onsdag 5 september 2012

Att hälsa sin nya granne välkommen

Sovrum.

Har målat en grå ruta på väggen, bakom sängen. Istället för att ha hela väggen grå som förut.



Egensydd kudde. Av en loppisfyndad, kofta. Som jag sytt för hand. Jag har ingen aning om hur man behärskar en symaskin. Och jag är helt talanglös när det kommer till allt som har med nål och tråd att göra. Så tro att jag är stolt. Kudden bakom är också handsydd. Framför ett program av pinsamma, svenska hollywood fruar.

Loppisfyndad spegel, lampa, och "betongklot" som vart en oljelampa, men nu agerar hem åt en taggig liten kaktus. Pallen stod kvar i huset när vi flyttade in.

(Mörka kort. Ni får ha tålamod med det. Jag håller på att lära mig vår kamera)

Jag har alltid vart mörkrädd.
Åtminstone sålänge jag kan minnas.

Alltid sovit med lamporna tända, inte bara i sovrummet, utan en i varje rum.
Och sedan legat orörlig på helspänn, livrädd att någon bryter sig in i källaren.
För att ha hela huset tänt mitt i natten, hur normalt är det? Klart tjuven tror att vi egentligen är bortresta, och har någon gammal, dålig timer som slår på lamporna. Bara för att det ska se ut som att vi är hemma.

Och att jag har en stor, crossfit tränandes, 1.94 cm lång karl bredvid mig i sängen, spelar ingen roll. Jag litar inte ett smack på han mitt i natten. På den tiden det tar att väcka han, hade inbrottstjuvarna hunnit kidnappat mig, och vart halvvägs till Skåne med sin vita skåpbil. (Jo, såklart att det är mig dom är ute efter! Vad annars?)

Så.

Igår kväll när Simon var och tränade (typ runt 21) knackade det helt plötsligt på dörren.
Förfrusen av skräck stod jag i köket med disktrasan i ena handen och rödvinsglaset i andra. Och eftersom våra 7, 50 watts spottar i köket var på full styrka, såg jag inte ett smack utanför fönstret.

Finns inte en chans att jag öppnar. Nio på kvällen. Man behöver inte vara Einstein för att fatta att det är en seriemördare.

Men det knackar igen. Skit.

Grabbar en kniv, och ringer upp mammas man. Tänker att han kanske hinner ringa polisen, innan det är försent.

Öppnar dörren med ett rödvinsglas i ena handen (Varför jag nu skulle ha med mig det, vet jag inte!), och en kniv i andra. Och telefonen mellan örat och axeln.

Bara för att möta vår nya, supersöta tjej till granne.

- Oj. Stör jag? Säger hon.
- (lägger på luren utan att ge någon förklaring till det konstiga samtalet) Öhum! Hej! Säger jag. Du stör inte. Jag städar lite bara. Och tror att jag fortfarande har disktrasan i handen, men viftar istället med kniven.

- Haha (nervöst skratt).. Jo, Jag är lite mörkrädd. och nickar mot kniven.
- Jaha. Men ojdå. Det var inte meningen att skrämma dig, men jag såg att du var i köket, så därför jag gick hit.
- Ingen fara säger jag, och flinar med rödvinsfärgade tänder.

Sedan frågar hon mig en massa om Iris dagis. Hon funderar på att placera sin lika gammla son där. Berätar att Iris bara gått på "stora dagiset" i tre veckor, och att det är bättre att hon frågar grannen två hus bort. Hans dotter har gått där mycket längre.

- Jaha.. i det gula huset menar du?
- Gula? Säger jag, och kollar ut, precis som jag helt plötsligt fått röntgensyn och kan se genom både häck och tegelhus. Nää, gult är det nog inte.
- Jo, men två hus neranför er?
- Ja precis. Fast jag tror nog inte huset är gult. Men han har en  femårig dotter iallafall. Säger jag.
- Jo men precis säger hon. Det är Anders du menar?
- Anders? Jaha. Heter han så? Heter han inte Johan?
- Nej.. han heter Anders säger nya grannen, och hans hus är gult.

- Jahapp. Där ser man, säger jag och flinar återigen med röda tänder, samtidigt som jag rycker lite nonchalant på axlarna. (Inombords skäms jag som en hund)

Innan hon går, säger jag: Skicka över din pojk hit någon dag, Så dom får leka. Han och Iris.
- Absolut säger hon. Med ett påtvingat leende och ett kroppsspråk som säger att det är det absolut sista hon skulle utsätta sin älskade son för.

Om hon gick till grannen? Han den där i det gula huset? Det vet jag inte.
Men jag hoppas inte det. För första gången jag träffade han, öppnade jag också dörren med en stor kniv. Fast då mitt på ljusa dagen. Och inte för att jag var rädd, utan för att jag skrapade färg från golvet.

Så varsågoda kära grannar. Nu har ni något att analysera, skvallra och prata om. Att den där tjejen, i det röda tegelhuset. Hon är minsann inte klok. Inte på en fläck.

Och vet ni? Jag är benägen att hålla med er!


8 kommentarer:

  1. Hahaha - så roligt! Kan se dig framför mig, skulle ha varit roligt att se. Jag glömmer ju aldrig när du skulle kolla lufttrycket i däcket och jag låg inne i bilen och tjöt av skratt. Kram på dig!
    /Mamma

    SvaraRadera
  2. Hahahaha! Sitter och skrattar högt för mig själv - och får konstiga blickar från familjen?!

    /Frida

    P.S. Jag vill också ha lamporna tända!

    SvaraRadera
  3. Det är inte kul med mörkerrädsla, känner igen mig väl. Men du lyckas då berätta om allt, så man vrider sig av skratt:)

    SvaraRadera
  4. Hahaha! Så himla klockrent! Sitter å skrattar så tårarna rinner! Bara du Linda, bara du kan få till det så där himla underhållande!;-P

    SvaraRadera
  5. Vart har du köpt den där bänken? (som det ligger en pläd på)
    Kul inlägg förövrigt, som alltid! :-)

    SvaraRadera
  6. *asgarv*
    jag e oxå mörkrädd och sover gärna med lite lyse om jag e själv...
    Dina inlägg e ju så underhållande!

    you go girl1

    SvaraRadera
  7. Hej finingar!

    Så fina kommentarer jag får. Ni gör min dag :)
    Bänken är såklart loppisfyndad. Det fanns två likadana, och jag haffade båda två. (Pris? 100 lappen styck)

    Den ena är dock bara i vägen än sålänge.
    Jag bor på tok för litet :)

    Kram

    SvaraRadera
  8. Hahahaha,,,du är underbar! Oj vad jag saknar dig.....kram

    SvaraRadera