måndag 7 januari 2013

För fyra år sedan ja.. 

Och lite till. 

Var jag ju som sagt gravid, och hade inte den lättaste graviditet man kan ha. För att sammanfatta det hela kort så drabbades jag av: Inflammation i revbenen, kraftig blodbrist, B12 brist, konstant illamående, havandeskapsförgiftning, en propp i hjärnan (vilket gjorde mig vindögd i över ett halvår) en blödning i ryggen (som kunde ha orsakat förlamning, jag hade en väldans tur. Och väldigt ont!) 

Efter nio månader i mörker, födde jag bedövningsfri, världens finaste flicka. 

Och fick ett smärtsamt, mycket, mycket smärtsamt hematom på köpet. 
Jag kunde inte gå riktigt på flera månader efter förlossningen, på grund av detta hematom och blödningen i ryggen. Jag åt 24 värktabletter om dagen, efter min flicka tittat fram, och åkte in akut ett antal gånger på grund av obeskrivlig smärta. 

När Iris närmade sig fyra månader fick jag ett utomkvedshavandeskap, och fick full med morfin åka ambulans in till sjukhuset. Där beslutades det att jag skulle få cellgifter, och gå på koll i 6 månader. Sagt och gjort. 

Tvärsäker på att jag någon gång ville ha fler barn. Men lika säker på att jag absolut inte skulle bli gravid igen. Även om jag nu visste att allt var värt det, tusen gånger om. 

Månaderna gick, och så även åren. 
Det beslutades ganska snabbt att jag inte kan få något som helst preventivmedel, på grund av proppen. Och hormonfri spiral var uteslutet, då detta ökar risken för fler utomkveds. 

Blir det så blir det. Resonerade jag och Simon. 

Men inget blev, och Iris började närma sig fyra år. 

Tills en dag på vårkanten, då jag får ett plus på stickan. Det slutar i missfall. 
Sen går det inget mer.

Jag och Simon åker in till läkaren för att kolla så att allt är som det ska. 
Läkaren säger att jag antagligen inte har någon ägglossning. Oftast orsakas detta av mycket hög stress under lång tid. Och med ett tufft år bakom mig, trodde han att detta hade drabbat mig/oss. 

Jag ska komma tillbaka senare och lämna en drös med prover. 

Från att vara livrädd att bli gravid, till att bli livrädd för att inte kunna bli gravid på några minuter. 

Två veckor senare, tar jag i ren rutin ett graviditets test (Vilket jag i princip gjort varje månad sen mitt utomkveds. Livrädd för att få ett till) 

Är på väg att slänga det, när jag ser ett svagt streck. Vilket då betyder två streck. Jag är gravid. 

Och här börjar karusellen med illamående och kräkningar flera gånger om dagen. Jag blir sjukskriven ganska direkt, och har alltså vart det sen i början av Oktober. Helt totalt orkeslös, och soffan har vart min bästa vän i några månader. 

i vecka tretton får vi komma på ultraljud för att kolla så allt är som det ska. 
Och där inne ligger en liten varelse som både sprattlar och sparkar, och vi kunde inte vara gladare! 

Nu håller vi tummarna tills de blir blå, och hoppas så innerligt att allt går som det ska. 
Jag är i vecka 17 nu, och tar dag för dag. 

Men detta är alltså anledningen till brist på bloggande. I samma veva som min ork försvann, förfall huset. Men jag hoppas att jag snart är på benen igen! :) 



4 kommentarer:

  1. Men fy vilket elände du haft tjejen... Blev helt tagen... För att sedan gråta glädjetårar för din (er) skull. Lycka till tjejen. Du är sannerligen en kvinna av stål. Kram

    SvaraRadera
  2. Åh grattis Linda! Va´ roligt efter alla tråkigheter och smärtsamma upplevelser. Jag är såå glad för din skull. Stor lycka till-kram

    SvaraRadera
  3. Grattis! Du är stark. Själv är jag gravid i vecka 40 och det känns inte som han är påväg ut.

    SvaraRadera
  4. Wihoooooo,,,GRATTIS bruden,,så glag för dig <3

    SvaraRadera