(En sned, vind och mörk bild på kökshyllan)

Hej!

Här avlöser tråkigheterna varandra, och jag börjar bli riktigt förbaskad på allt elände, som hittar hem hit. 

Olyckor kommer ju sällan ensamma, sägs det. 

Men! Mitt i allt elände. 
Måste man försöka fokusera på det positiva.
Annars sjunker man. 

Och vi har det ju faktiskt rackarns bra. Det har vi. 

Fast vi spenderade förra helgen på akuten, och den kommande i influensa.

Rackarns bra.

Återkommer när jag är piggare..

Säng problem.

Iris lilla kök. Det mesta loppis-fyndat.

Mamma, bror, syster och lillesyster kanin.

Kudde från www.inmyhouse.com

Gardin, lampa och överkast second hand. Klänning som jag hade när jag var liten.

Min och Iris egendesignade lampa.

Ett halvår sedan.. ungefär.

Simon ligger i soffan och snörvlar, med en näsa rödare än Rudolfs. 
Han har vart sjukskriven från jobbet i en hel vecka, och är vid den här tidpunkten ordentligt rastlös. 

Jag: (På väg till jobbet) Jag kommer sitta i möte mellan ett och tre. Så då har jag inte mobilen på. 
Simon: mhm. (Hänger med läppen, och gör sin bästa "tyck synd om mig" min)

Dörren stängs, och jag befinner mig lite senare på stadshuset för kost-möte.

14.10. 

Jag tar av ren vana, en snabb kik på telefonen, medans dietisten håller föredrag. 6 missade samtal från Simon. Jag blir:

1. Irriterad. Vad var det han inte förstod med möte?
2. Orolig. Tänk om det hänt något?  

Smiter ut från den knäpptysta lokalen, och ringer upp Simon. 

Simon: Hallå?
Jag: Vad är det om? Jag sitter på möte!
Simon: Ja, jo, jag vet. Jag tänkte bara fråga vad Iris ska ha för madrass?
Jag: MADRASS? Hon har en madrass! (Väldigt irriterat)
Simon: Ja, men strunta i det. Jag har fixat det. Vi ses sen.. 

Klick. 

Ett antal timmar senare kommer han hem med en stor hög brädor, som han lägger i en hög i vardagsrummet. Svarar inte, när jag frågar vad han håller på med. Utan säger att jag snart ska få se. 

Tar fram skruvdragaren och 2 timmar senare, står där en jättefin loftsäng till Iris. Han har alltså byggt en loftsäng på några timmar, OCH köpt en madrass. Med en elak influensa. 

Han är fin min sambo!

Nutid.

Jag står som alla andra Fredagar och balanserar på stegen upp till Iris säng. 
Dags att bädda rent. 

Jag får dit lakanet i fotändan, (Och har vid det här laget hunnit svära både en och två gånger) och måste klättra upp i sängen. 

Ställer mig på alla fyra, och samtidigt som jag försöker hoppa upp med knäna i luften, försöker jag dra lakanet framåt. Madrassen får precis plats i sängen, och man måste lyfta på den för att få under lakanet överallt. 

Hoppar ner, för att hämta kuddarna, klättrar upp med dom. Klättrar ner för att hämta täcke, och upp med det. Sen kommer den jobbigaste delen, att få dit det stora, tunga överkastet som egentligen är till för en dubbelsäng. Får dit det, en aning för knöligt och snett för att jag ska vara nöjd. Men men.. 

Kastar trött upp prydnadskuddarna, och tänker vem bryr sig om de ligger sådär?
Jag, visar det sig.. som en minut senare klättrar upp för att fixa, och puffa till dom. 

Ser att Simon går förbi utanför och ryter: 
Hur många gånger har du bäddat rent den här sängen egentligen?
Simon: Låtsas inte höra.
Jag: Inte en enda gång alltså?
Simon: (Med upphöjda ögonbryn, och en väldigt förvånad min) Men alltså Linda! Jag har ju BYGGT sängen! 

Så nu sitter jag här och är väldigt avundsjuk på Gerds (Husets förra ägare) man. Han måste ju ha vart helt befriad från alla typ av hushållssysslor. 

Jo, men. Han byggde ju huset!?

(Och ni kan ju gissa vem som kommer vara först på plats med hammare och spik om vi någon gång ska bygga nytt!)

Att shoppa.

Loppis-fyndad bänk som fått hjul och sittdynor från Tine K. Egengjord hängare.

Svart tavla med elefantkrokar i Iris höjd.

Egengjord hylla utan konsoler, Loppis-fyndad spegel och skylt. Ljus H&M. Galgar Tine K.

