Att ha kalasat!

En bunt ljusstakar har hittat fram. Några i silver, några från indiska.

Min egenbyggda tv bänk, som är gjord av gamla lådor. Perfekt förvaring åt alla dessa tidningar.

Den lilla tavlan, är en favorit från Borlänge tjejen Hanna Hedén. Jag älskar den! Den gamla stålkorgen är ett loppisfynd.

Hela helgen har vi kalasat här hemma. 
Firat en liten tjej som blev fyra hela år. Och som ni förstår, är det väldigt viktigt att det hela firas med dunder och brak. Med rosa tallrikar, muggar, servetter, sugrör, ballonger och tårta. Allt i riktig prinsess stil. 

Något annat vore ju såklart otänkbart. 
Och självklart ska kompisarna från dagis komma. För första gången. De där små pojkarna och flickorna som Iris är kär i. Ja, hon är ju inte kär i alla samtidigt, utan byter för varje dag. 

Stort. För en liten fyraåring. Att bjuda hem sina kompisar för första gången. Stort, spännande och nervöst. Allt måste vara perfekt. Därför fixade min lilla tjej dukningen alldeles själv. Placerade en stor vas med rosa rosor mitt på bordet, och placerade omsorgsfullt ut rosa sugrör till flickorna, och gula till pojkarna. 

När barnen sen (äääääntligen, efter flera timmars väntan) dök upp, hoppade prinsessan upp i soffan, under en filt och med kronan på huvudet. Där tog hon sedan emot ett paket efter ett annat i sann diva stil. 

Jag och Simon, vi svettades mest och försökte underhålla en bunt med högljudda, springandes, små barn. Som efter fikat, i kör skrek: Fiska, fiska, fiska, fiska.. Fiskedammen kunde visst inte börja snabbt nog. 

När kalasandet (äntligen) var slut, la vi oss i soffan hela familjen, och somnade som stockar. Alla tre. 

Jag och Simon slog upp ögonen lagom till Så mycket bättre. Utsvultna, med pipande öron. 

Två slutkörda föräldrar, men en mycket nöjd liten fyraåring. 

Och det finns nog inget bättre, än just det. 

Nu undrar jag bara om ett år verkligen räcker för att ladda om inför femårskalas?

För fyra år sedan..

För fyra år sedan låg jag i en smal, hård, knölig säng på kvinnokliniken. 
Med en iskall landstings filt över mig, och två rumskamrater som snarkade så att taket var på väg att lyfta. 

De var inte de första rumskompisar jag hade, utan snarare nummer 15-16 i ordningen. De innan hade haft turen att få sina bebisar, och därför fått flytta över till BB. 

Min bebis däremot, hon verkade inte vilja komma. Trots havandeskapsförgiftning, en blödning i ryggen och en propp i hjärnan. Läkaren hade fel, när han med huvudet på sned sa: Inte kommer du gå 40 hela veckor inte. Det har jag svårt att tro! 

Men det han inte visste, var att bebisen i min mage, redan ärvt sin mammas envishet. Hon hade nämligen inga som helst planer på att titta ut tidigare än tänkt. 

Jag sov inte mycket där inne på kvinnokliniken. Låg mest och stirrade i taket, och grät. Kände mig ensammast i världen, trots mina två snarkmaskiner till sällskap. Det enda jag såg fram emot var när dagen skulle komma, och min sambo kunde komma in med en ny tidning och godis. 

Varje gång han kom försökte jag flörta med personalen, och frågade det snällaste jag kunde om jag inte fick följa med min sambo till cafeterian. Det var ju liksom mycket enklare att välja vad man vill ha, när man ser det framför sig. Men fick alltid ett strängt nej till svar. 

Dumma personal, dumma läkare. 

