dagen, några lådor, klädnypor, och två sorters lim.

Satt Iris i vagnen, och traskade väldigt positiv hem till Mamma. Här skulle det kläs om lådor. Och med Annas "klä om lådor" beskrivning färsk i huvudet, upprepade jag: Lim, sax, klädnypor och tyg. För det är visst vad man behöver.

Väl hemma hos mamma, packade jag upp mina saker, och började min omklädning. Fick ganska snabbt syn på mammas lila häftpistol, och tänkte att det där, det måste ju gå mycket snabbare än att limma. Lade min fina låda (som det vid den här tiden tagit ungefär 2 timmar att få dit tyget på.. med klädnypor) på en skärbräda och avfyrade.

Och så hade jag då en låda, med en skärbräda på.

Efter en del svärande, och pillande, avlägsnade jag de två från varandra, och beslöt mig för att det fick bli limmet ändå. Envisas, och pillar och får efter ungefär 3 timmar dit tyget. Ställer sedan lådan på köksbordet. Mitt i utspilld oboy.

Det var den lådan det.

Beslutar mig istället för att sy en kudde. Och tänker: Hur svårt kan det vara? Man syr ihop två fyrkanter? Men det visade sig vara allt annat än enkelt. Och helt plötsligt kom jag ihåg varför jag för tio år sedan lovade mig själv att ALDRIG mer sy. Det är helt enkelt inte min grej. Jag kan inte sy.

Långt in på kvällen blev jag iallafall klar med min kudde, som fått lite zickzack (?) mönster här och var, efter att jag än en gång skulle ta den snabba vägen och slita upp en felaktig söm, istället för att sprätta. Och drog sönder tyget. Jaja.

Den fungerar då iallafall. Och blev rätt så charmig. Och Iris tycker om den.

En omklädd låda blev det också, fast i tyger mamma redan hade hemma. Den blev också fin, om man inte kollar för nära. Och fin, det är jag också. Med lim i hela håret.

Och jag har inga planer på att ta bort det, det vore toppen om det satt där och påminde mig varje dag om att ALDRIG mer sy! (Helst inte ens vara i närheten av tyger, som inte redan är i hopsydda)

Återbruk.

(Ofärdigt och opiffat, men solen sken så fint att jag fick lov att ta ett kort)

Vad gör man när man tröttnat så mycket på sin tv bänk att man inte klarar dess närvaro en sekund till?

Köper en nytt fint bestå system på Ikea, för sisådär 3000? Alternativt köksskåp och sätter upp på väggen?

Nej. Inte alls. Fast detta var mina två första tankar. I brist på annat.

Nej. Istället tjatar man hål i öronen på sin sambo, så att han till slut bygger ihop några gamla trälådor som den snälla damen, som bodde här innan lämnat.

Helt oförstående, hur man kan sälja en enligt honom fin, knappt använd tv-bänk, och ersätta med ett par rangliga trälådor. Helt galet. (Och detta visade han genom att sucka, muttra och skaka på huvudet under hela ihopbyggnaden)

Jo kan tyckas. Men detta är en ganska så tillfällig lösning. Tills vi hittar något vi verkligen vill ha. För att kasta flera tusen på en ikea sak, som hälften av Sveriges befolkning redan har. Och som känns sådär? Nej. Inte för mig.

Och jag tycker denna fiffiga lösning blev riktigt bra. Fast det är inte klart än. Det ska på stora hjul och en till låda. (Simon vill sätta fast den i väggen, vilket bevisar att han inte alls känner mig så bra som jag trodde. För hur ska man då kunna flytta den 10 gånger om dagen!?)

Eller så kanske det är det han gör? För soffan står just nu, mot den väggen han vill ha den. Och vid en fastsättning kommer jag inte kunna ställa tillbaka den, dit jag vill. Hm. Den räven.

Nåja. Är den inte ganska så okej, för att vara helt gratis?

Betongtapet?

Bild från aftonbladets inredningsblogg.

Bild från den här fin, fin, fina bloggen.

Efter mycket bönande, och tjatande gick Simon med på att spara en betongvägg i "mitt" rum. Men jag fick själv fixa fram den.

Och om ni bara visste hur länge jag kämpade med att få bort alla lager tapeter, som damen hade roat sig med att sätta upp. Jag stod tom med en liten blomspruta, och blötte upp de små envisa tapetbitarna. Förstörde naglarna totalt av allt petande och lirkande.

Och när jag väl började se ett slut på textilväven med småblommig tapet under, och det endast var, ungefär 100 små, små tapetbitar kvar (av, vad jag skulle tro, miljontals) gav jag upp.

Bara sådär. La ner hela projektet. Stängde dörren till rummet, och använde det som förråd (loppis-pryl förvaring) tills Simon fick nog och satte upp gips över flera veckors slitande.

Det målades. Och lister kom upp.

Används dock fortfarande som "förråd"

Men till saken. Nu sitter jag här och funderar på om man inte (trots att min kära sambo antagligen kommer svimma av frustration) ska beställa den här snygga tapeten?

Fast det känns ju lite sådär, att sätta upp en tapet som ska se ut som något det inte är. När jag i flera veckor kämpade för att få fram den äkta varan.

Men jag misstänker att Simon skulle flytta om jag bad honom plocka ner lister och gips.

Kan kanske även hända om jag kommer hem med den här tapeten!

Hm!