tisdag 11 september 2012

stripped



En tjejkompis kom förbi på spontan besök i Måndags. Jag höll  som vanligt på med ett projekt. Denna gång, en lampa som behövde en makeover. 

Trött slog hon sig ner på en stol, med sin bebis i knät, och kollade på mig med samma oförstående ögon, som jag kollar på henne när hon kommer hit med diverse skönhetspryttlar. 

- Vet du? Säger hon. Du har lite psykotiska drag. 
- Öhum. Va? Säger jag, och avbryter mitt pysslande för att snabbt analysera vad hon sa. 
- Ja. Du har ju alltid vart konstig liksom. Fortsätter hon. Du är ju inte som en vanlig människa. 
- Någon som slagit på charmen idag. Säger jag. 
- Men på riktigt. Tycker du inte själv att du är konstig? 
- Näee.. det kan jag väl inte påstå. 
- Men lägg av! Det tycker du ju. Det måste du ju tycka? Du är ju konstig. 

Stensäker låter hon, och fullt allvarlig.

- Hm! Jag tycker du är konstig. Säger jag till svars. 

Fast om sanningen ska fram (vill du ligga med mig då?) 
skämtåsido. 

Jag är konstig. Faktiskt. 
Vid en snabb djupdykning i mitt inre hittar man en väldigt märklig person.

Konstig. Väldigt ofta en främling. Tom för mig själv.

En person som allt för ofta pratar utan att tänka. Hummar, och stammar och får inte fram rätt ord, men tar för givet att alla vet precis vad jag menar ändå. 
Blir ibland så frustrerad så att jag gråter, istället för att säga det jag tänker på. 

Detta gör jag också när jag blir arg. Riktigt arg. Gråter. Vilket får objektet jag är arg på att tro att jag är ledsen, och därmed känna någon slags sympati, som jag inte alls vill ha just då. Vilket får mig ännu mer arg, vilket då bidrar i att jag gråter ännu mer.. och ja ni fattar. 

Är ofta väldigt klok, och förståndig. Överraskar ofta mig själv med smarta meningar, som är så välformulerade att de lika gärna kunde komma från Ghandi. (Ajdå, nu trampade jag jantelagen på tårna va?)  

För att i nästa sekund, när jag blivit ifrågasatt, eller tycker något är helt fel, bli så barnslig att jag helt tappar ordförrådet, och bara får ur mig ur larviga ord som i jobbsammanhang absolut INTE ger löneförhöjning. 

Och inte bara larvig. Utan dum. Dum på en fyraårings vis, när man står med armarna i kors och huvudet vänt åt ett annat håll, och vägrar lyssna.. utan istället håller för öronen och demonstrativt nynnar på någon låt. Inte så populärt när man ska föreställa något slags skyddsombud på jobbet, och gå på möten med politikerna i denna stad.

Helt odiskutabel. Oftast för att jag redan bestämt mig att denna person/-er, inte är värd min tid. Och därför smäller jag hellre igen dörren till rummet, och tänker att dom får skylla sig själva. 

Så smart ibland. Men samtidigt så dum.

Totalt orädd när det kommer till att hålla föredrag, redovisningar, prata i grupp.. säga vad jag tycker. Alldeles på tok för orädd. Önskar ibland att jag bara kunde hålla käft. Någon enstaka sekund. 

Samtidigt som jag är otroligt folkskygg. Kan vid de få tillfällen jag vistas bland mycket folk (i privata sammanhang) få kraftiga ångestattacker, och önska att jag kunde sjunka genom marken. Saknar en gnutta social kompetens, vet inte hur man förväntas uppföra sig, eller vad man ska prata om.  

Och detta tror jag grundar sig i att dessa spontana möten, med folk, är totalt oförberedda. Det är inget jag kan läsa mig till. Ingen fakta jag kan lära, inga åsikter jag kan uttrycka i en speciell fråga. Utan bara kallt, prat. 

Något gud glömde berika mig med.

Kallprat. Jag kan det inte. Och jag fattar det inte. 

- Visst är det läskigt det här med svininfluensan? Säger Simons syster bland de första gångerna jag träffar henne.
- Verkligen. Svarar jag. Jag tror att jag tänker ge Iris helt vegetarisk kost tills det här är över. 
- Varför då? Svarar Simons syster med upphöjda ögonbryn, och antagligen tanken: Är hon verklig? snurrandes i huvudet. 
- Jo.. Man vill ju inte direkt ge henne griskött. Svarar jag. Alltså griskött = svinkött. Då kan hon ju bli smittad!?

Och istället för att rulla runt på gräset, som vi för tillfället satt på, och skratta ihjäl sig, klappade hon mig på axeln, med en blick som sa: Men lilla flicka. Stackars dig. 

(Det tog ytterligare några dagar, innan jag förklarade för Simon att jag trodde att hans syster inte visste vad svininfluensan var, jag menar alla jobbar ju inte inom vården som jag. Det är ju inte så lätt för henne att veta. Och Simon förklarade att svininfluensan, inte har något som helst att göra med griskött.) 

Lika det här med fenomenet grannar. 
Jag vet fortfarande inte vad mina heter. Vi har bott här i två år. 

Simon blev aningens matt på mig när vi för ett tag sen var på statoil för att handla något litet, och jag kommer ut och säger: Alltså, känner du igen den där killen? Helmysko var han. Pratade för fullt med mig, precis som vi träffats?

- Du vet inte vem han är? Frågar Simon. 
- Aldrig sett människan förut. Svarar jag.

Men jo. På riktigt. Det var vår granne. Och jo, det här är citerat direkt ur verkligheten. Och det hände inte alls för länge sedan. Och nej, vi bor inte på landet. Utan centralt, med husen i rad. Inte i radhus men vi delar häck med ovan nämnda mysko kille. 

Inbillar mig, och tror faktiskt att jag inte har något behov av att kallprata med folk. För vad ger det, egentligen? Vad ger, det att få det bekräftat att det är molnigt? Jo tack.. jag ser det? 

Nej jag fattar inte grejen. 

Kanske låter som världens stramaste människa, men så är inte fallet. Tror jag. Jag har bara viktigare saker för mig. 

Jag vet inte hur andra människor uppfattar mig. Men jag tror att jag på psykologin läste att sättet andra människor ser oss på, är en del i jaget. Alltså i vår identitet. 

Och jag menar, då är det ju inte så jäkla konstigt att jag är knäpp? Det är ni där ute som gör mig knäpp.

So. Dont blame it on me. Blame it on Freud.

Tack och godnatt.



 

3 kommentarer:

  1. Vänta nu här. Hur gick det med lampan? Är det lampan på bilden? Och i så fall hur har du fixat den?

    Och det där med kallprat och mingel grejar jag inte heller. Har ingen aning om vad jag ska säga och jag inte får prata kring ett ämne. Och bara gå runt utan plan på en fest?? Nä, man ska GÖRA något.

    SvaraRadera
  2. Se inte konstig som något negativt! Du är UNIK! Du får människor att skratta, hur bra är inte det :)
    Din blogg är iaf hur bra som helst!
    Linda rules!

    SvaraRadera
  3. Det är bra, skönt att du är lite annorlunda, speciell, konstig. Annars vore inte bloggen något att läsa, bara något platt och vanligt, utan spets:)

    SvaraRadera