Speciellt läkare. Varje morgon var det meningen att de skulle gå rond. Ja inte läkaren, utan sköterskan. Och ta nya prover. Sedan skulle man ligga i sin säng och vänta på provsvaren av dessa, som alltid skulle levereras av doktorn. Och skulle det visa sig att dessa prover var någorlunda bra (vilket aldrig hände) fick man kanske, kanske åka hem över natten. Men läkaren förstår ni, han drog allt som oftast ut på tiden till 17-18 på dagen, innan han behagade komma. Ibland kom han inte alls, utan då fick man beskedet av sköterskan, att man snällt fick vänta tills dagen efter. Doktorn hade fullt upp. Det var många som fick barn nu, den här tiden. Han behövdes på bb. 

Lyckliga jäklar. Tänkte jag. Samtidigt som jag såg över till avd: 37, som är bb. Där gick dom, dom lyckliga jäklarna med sina bebisar. 

Och det här beskedet, man väntade på vaaaaaarenda, eviga dag, var det enda som fick dagarna att gå (eller inte gå alls) och ni kan tro att den väntan var evighets lång. Jag vet inte hur många gånger jag i mitt huvud mordhotade den där läkaren.

En morgon iallafall, blev jag inkallad på läkarens kontor. Han hade pratat med lite olika neurologer, som alla vart eniga om att man absolut inte kunde ge mig bedövning eller kejsarsnitt på förlossningen. Detta säger dom alltså några dagar innan beräknad ankomst. Att jag, som inte tror så mycket på det alternativa, ska få föda med ett eller annat akupunktur stick. Inget mer. 

Jag, som skrivit i min förlossningsplan att jag vill ha alla möjliga tänkbara bedövningar som finns (ja, alla utom de alternativa då) 

Här nådde dom min gräns. De dumma läkarna. 

Och arg som ett bi vräkte jag ur mig, aningens hormonfulla hotelser som att jag vägrade föda, eller tänkte hoppa från en balkong. Och när läkaren lugnt förklarade att man inte kan "vägra föda" berättade jag att om dom aldrig sett någon som knipit sig igenom en förlossning, så ska dom minsann få göra det nu. 

Röd i ansiktet av ilska, talade jag då om att jag vägrade vara kvar på den dumma kvinnokliniken. Med den dumma personalen, och osköna sängen. 

Fick skriva på papper, att alla läkare var utan ansvar om jag åkte från sjukhuset. 

Sen rullade jag (i en rullstol) ut till bilen, där min sambo stod och skämdes något. Hem ljuva hem. Jag skulle hem. 

Väl hemma vid vårt lägenhetshus vi bodde i då, tog jag sats, och ignorerade smärtan i ryggen, och sprang fem våningar upp. Väl innanför dörren högg det till i magen, och värkarna startade. 

Gissa vem som fick åka in med svansen mellan benen? 

Fyra år sen alltså. 
I helgen blir min prinsessa, fyra hela år. Ofattbart. 

Hon springer runt här hemma i sina prinsessklänningar och säger: Alltså, förstår du eller mamma? efter allt. Precis som att jag är alldeles korkad, som inte förstår att hennes sätt att göra saker på, är det absolut bästa. Och att det hon säger, är rätt. 

Min bästaste lilla tjej. 

Vad vore livet utan henne?

Första advent

Tänd ett ljus och låt det brinna, 
låt aldrig hoppet försvinna.. 


Fast igår hade jag inte mycket hopp om framtiden ska ni veta.
Min läkare har gett mig förbud att inta migrän tabletter ett tag. Vilket jag inte vart utan, i 6-7 år.

Bet ihop när jag kände de första tecknen komma smygande, och la mig jätte tidigt på Fredagen. Vaknade dessvärre på Lördagen med en huvudvärk som skulle få vem som helst att bli galen. 

Sov till tre på lördagen. 
Sen gav jag upp, och skickade min sambo till apoteket för att hämta ut min sista förpackning medicin.

Stressad över att inte ha hunnit julpynta alls. Inte hunnit städa inför helgen, inte ens duschat. Hemska, hemska sjukdom. 

