Jämställdhet?

 

- Jaha, så du har gått och blivit feminist? 

- Är du vänsterpartist? 

- Borde du inte skaffa en grön militärjacka, göra dreads och skaffa en liten ryggsäck för att göra stilen komplett? 

Är några av dom kommentarerna jag fått om mina nya, snygga, coola skor. I slitet, nött skinn. För har man sådana här skor, då är man minsann vänsterpartist och/eller feminist och vill att alla genom mina skor ska förstå detta. Öhum? 

(Den som möjligen inte förstod min nyvunna kärlek för vänsterpartiet, var min sambo som sa: Öj. Värsta tomteskorna. Schyssta!)  

Och nej. Jag är inte vänsterpartist. Feminist? 

Hm. Är jag? 

Hela den här debatten kring jämställdhet gör mig kräkfärdig. "Man" har tagit det till sådana löjliga höjder, att jag personligen tar avstånd från hela grejen. (Efter detta inlägg dvs)  

Tycker jag att kvinnor och män ska tjäna lika mycket? Absolut! Ska ha samma rätt till höga positioner inom arbeten? Absolut! Ska respekteras och behandlas lika som män? Självklart!

Frågor som dessa är för mig och säkert för många andra, en självklarhet. Det borde inte ens vara uppe till diskussion. Men gör det mig till feminist? Vem är inte feminist isånnafall? 

Och varför sätta ett namn på något som strävar efter samma rättigheter? Göra det till någon slags subkultur. (Där man uppenbarligen använder vissa kläder/skor för att visa sin ståndpunkt!?)  Varför inte istället sätta ett namn på alla de som är emot detta? Sätta de i ett speciellt fack. För det är ju dom om några som är en kultur för sig. Och som definitivt inte hänger med i tvåtusentalet.

Sätt ett namn på dom istället. Låt dom gå runt i ett par skor som skriker: Jag tycker inte att kvinnor förtjänar lika mycket i lön som jag.

Så långt är jag med. Så gör det mig till feminist. Så javisst! 

Men när man börjar påpeka, analysera och kontrollera folks sätt att vara, prata, bete sig, då har det gått för långt. När man inte längre får uttrycka ett litet glädjerop över att sin pokvän friat, för att man då är undergiven? Hallå? 

Nu, syftar jag på att prinsessan Madeleine i intervjun där hon berättade den glada nyheten om frieriet, i slutet la till ett: tihi. 

Ajajajdå. Stackars prinsessa. Så undergiven du måste vara. Sitter Birgitta Stenberg och tänker med huvudet på sned och sorgsenhet i ögonen. 

(Ni kan läsa hennes krönika Här)

På riktigt? Kan det verkligen inte vara så att Madde helt enkelt uttryckte glädje över att hennes livs kärlek friat? Hade det gjort någon skillnad om hennes "tihi" istället var ett haha? Hade det gjort henne mindre undergiven?

Kan det kanske också ha vart så att Madde var en aning nervös, över att meddela den stora nyheten för land och rike? Vilket isånnafall skulle vara en fullt mänsklig reaktion. 

Eller.. kan det helt enkelt vara så att Prinsessan är väldigt kär, och agerar efter detta. Vilket oftast framkallar skakiga händer, okontrollerat fnitter, och flackande blick? 

I vilket fall som helst. Det finns kvinnor och det finns män. Två olika kön. Om gud, big ben eller trollkarlen från Oz nu ville att vi alla skulle vara precis likadana, varför gjordes vi inte så?

Och varför får inte människor som lever i en relation vara hur de vill? Vara på det sättet som passar dom? Utan att då vara undergiven? 

Personligen vill jag inte vara helt jämlik min sambo på det sättet. Jag gillar att han är större och starkare än mig. Att jag kan känna mig trygg och säker med honom bredvid mig. Att han drar ut stolen och öppnar bildörren (Det här händer ju tyvärr allt för sällan) Att jag kan krypa upp i hans famn och försvinna. 

Och jo. Hör och häpna. Jag gillar att han byter däck på bilarna, skottar snö och klipper gräset. Inte bara för att han är grymt snygg, svettig utan tröja ute vid bilen/gräsklipparen. Utan för att det blivit så. Vi vill ha det så. (Visst älskling? ;)

Men gör det mig undergiven? Nej. 

Gör det mig beroende? Nej.      

Skulle jag lära mig byta däck om det behövdes? Kanske. Eller lämnat in bilen på verkstad.

Och tycker jag att barn borde bli kallade för hen istället för han och hon?

