onsdag 16 januari 2013

Gravidhormoner.

Bild från sovrummet. Suddig och oskarp, men så får det va!

Mitt fina får har fått flytta in i sovrummet. Tavlan över bor sedan i förrgår i Iris rum.




När jag väntade Iris var jag arg. Så himla arg. Jämt.

Och ledsen. Tårarna sprutade på de mest opassande ställen. Jag förvandlades till ett monster som skällde på det mesta man kunde skälla på. Tyckte att min sambo gled runt på ett bananskal, och inte förstod någonting.

Han hade ingen propp, ingen blödning, ingen havandeskapsförgiftning.
Han behövde inte heller gå upp 10 gånger per natt och kissa, inte heller kräkas vareviga dag.

Och det fick han sota för.
För istället fick han ett monster till flickvän. Som en gång tom hoppade i älven, i ett desperat försök att rädda sisådär 20 maskar som jag i rent raseri kastade i under fisketuren.

Jag lyckades inte rädda de stackars maskarna, och grät mig till söms i en vecka, inställd på att i nästa liv födas som en mask.

Jag var ganska galen.

Den här gången har hormonerna hållt sig på en mer normal nivå. Jag är snäll för det mesta, och har gråtit två gånger bara. Första gången när min bror fyllde arton, och jag insåg att jag med andra ord inte är arton längre. Andra gången när Simon kom hem med fel kebabsås.

Jisses. Jag tror man måste ha vart gravid för att förstå vilken katastrof det innebär. Att komma hem med röd sås, istället för vit. Alternativt en hormonfull, törstig fjortonåring som inser att mjölken är slut.

Något som däremot inte är det bästa, är tålamodet (Har iofs aldrig haft något)
Och när ens trotsiga fyraåring säger Aldrig i livet, när man för 25 gången ber henne plocka upp sina leksaker, tittar det där gravid monstret fram. Skrattar för sig själv och tänker: Vänta du lilla tös.

10 minuter senare är hennes rum tömt på grejer.
HELT.

Och kvar där inne står ett argt monster, som sakta men säkert är på väg tillbaka till verkligheten. Som kollar sig runt i huset och inser vilket kaos hon skapat.

Med pärlor, tavlor, möbler, kissnödiga dockor, målarböcker, pennor med mera staplade i högar lite överallt.

Och när monstrets energi försvinner, finns bara en trött, trasig och blek mamma kvar. En som just då, känner sig som världens sämsta. (Och som nu, två dagar senare fortfarande ligger och kollar på kaoset)

Men Iris kunde inte bry sig mindre. Hon har under tiden monstret härjat, burit ner de mesta av sina leksaker i källaren. Och när jag kommer ner, står hon med disktrasan i högsta hugg, i full färd med att damma och säger:

- Hej mamma, välkommen in i mitt nya rum!

Älskade lilla skatt.

4 kommentarer:

  1. Super stort grattis till er Linda =)
    Då är vi två om att vänta ett juni barn =)
    Lycka till & hoppas att du snart känner dig bättre!
    /Micaela Blomberg


    SvaraRadera
  2. Grattis till er!!! :-) jag ska åxå få ett juni barn :)
    Guuud va skönt de va att höra hur du va med iris för så e jag denna gången :S /Mikaela Jirborg

    SvaraRadera
  3. det där med hormoner är egentligen intressant...sedan kommer övergångsålder=hormonrubbningar - men å andra sidan är allt individuellt och tur är väl det - tack för ditt trevliga bloggandet - ta´t lugnt och njut - KRAM

    SvaraRadera
  4. Hey, va, vad hände här?!
    Här djupdyker man i tyger och målarfärg och när man tittar upp igen så ska folk ha barn, och förvarnar inte alls! ;-D Fast iofs, en kollega skulle ha barn och jag fattade det först typ 2 månader innan hon skulle föda..
    Vad kul, var vad jag skulle säga!
    Ja, kanske inte humörsvängningarna då...

    SvaraRadera