Vid åtta, vaknade jag till liv och tog en efterlängtad dusch. kröp ner i soffan igen och lät en ostkroks påse stå för Lördags frukosten/lunchen/middagen. 

Snyftade lite, och påpekade för min sambo att alla grannar fått upp adventsbelysningen utom vi. 

Vilket fick han att lova, att han idag ska hjälpa mig storstäda och pynta. 

Så det är vad som står på dagens schema idag. Det, och en sväng på julmarknaden kanske. Iris älskade det förra året. Och i år har vi ju faktiskt snö. Massor med snö. 

Nej, ingen tid att spilla. Nu ska sambon sättas i arbete. 

Hoppas ni har en fin första advent!  

 

Inspirerande bild. 

Jag har en liknande spegel, och så har jag ju faktiskt en tegelvägg. En liten dock. 

Tänk om min envisa sambo kunde gå med på att riva garderoberna i hallen, så jag fick lite mer tegelvägg. Men nähej då, för där inne har han ju dragit golvvärmen till badrummet. 

Dumma manliga kön.  

Ett halvdött olivträd har jag också. Och jag hade en gång i tiden sådant där plåtskåp. Snyft, jag saknar det fortfarande. 

Nu kom sambon med en korvmeny från Statoil, väldigt glamouröst. 

Finns inte så mycket ork för bloggen just nu, men jag hoppas det blir ändring på det snart. 

Nej. Nu ske jag äta körv. Körv i stora lass. 

Hoppas ni har en bra Fredag!

Tavla från Ylva Skarp. Gillar den massor.

 

6 dagar, och 6 toalettrullar senare. 

Jag får buga mig, och erkänna att min sambo hade rätt. Icas toalettpapper var ingen hit. 

Inte för att vi på något vis går på toaletten oftare än andra, eller har överaktiva tarmar. Men med en liten sullig fyraåring, går det ganska mycket papper. 

Så, det där var antagligen enda gången jag gör en recension på toalettpapper i den här bloggen. Nu lämnar vi det. 

I dag är jag och lillfia lediga. Funderar på om jag ska plocka fram mina icke existerande bak kunskaper och baka lite med henne. 

Men jag vet hur jag fungerar. 

I teorin låter det jättemysigt, att tända lite ljus, sätta på musik och baka i stilla, ordnade former. För att sedan plocka ut en sådan där tv serie kaka, som tom ryker fint. 

I praktiken blir det oftast kaos. Med brända fingrar, plåster, mjöl på golvet, och en platt kaka som smakar allt annat än gott. 

Men, vi får se. Hur det blir med det. 

Och på tal om något helt annat. Läste precis detta i Dalarnas tidning: 

Idiot på vägen

Och det gör mig så förbaskat arg, att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. Pinsamt, pinsamt att vara Svensk ibland. 

Vi bor ganska nära den här vägen, och det är både barn och djur som springer längs trottoarerna där. 

Nej, det verkar ju uppenbarligen som att man får ta lagen i egna händer i det här landet, så jag funderar starkt på att gå ner till den här vägen en mörk kväll, utklädd till något fasansfullt fult, och hoppa ut i vägen när denna dåre kommer. 

Förhoppningsvis blir han så rädd (För inte får man väl skriva skadad?) att han aldrig mer sätter sig i en bil igen. 

Vad tror ni om det? 

Nej, dags att göra något av dagen. 

Hej så länge! 

Att släppa sin flickvän fri

Min kära sambo, har, även om han vägrar erkänna det, ett ganska stort kontrollbehov. 

På det där sättet att han är helt övertygad om att jag inte skulle klara mig en sekund utan honom. Han vill gärna vara med och kolla så det jag gör blir rätt. Vill gärna också fråga en miljon gånger varje månad om jag betalat räkningarna. 

(Vilket jag iofs är väldigt slarvig med att göra i tid. Men hans min, när jag får påminnelseavgifter, är obetalbar) 

Ibland måste man ta det till det yttersta, för att få en gammal hund (läs gubbe) att släppa kontrollen. 