Händer det verkligen så lite i världen att man måste fokusera på något så löjligt som detta? Självklart inte. Skulle någon kalla mitt barn för hen, så hade jag bett den personen att snarast möjligast leta reda på sitt rymdskepp och åka tillbaka dit den kom ifrån. 

Det har gått för långt. Helt enkelt. Låt kvinnor vara kvinnor, och män vara män. Men med samma rättigheter och samma respekt. Och det går, fast man i sitt "hem", sin relation låter sin sambo vara den stora och starka. 

Och jag använder mina skor för fullt. Om folk tror att jag är det ena eller det andra pga det, så varsågod att tro det. 

För inte kan det väl vara så enkelt att jag använder dom för att jag tycker de är grymt snygga?

Instagram

Lite kort från min instagram. 

Tagna med en dålig htc, eftersom min iphone bestämde sig för att helt plötsligt lägga av. 

Och inte pga ett toalettbesök denna gång. Utan bara sådär.

Dumma telefon. 

Hösten är här. Älskar det. Älskar hösten. 

Älskar färgerna, även de grå, älskar kylan, älskar doften.

Funderade på varför, här om dagen. Kanske är det så att jag är en ganska så melankolisk person, och hösten passar min sinnesstämning? Fast det tror jag inte. Jag är ganska kul emellanåt.

Eller så är det för att jag är allergisk mot getingar, och har en tre månader lång panikattack på somrarna? 

Eller. För att jag är en person som älskar att mysa. Älskar att vara hemma. Strosa runt i raggsockor och mysbyxor, kolla på många filmer under en filt med den man tycker om, och äta mumsiga gratänger med ett glas rödvin till. 

För när är det mer okej än på hösten? 

Det alternativet tror jag på själv. 

Ovan ser ni iallafall min egna version av Pia wallens bricka. Enkelt som tusan att göra. 

1. Köp en bricka på loppis. Min kostade 5 kr. 

2. Spraya ett vitt fält i mitten av brickan där du tänkt dig korset/plusset. 

3. Låt torka och tejpa ett kors. Med blå maskeringstejp. 

4. Spraya sedan hela alltet svart.

5. Voilá. 

Eftersom jag alltid har sprayfärg hemma, gick min bricka på 5 hela kronor. Lite skillnad mot 495, som orginalet kostar. Hur det ser ut? 

Såhär. 

Nej dags för dagislämning och två koppar kaffe. 

Hejsvejs.

Att ta sig vatten över huvudet.

Fick en fin stege av min kära mamma.

Trädgårdens sista ros?

Lovisa Burfitt tavla på plats.

Visste jag att jag gjorde. 

Men att vi snackade oceaner, det hade jag faktiskt aldrig kunnat ana. 

Vad jag pratar om? Jo. Jag fick den briljanta idén att göra om min lillebrors rum till hans artonårsdag den 19/10. Skitkul i teorin. 

En del också i praktiken. Iallafall de delarna som innebar att springa på loppisar/ikea/affärer med mera för att hitta passande saker till en blivande artonåring. 

Men sen. FY FARAO. 

Jag kan säga att om min lillebror någonsin tänker klaga på att det är stökigt här hemma, ligger han pyrt till. Jag tror att både jag och min mamma (som var min arbetskompanjon) blev dammallergiker. Och jag en rygg mindre, för fy sjutton så jag har burit, slitit, borrat och skruvat. 

Förvandlat ett krigshärjat, bombat kaos till ett snyggt tonårsrum dit han faktiskt kan ta med sig tjejer. 

Fast inte träffar han tjejer inte, säger mamma. Den där gröna tuben med någon glidaktig smörja i, som vi hittade i hans rum.. den hade han för att smörja gångjärn. Ingenting annat. Det visste minsann mamma ;) Haha!

Men jag tror min fina lillebror blev nöjd. Det verkade som det. Och ni hade fått se före/efter kort om jag hade vart smart att ta med mig kameran. Tog dock några med pappas kamera, fast de blev av sämre kvalité. 

Hursomhelst. Veckan har vart fullbokad. Nämnde jag att jag vart på Eritreanskt bröllop också?
Jajjemän. I Storstaden. Med 300 (?) Beyonce dansande gäster, och en bröllopstårta lika stor som slottet. Och självklart finaste brudparet. 

Helt underbart. Önskar Svenskar kunde vara lite mer öppna, och inte så himla stela och melankoliska. Jag menar, på våra bröllop sitter vi vid ett långbord, koncentrerar sig på att äta så fint som möjligt, duttar försiktigt tygservetten i mungipan och håller något gripande tal med en frampressad tår i ögonvrån. Det mest crazy vi gör, är väl möjligen att kasta lite ris, som lämnar vita damm märken på brudgummens kavaj. 