Loppis-fyndad (Suprise!) skylt till toalettdörren.

Pall inropad på auktion.

Egen-gjorda handtag till garderoberna, kulor och läderband från Panduro.

När man springer på loppis så ofta som jag, så bränner man ju en del pengar. Även om det mesta är billigt. 

Man bränner också pengar när man tvingar sin sambo att åka och hämta hem 3 antika slagbord som man inte alls har plats för. 

Och jag känner att mitt försvarstal börjar bli aningens uttjatat. Hur det lyder? Så här:
- Men alltså Simon. Sen vi flyttade hit. Vad har vi köpt? Ingenting. Se dig omkring. Allting är loppis-fyndat. Har du en aning om hur mycket det här hade kostat om allt var nytt? 

Varpå han skakar på huvudet och muttrar:
- Många bäckar små Linda. Många bäckar.. 

Och för att inte göra min sambo mer upprörd än nödvändigt, har jag ju fått lov att dra ner på vissa andra saker. Som kläder. Jag tror inte att jag har handlat ett enda klädesplagg sen Iris kom. För tre år sedan.

Jag menar, varför ska jag, när jag har huuur mycket kläder som helst som bara ligger och väntar på att jag ska kunna komma i dom igen? (Som om det kommer hända!)

Och jag tycker verkligen inte att det är kul att springa runt bland massa människor i ett köpcentrum, och inte ha en aning om vad man är ute efter. Eller vad man har för storlek längre. Och provrummen. Fyyyy. Dom är hemska. Nej, jag gillar det inte alls. 

Men när Simon här om dagen frågade:

- Inte går du väl ut i dom där byxorna Linda? (I hans trasiga, xxl mjukisbyxor, med massa färgstänk på)

Och jag med röda kinder erkände att: 

- Jooo? Men bara till dagis mest. Och kanske affären. Och jobbet. Men ingen annanstans. 

Och när jag såg hans min, insåg jag att pengarna jag fick in på loppisen jag hade, måste gå till nya kläder. För att rädda mitt samboskap. 

Så under en halvtimme på Lindex brände jag ganska många lappar med 3 nollor bakom. Ni vet den där nya kollektionen? Den med Gwyneth Paltrow? Jag köpte nog hela den tror jag. 

Och här om dagen invigde jag faktiskt min nya kavaj, och mina nya solglasögon. Och jag kände mig faktiskt ganska fin, tills jag kom hem och såg att jag hade prislappen kvar på kavajen och Lindex klisterlappen kvar mitt på solglasögonen. Och nu kan man ju tro att det är något jag skriver, för att det ska låta lite kul. Men icke. Jag var både på köpcentrum, staden och mataffären med lappen hängandes därbak.

Det är helt enkelt inte min grej, att handla kläder!

Och ni.. eftersom loppisar nu förtiden tar betalkort? Varför säljer dom inte presentkort? Mina nära och kära hade aldrig mer behövt fundera över presenter! Det får nog bli en affärsidé. Tänk er. Ett presentkort, där både den som ger och får gör en bra sak. Mmm. Jag är smart såhär på Fredagkvällen märker jag.

 

Hej! 

Jag heter Simon. Och jag är medberoende. 

Jag vill bara informera er om att sedan Linda skrev det förra inlägget. (Vad var det, 1 timme sen?) Har hon kånkat upp (visserligen helt själv, men ändå) ett stort, rangligt skrivbord från källaren. Som hon tvingade mig att hämta på någon ödelagd gård i Torsdags. 

Och nu vill hon att jag ska "trolla" bort rangligheten, så att hon kan måla det. 

Hon har även tvingat mig sätta upp en skylt i köket. Fast jag hatar skyltar. 

Och nu sitter hon på gården och spraymålar något som helt omöjligt ska bli en lampa. Som jag helt garanterat kommer få trilskas med i x antal timmar, innan hon inser att det är omöjligt. 

Ja.. allt detta, på vad sa vi? 1 timme?

Tveka inte att höra av er, om ni vet någon bra behandling.

Mvh med-beroende sambo!

Orolig själ

Orkideé, och kort från Therese Senneholt.

Två loppisfyndade pallar får fungera som nattduksbord.

Även denna lilla lampa, ett loppisfynd. Knytgardiner från Indiska.

Överkast Hemtex. Vita kuddar och ljus H&M. Pläd och fårskinn Ikea.

Lampan är ett loppisfynd.

Kudde från House Doctor. Lampa i bakgrunden Loppisfynd.

Min nya fina tavla av Hanna Hedén.

 

Loppisfyndad spegel. (Ramen är i stål) Även det lilla citatkortet loppis.

                 

 

Simons jeans hänger på en loppisfyndad knoppbräda.