Vilket han fick testa igår. 

Med en snörvlig näsa var han nämligen tvungen att släppa iväg sin flickvän till affären HELT själv. Kan ni tänka er. Jag skulle på egen hand få sköta storhandlingen. Vilket vi annars gör hela familjen tillsammans. 

Och mat. Det är en väldigt känslig sak för min sambo. Väldigt viktigt att man handlar rätt saker. Nåde den som kom hemdragandes med något halvfabrikat. Korven ska ha minst 70% kött, annars kan det va. Vilket jag iochförsig tycker är jättebra. När han handlar. 

Hursomhelst, min fina sambo skrev en handlingslista (vilket vi aldrig gör annars) och tog motvilligt fram sitt kontokort och (mitt!) ica kort, som han för längesen tagit i beslag. Sa ungefär 110 gånger:
- Ingenting onödigt nu Linda. 

För ni förstår, om vi någongång hamnar i den sitsen att vi inte har råd att bo kvar i vårt hus. Då är det helt klart mina Fredagsblommor och aftonbladets bilaga som är boven till det. Många bäckar små Linda. Många bäckar.. 

Jag tog mig iallafall igenom hela handlingen relativt smärtfritt, förutom ett litet nödläge på parkeringen som ledde till att min sambo fick rycka ut och agera bärgningsbil (Jag och bilar = ingen bra kombo alls!) 

Han säger ingenting när han ser min lilla fryspåse med blommor, som jag tänkt smyga in. Men börjar däremot förhöra mig om alla varor på lappen. 

- Kom du ihåg Fil?
- Ja. 
- Mhm. Keso?
- Ja. 
- Köpte du rätt korv?
- Jaaa! Jag köpte allt som står på lappen. Förutom Serla toalettpapper. 
- Vaa? Säger Simon med en förtvivlad min. Köpte du inte toalettpapper?
- Jo! Men jag fick lov att köpa Icas. Det fanns inte Serla. 
- Men. SKOJAR du med mig Linda? Köpte du Icas?
- Öhum. Ja? 
- Jaha.. jaja.. då kan väl inte jag gå på toaletten då.
- Haha.. va? Kan du inte gå på toaletten då? 
- Nej. Det fattar du väl? Man kan ju inte torka sig med något annat än Serla! 
- Nähej? Nej men vad jobbigt då. Då får du vara nödig tills balen är slut då. 

Sen sitter min sambo tyst, resten av vägen hem. Och imorse kom han ut med en decimeter icas toalettpapper och en decimeter Serla. 

- Du kanske ser skillnaden Linda? Du kanske kan gissa vilket som är Serla? Dom har liksom gjort tester, och det är bevisat att Serla är bäst. 
- Tester? Vad har dom gjort för tester då? Frågar jag, och försöker att hålla mig för skratt. 
- Ja men typ. Hållbarheten, tjockleken, mjukheten.. sånt som är viktigt. 

- Mhm. Säger jag. Och återgår till min gröt tallrik. 

Lite senare ser jag min sambo slita upp toalettbalen som står kvar i hallen, rycker åt sig en ica toalettrulle och går in på toaletten. 

- Gick det bra? Frågar jag när han kommer ut.
- Med vadå?
- Med icas papper?
- Det fick väl lov.. men man måste vara försiktig!

Det blir lätt att handla farsdag present i år! :)

Error

Borde inte det här vara jättelätt att göra själv? Det tror jag!

 

 

 

Men tills jag orkar springa på loppisar och leta tallrikar..
Hör ni? Orkar gå på loppis? Det orkar man väl jämt.

Kan man tycka. Fast ibland får man lov att kapitulera.

Och det gör jag nu. Jag säger error. Tills jag är på benen igen. Så himla trött.

Ni hittar mig i min soffa.. under ett stort täcke, med två katter på magen.

Hej så länge.