Nej. Både jag och Simon var överens om att när vi gifter oss, ska vi inspireras en hel del från den eritreanska kulturen. Dom visste minsann hur man partajade. 

Och sa jag att det var helt alkoholfritt? (kanske därför stela jag, undvek dansgolvet) :) 

Annars har jag på senaste tid hunnit med:

• Pub besök med fina vänner, skrattat så de obefintliga magmusklerna delat sig. 
• Ikea besök med samma fina vänner,  och vart på väg att bli arresterad pga av ett litet talfel. Där jag i kassan råkade svara på Fridas fråga: Hur fasen kan du ha råd med så mycket kläder? Men vadå? Jag snor. Menade såklart något helt annat.
• Skämt ut mig (fast egentligen min mammas fel) på byggmax, då hon var helt övertygad om att 5 meter långa plankor går in i bilen. 
• Legat och gråtit i soffan, över att jag antagligen INTE är arton, eftersom min lillebror blev det nu. (övertrött)
• Försökt danska till Swedish house mafia nykter. Ingen hit.
• Gjort en egen variant av Pia wallens kors bricka. Den får ni se en annan gång. 
• Skrikit på min mamma, så att hon nu mer, för alltid är en Simon anhängare. 

Ja, det var väl det i korta drag. Nu ska jag ta och masa mig upp ur soffan, och hitta på något med min rastlösa fyraåring. 

Hej svejs. 

Fredag.

 

Sådär ja. Nu har jag lugnat ner mig en aning efter det senaste, aggressiva inlägget. Och mer om det ska jag inte skriva, för då blir jag väl arg igen. Och det får icke hända. inte på en Fredag inte. 

Nej istället Fredagsmyser vi. Och på kortet ovanför står jag vid spisen (ja hör och häpna!*) och lagar tacogratäng. Mycket gott. 

Samtidigt som jag har full koll på lilla filuren där till vänster, som sitter med sin fräsiga dagis frilla och målar gubbar på löpande band.  

En svart tavla har fått komma upp i köket. Där skriver vi kärleksförklaringar till varandra var eviiiiiigaaa dag ;) Fast just ikväll, står en mening ur favoritartisten Lalehs: Live tomorrow. Och jo, jag vet att hon sjunger could, och inte can. Men så petitessigt är det väl ändå inte?

Och vet ni? Om jag, fredags-myser i jeans. Då är det ett förbaskat sköna jeans. Please var namnet. 

Nej. Åter till finaste familjen. Och Fredagsmyset. Vilket verkar innehålla nedkylning av mycket knäpp katt, som för typ tionde gången går in i ett brinnande ljus. 

Förresten.Produktiv vecka. Jag tog tag i det där jag skulle. Lite kvar. Men det mesta avklarat. 

Så idag har jag en bra känsla i magen. Jag hoppas den håller i sig. 

Happy Friday.  

* För er som inte känner mig, så är det Simon som är kocken i familjen.

Jag blir sällan..

Fin bild från alvhem.

Arg.

Väldigt sällan. Jag låter ofta saker, som andra människor blir upprörda över, gå mig obemärkt förbi. Jag lägger ingen energi på (för mig) oviktiga, små saker. Tar inte saker så allvarligt. 

Men när jag väl blir arg. Då blir jag arg. Arg så jag skakar. Arg så att jag inte tänker klart. När jag var mindre, och ännu inte hade lärt mig handskas med detta, kastade jag saker och hade efter ett avsnitt i Temptations Island sönder alla kuddar i soffan.

Jag tror. Att jag lärt mig hålla tillbaka liiiite nu. Eller har jag? Kanske inte. 
Jag vet att jag istället för att kasta saker, även om det är väldigt frestande, gråter. 

Och vad gör mig då så himla arg? 

Jo. Det ska jag ta och berätta.

Människor. Människor som tror att de är bättre än andra. "översittare" som tittar ner på de, som de efter mycket fula knep har under sig. Det får mig arg. 

Man kan tex inte, komma från ingenstans (= Annan stad, annat yrke, andra erfarenheter) och säga att det arbetssätt jag och mina kollegor har, som vi blivit berömda för år efter år, och som får våra patienter att må bra. Är fel. Att nu ska det istället vara såhär. För det här är bättre. 

För vem? För pengatörstande, gubb-tjocka politiker?

Stå längst fram i ett stadshus, och vifta med händerna, och peka med fingret och skratta (med en uns hån) när någon av de arbetande undersköterskorna frågar varför det vi gör är så fel? Hur det kan vara fel, när vi gång på gång fått utmärkelser för bästa vården? 

Skratta som att vi som faktiskt har utbildning inom området: vård. Är helt tappade. 