(Oj! Nu blev det många kort från sovrummet. Suddiga också ser jag. Men aja!)

Hej! Jag heter Linda, och jag är en orolig själ. 

Trevligt att råkas. 

Och vad menar hon nu? Tänker ni!?

Jo, för någon dag sedan trillade jag in på en blogg där en tjej skrev att hon var en sk. Orolig själ. Och undrade varför det är så?

Vilket jag såklart inte kan svara på. Men eftersom jag kände igen mig i varenda litet ord hon skrev. Så har jag funderat en hel del på det. 

Jag är som så. 

Jag måste alltid ha tusen projekt på gång. Och jag avslutar sällan ett av dem, innan jag börjar med ett nytt. Jag har därför massa små projekt på gång lite överallt i huset. Och jag kan inte ens försöka räkna hur många gånger mina föräldrar eller sambo med en suck frågat: När ska du slå dig till ro egentligen?

Jag mår som bäst när jag får greja och vara kreativ. Och jag får en kick av att se resultatet. För det är faktiskt inte själva "grejandet" jag är beroende av. (Jo, man kan vara pyssel-beroende) Utan det är när själva pysslandet/byggandet/ommöbleringen/målandet är klart. Det är då ruset kommer. 

Man får ny energi. Huset känns som nytt. Och man blir stolt över att man själv kommit på en sådan klockren idé. Vilket tex kan vara att använda gamla lådor som tv-bänk. Eller att bygga om en tv-bänk till skohylla. 

Fast det behöver inte vara stora projekt. Utan kan vara så enkelt som att hälla upp ett gott glas vin, sätta på bra musik och flytta om allt i hela huset. Och just det där jag skrev nu, är nog mitt största intresse. Kombinationen. Gott vin, musik.. och att få göra om. 

Och att sambon inte ens märker mina ansträngningar gör inte så mycket. För det är för min skull jag gör det. 

Så jag sitter med andra ord aldrig still? 

Jo! Såklart. Fast de gångerna jag gör det. Tex när vi en Lördag kväll kollar på film. Så snurrar det i huvudet likt en orkan. I mitt huvud grejar jag alltid. T.o.m när jag sover. 

Och är jag någonstans. Låt oss säga på jobbet/en kompis/en affär/ett kontor så är det första jag gör att möblera om stället i mitt huvud. Gör det till mitt, på mitt eget sätt. Får ibland hejda mig från att inte fråga: Hur tänkte du där? Varför gjorde du så? Lika som att jag många gånger får mycket inspiration och idéer från andra ställen. 

En aning bisarrt kanske, men när jag för ett tag sedan blev kallad till akuten för att ta emot det värsta beskedet i mitt liv, var det första jag tänkte: Men gud, vilket opersonligt rum. Det här måste dom göra om. 

Sedan satt jag under 2 timmars samtal med läkare och präster och funderade på om det fanns någon mening med de gräsliga babyblå väggarna? Var det kanske meningen att man skulle bli lugn av färgerna? (Just i det här fallet var kanske detta en försvarsmekanism)

Men alltid. Jag gör alltid så. Och jag mår fysiskt dåligt om jag inte får greja. Jag brukar tom tänka att: tänk om, det en dag skulle finnas en diagnos: Beroende pysselmani. Och att man i behandlingen var tvungen att sluta pyssla. Och bli en "nykter-pysslare" Vilken marddröm! 

Min sambo säger väldigt många gånger om dagen: Tänk vad skönt Älskling. När huset är helt klart. Och vi bara kan leva!

Hu! Det är ju nu vi lever. Nu vi mår bra. Mitt i kaoset. Med penslar och färgburkar lite överallt. Det är nu jag mår som bäst!

Och varför jag är som jag är, det kan man spekulera i om man vill. Men huvudsaken är att jag mår bra när jag grejar. Och att jag gillar det jag gör. Sen måste jag bli lite bättre på att inte involvera min sambo allt för mycket i mina projekt. Och inse att bara för att det är mitt största intresse, betyder det inte att det är hans. 

Ni ser! Jag behöver ingen behandling jag inte! :)

Hej!

(Såhär såg vårt lilla badrum ut när vi flyttade in. Det är detta vi renoverar just nu. Väldigt litet, och svårplanerat. Förhoppningsvis får ni se efter bilder mycket snart!)

Hej!

Det var inte igår så säg.

Nej, det var det inte. Och det finns massvis av anledningar till denna lilla bloggpaus (Om man nu kan ha en sådan när man nyss börjat blogga?)

Den 29/2 på självaste skottdagen, gick min kära pappa bort väldigt hastigt i en bilolycka. Och lämnade mig och min halvbror som närmast anhöriga. Med allt vad det innebär.

