måndag 24 september 2012

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!

Rubriken ska föreställa ett glädjeskrik som ekar i hela staden jag bor i. 

För ett par månader sen hittade jag på dessa svarta pinnstolar på Blocket.  Tyckte att de påminde om Lilla Åland stolen som jag sedan länge vart störtförälskad i. 
Tvingar min sambo att åka några mil, för att hämta hem dessa. Som då var omålade. Betalade några hundralappar och var lycklig pinnstols-ägare.


Irriterade mig ganska länge på att "överliggaren" var kurvig och inte rak, som på den riktiga Lilla Åland stolen. Fyndade istället dessa: 


Som hade rak "överliggare". Betalade ungefär lika mycket som de svarta, fast dessa hittades längst in på en loppis. 

De svarta stolarna fick flytta ner i källaren, och ge plats åt fyndade böjträstolar istället. (De svarta stod i vardagsrummet, de vita i köket) 

Tills jag gick på dystert bankmöte bredvid en affär som säljer mina drömjeans. Tjatar, och gnatar hål i öronen på min sambo om att få dessa jeans, som kostar ungefär 3 stycken tusenlappar. Lovar och svär att mina loppis dagar är över, att från och med nu, ska jag bli den mest ekonomiska personen i hela Dalarna. Jag kan nästan, men bara nästan, tänka mig att ge upp mina tidningsprenumerationer. Tillochmed det. 

(Varför detta ståhej? Jo, för att vi precis kommit ut från ett bankmöte som berättade att vissa saker inte längre är som dom ska. För att det blivit nya regler, som gör att det vi trodde och blivit lovade, nu inte längre gick. Och därför skulle min sambo inte uppskatta om det första jag gjorde var att köpa jeans, som faktiskt är galet dyra)

Men sambons bekymmers rynka sitter där den sitter, och jag inser att det inte spelar någon som helst roll vad jag gör, eller säger. Och att tidpunkten för min jeansförälskelse är fel. På tok fel. Precis som i filmer, där äkta kärlek alltid är komplicerad.
 
Så istället för att bekymra min sambo, till den grad att han skulle behöva botox mot sin bekymmersrynka. Går jag hem och rotar fram mina svarta pinnstolar. Klappar på dom, och säger med en tår i ögat förlåt. Några minuter senare ligger de på blocket.

Här ska det handlas jeans. 

Ska bara, kika in på närmsta loppisen lite snabbt först. Fullt beslutsam om att inte handla. Bara titta. För tänk om. Tänk om mina drömmars fynd skulle stå där inne. 

- Ge dig Linda. Säger jag till mig själv som den sanna missbrukare jag är. 
Du behöver absolut inte titta in. Det finns ingenting där inne du behöver. 

Men suget är för stort. Och jag stiger in. 

Och rakt framför mig står två pinnstolar. Snarlika de jag sålde igår. 
Som besatt går jag fram och känner på dom. 

Simon blir galen om jag kommer hem med dom här. Tänker jag, samtidigt som jag vänder den ena upp och ner. 

Och vad hittar jag väl där?




Två ÄKTA lilla Åland stolar. 
Till 1/8 del av priset jag sålde de svarta för. 

jag är så GLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAD!
Jag kan inte fatta, att någon åker till en kommunal loppis och dumpar två stycken stolar av självaste Carl Malmsten. Vem gör något dylikt? 

Och jag kan inte fatta att den annars så puckade kommun jag faktiskt själv jobbar åt, är så himla smart och låter dessa vilsna själar som begår brott, avtjäna sitt samhällsstraff på en loppis, och låta dessa ovetande människor prismärka möblerna.

Detta är första och enda gången jag någonsin kommer säga detta:

TACK BORLÄNGE KOMMUN! 

Äntligen lite lön för all jobb jag gjort åt er. 


(Igår var jag en aning tjejsurig och frågade argt min sambo vad han skulle rädda först, om jag och hans iphone var på väg ut för ett stup. - Alltså. En sån svår sits kan du ju inte sätta mig i. Svarar min sambo retsamt. 

Men alltså. Om jag fick liknande fråga, aldrig mer gå på loppis mot Simon. Ja, älskling. Jag är ledsen, men då ligger du fasiken pyrt till)

3 kommentarer:

  1. OMG!! De stolarna kan man ju offra mycket för;) De bekräftar samtidigt ett ordspråk - åk aldrig förbi en loppis utan att titta in - det du letat efter hela ditt liv, kan ju faktiskt stå där och vänta på dig. Grattis till kapet!

    SvaraRadera
  2. Inredning går alltid före jeans! LÄTT! Du sålde ju dessutom fyra stolar och kom hem med bara två, vad är det att bråka om? Jag letar också pinnstolar, UTAN svarvade, kurviga ben men det är då omöjligt.
    Och min fyndade pall var precis en sådan som du länkade till. Min har också en charmant stämpling under sitsen från SJ, då den fraktades från Edsbyn till Luleå C och sedan Domus, minsann.

    SvaraRadera
  3. Hahaha och grattis till ett fantastiskt fynd!

    SvaraRadera