Det irriterar ihjäl mig. 

Men det som irriterar mig ännu mer, är alla dessa människor som sitter i "publiken" och lyssnar på denna "utbildning" ryggradslösa, hopp-lösa, suckandes. 

Accepterar. För det gör man om man inte säger ifrån. Då accepterar man. Då kan man vara tyst sedan också. 

Det är tack vare er, hon som står där uppe som en och annan diktatur, har kommit dit. Ingen har stoppat henne på vägen, och tagit ner henne på jorden. 

Ingen har sagt åt henne att släppa sargen, och ge sig in i matchen! (vilket betyder, att faktiskt skaffa sig lite kunskap och erfarenhet inom området hon utbildar inom)

Puh. 

Nu blev det mitt jobb, som exempel. Men överhuvudtaget, folk som satt sig själva på en piedestal och sedan sitter där med en pekpinne och tror och faktiskt kan manipulera alla under dem. Bete sig helt hänsynslöst, kränka och förlöjliga människor "under" dem. Använda fina ord, och välformulerade meningar för att få det dom säger, att låta som sanning. Fast det egentligen hör hemma på ett sjukhus med galler för fönstren. 

Sådana människor. Ofta väldigt starka, smarta människor. Som vet vad dom vill, och hur dom ska nå dit. Människor utan sympati (i detta fall även vett!) 

Egentligen så. Good for you. Grattis, du tog dig dit du ville. 
Fy på er under. Som låter han/hon/de klättra dit. 

Fy på er som apatiskt låter denne någon agera som denne vill. Låter er behandlas som lort. 
Det är inte bra, och ska kanske inte behövas. Men ibland måste man ge tillbaka med samma mynt.

Så du där uppe på pedistalen! Ser du mig? 
Jag är nämligen på väg upp mot dig, samtidigt som jag högljutt sjunger på Sean Banans irriterande: Här glider kingen in. För vet du vad?

What goes up, must come down. 

What goes around, comes around.

Steve Urkel

Jeans, circel of trust. Köpta på Selected style.Glasögon loppis.

Steve Urkel, i räkna med bråk. 

 

 

 

Vaknar på Söndagen, stirrandes på min tavla som skriker: If you dont mean what you say, SHUT the fuck up. Och helt plötsligt kommer jag ihåg varför jag köpte den. Jag måste lära mig de där magiska orden. Shut the FUCK up. Ibland bara. Tyst Linda.

Lördagen spenderades nämligen med finfina vänner, och på tok för mycket dryck. Vilket får min annars så talande mun att överträffa sig själv. 

Oftast om helt totalt meningslösa, sanningslösa saker. Helt utan mening. Åh! 

Jag har iallafall världens finaste, coolaste, urflippade, knäppaste kompisar man kan ha. Och jag känner att jag passar bra in där.  

För cool, det kan ni tro att jag kände mig i mina nya jeans. Åtminstone på Lördagen. På Söndagen slog det mig att jag antagligen gick runt och såg ut som Steve Urkel. Lät antagligen likadant också. 

Skojade med min sambo på Lördagförmiddagen och sa:
- passa dig du Gubbe, annars kanske jag byter ut dig mot en yngre förmåga. 

På Söndagen sa jag med en röst som skrek tyck synd om mig:
- Jag hittade ingen ny älskling, så jag ska nog inte byta ut dig. 

Simon börjar skratta. Högt. Och säger:
- Men älskling lilla, det var jag inte ett dugg orolig för att du skulle ha gjort efter att jag såg dig. 

Kärlek på hög nivå! ;) 

Annars så blev min fina lilla tjej, klippt i håret på dagis i Fredags. Och inte lite. Utan så kort det går. Med någon enstaka slinga kvar i luggen. 

Min tjej, som var skallig så länge att vi ett tag trodde att hon aldrig skulle få hår. 

Och nu har hon inget igen. Men är lika fin ändå såklart. 

Upprörd är jag dock, över att dagis låter min treåriga lilla snubbelfia och hennes "frisör" leka med saxar utan tillsyn. Men glad ändå att det bara var hår (som tagit 3,5 år att växa ut) och inte ett finger.   

Och i veckan då? Ska jag ta tag i en hel del jobbiga saker, som jag låtit vänta allt för länge nu. Det är dags. Dags att få vissa saker gjorda, och förhoppningsvis bli en sten lättare, och kunna se framåt. 

Att det ska va så svårt. Att bara få det gjort. Att göra det där sista, som krävs. Och säga hejdå. 

Svårt är det. Iallafall om man inte vill/är redo att säga hejdå. 

För vad finns efter ett hejdå? Vad blir kvar?