Och att planera begravning mm, samtidigt som man är jätteledsen, och ska jobba, vara mamma, och flickvän. Det hoppas jag att jag aldrig behöver göra igen.

(Passar på att uppmana alla som inte gjort det, att fylla i ett sk. "vitt arkiv" så att de som är kvar efter, vet hur man vill ha det. Det är inte kul att bestämma sådant, när man inte har en aning om hur personen hade velat ha det!)

Kort därefter gick min älskade, älskade lilla dvärgpudel bort. Min fina lilla trasselboll Charlie. Jag minns det som igår, när mamma och pappa kom hem med honom. Han var inte större än en liten kattunge. Och vi fick ha kattkoppel på honom i början, då alla andra var för stora. Jag sov på en madrass på golvet med honom när han var valp. och han var världens, världens finaste lilla hund.

Egentligen vill jag skriva att man inte ska skaffa djur. För det gör så förbannat ont när dom går bort. Men min kära sambo uppmanade mig att istället tänka på alla fina minnen jag har med min lilla hårboll. Och det har han ju såklart alldeles rätt i. Så mycket glädje som han gett vår familj. Älskade!

Den här våren har vart riktigt tuff. Och ibland tänker jag att för att vara 26 år, har jag gått igenom mer än vad jag borde ha fått gjort. Men samtidigt tänker jag på hur lyckligt lottade vi egentligen är. Och hur farligt det är att ta saker och ting för givet.

På pappas begravning spelade vi Imagine av av John Lennon, och jag tycker att första versen är så bra:
Imagine there's no heaven, It's easy if you try, No hell below us, Above us only sky, Imagine all the people living for today

Man borde verkligen leva varje dag som om det vore den sista. Ta vara på alla små stunder i livet, och inte planera så mycket framåt, att man glömmer nuet.

Egentligen ville jag bara kika in och säga hej, utifall någon därute undrar vart jag tagit vägen. Det blev visst lite mer än så.

Förresten.. jag fyller år idag. Och har fått jättefina presenter och smaskat jättegod egen bakad tårta. Och nu ska jag och sambon äta väldans glamourös skräpmat (donken) dela på en flaska vin och bygga ihop badrumsmöbler.

Det kan sluta lite hur som helst det här..

(Psst. Vår bärbara dator har gått sönder, och att ta sig ända ner i källaren för att sätta sig vid den stationära, är så drygt. Men jag har massor att visa, så jag skriver förhoppningsvis snart igen!)

Ha en bra Lördag!

Att fynda lite design

Denna coola hängare, som är designad av Gustav Hallén (Design house Stockholm) har vart med i många inredningstidningar på slutet. Och jag har tyckt att den vart ganska, hm. Kanske inte fin. Men cool, och smart. För oss som bor litet är sådana här smarta saker perfekt. Och krokar och hängare kan man ju inte få för mycket av. Så när jag sprang på denna på favorit loppisen för en tjuga. Ja då slår man ju till. Eller hur? (I affär 395:-)

Annars har jag gett mig själv loppisförbud.

Jag håller på för fullt att rensa här hemma, och har faktiskt hyrt en hylla på en loppis. Så nu ska bråtet bort. Alla dessa kartonger som retat mig i år.. och som stått i vägen, och samlat damm. Bort, bort.

Men det känns i hjärtat när man går igenom sakerna. Alla dessa saker. Vissa minns jag inte ens att jag köpt och tänker: Hur sjutton tänkte jag här?

Andra saker tänker jag: Men oj, vilken fin. Den här behåller jag. Men mest får Simon sitta och lyssna på: Åååååååååh! Kommer du ihåg den här? Den hade jag i min lilla etta. -Den här då? Den köpte vi när vi flyttade ihop. -Åh, och den här? Minns du? När jag var gravid! -Vadå minns du inte? Hur kan du inte minnas den här keramik grodan?

(Två minuter senare)

- Men den här måste du ju minnas. Kommer du ihåg den där lilla marknaden? När jag tyckte så synd om den frusna, gamla damen att jag fick lov att köpa den här?
-Inte? Nähej, nej men då är det väl ingen idé att vi gör saker ihop mer, om du ändå inte minns!

Och så slutar det med att jag sitter tårögd och pussar på mina fina saker, och sätter prislappar på dom, som om dom inte vore värda någonting.

Men jag tror att det kommer kännas bra i hjärtat när den där hyllan är tom, och källaren redo för renovering. Och jag tror att mina fina saker, kommer till bra hem. De förtjänar bättre än att ligga i kartonger. Men ändå.

Ganska tungt!