måndag 1 oktober 2012

Steve Urkel

Jeans, circel of trust. Köpta på Selected style.Glasögon loppis.

Steve Urkel, i räkna med bråk.    





Vaknar på Söndagen, stirrandes på min tavla som skriker: If you dont mean what you say, SHUT the fuck up. Och helt plötsligt kommer jag ihåg varför jag köpte den. Jag måste lära mig de där magiska orden. Shut the FUCK up. Ibland bara. Tyst Linda.

Lördagen spenderades nämligen med finfina vänner, och på tok för mycket dryck. Vilket får min annars så talande mun att överträffa sig själv. 

Oftast om helt totalt meningslösa, sanningslösa saker. Helt utan mening. Åh! 

Jag har iallafall världens finaste, coolaste, urflippade, knäppaste kompisar man kan ha. Och jag känner att jag passar bra in där.  

För cool, det kan ni tro att jag kände mig i mina nya jeans. Åtminstone på Lördagen. På Söndagen slog det mig att jag antagligen gick runt och såg ut som Steve Urkel. Lät antagligen likadant också. 

Skojade med min sambo på Lördagförmiddagen och sa:
- passa dig du Gubbe, annars kanske jag byter ut dig mot en yngre förmåga. 

På Söndagen sa jag med en röst som skrek tyck synd om mig:
- Jag hittade ingen ny älskling, så jag ska nog inte byta ut dig. 

Simon börjar skratta. Högt. Och säger:
- Men älskling lilla, det var jag inte ett dugg orolig för att du skulle ha gjort efter att jag såg dig. 

Kärlek på hög nivå! ;) 

Annars så blev min fina lilla tjej, klippt i håret på dagis i Fredags. Och inte lite. Utan så kort det går. Med någon enstaka slinga kvar i luggen. 

Min tjej, som var skallig så länge att vi ett tag trodde att hon aldrig skulle få hår. 

Och nu har hon inget igen. Men är lika fin ändå såklart. 

Upprörd är jag dock, över att dagis låter min treåriga lilla snubbelfia och hennes "frisör" leka med saxar utan tillsyn. Men glad ändå att det bara var hår (som tagit 3,5 år att växa ut) och inte ett finger.   

Och i veckan då? Ska jag ta tag i en hel del jobbiga saker, som jag låtit vänta allt för länge nu. Det är dags. Dags att få vissa saker gjorda, och förhoppningsvis bli en sten lättare, och kunna se framåt. 

Att det ska va så svårt. Att bara få det gjort. Att göra det där sista, som krävs. Och säga hejdå. 

Svårt är det. Iallafall om man inte vill/är redo att säga hejdå. 

För vad finns efter ett hejdå? Vad blir kvar?


2 kommentarer:

  1. Usch, de där sista raderna gjorde mig alldeles darrig. De lät så...dramatiska och slutgiltiga, hoppas att allt går bra. Btw dotterns hår...hur kan så små flickor få ha saxar utan tillsyn!!
    PS Behåll gubben, det är drygt att ge sig ut på banan igen;)

    SvaraRadera
  2. Hahaha! Tror säkert att du var jättesnygg i dina nya jeans!

    Oj, klippa håret på dagis(och hemma) har min dotter gjort ett antal gången... Helst i luggen ca 1mm kort på ena sidan - Jättesnyggt!

    Minns dock att jag gjorde en liknande "makeover" när jag gick på dagis, så det hör nog liksom till!

    /Frida

    SvaraRadera