onsdag 26 september 2012

Höst.



Jag retar lika många människor varje år, när jag säger och skriver det här. 
Men jag ÄLSKAR hösten. 

Den finaste årstiden av våra fyra.

Faktiskt så är det som så att om vi ska ranka saker som är bra med Sverige, så får det bli såhär:

  1. De olika årstiderna.
  2. Laleh. Vilken helt fantastisk tjej/kvinna. Jag får rysningar. Otrolig!
  3. Joel Kinnaman. Helt enkelt för att han är så galet schnygg. 
Sen har jag gått och blivit galen i en korallfärgad batik kudde också. Så himla jobbigt att bli kär i allt hela tiden. Nog sjutton kan man bli kär vid första ögonblicket. 

Det tror då jag det!

måndag 24 september 2012

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!

Rubriken ska föreställa ett glädjeskrik som ekar i hela staden jag bor i. 

För ett par månader sen hittade jag på dessa svarta pinnstolar på Blocket.  Tyckte att de påminde om Lilla Åland stolen som jag sedan länge vart störtförälskad i. 
Tvingar min sambo att åka några mil, för att hämta hem dessa. Som då var omålade. Betalade några hundralappar och var lycklig pinnstols-ägare.


Irriterade mig ganska länge på att "överliggaren" var kurvig och inte rak, som på den riktiga Lilla Åland stolen. Fyndade istället dessa: 


Som hade rak "överliggare". Betalade ungefär lika mycket som de svarta, fast dessa hittades längst in på en loppis. 

De svarta stolarna fick flytta ner i källaren, och ge plats åt fyndade böjträstolar istället. (De svarta stod i vardagsrummet, de vita i köket) 

Tills jag gick på dystert bankmöte bredvid en affär som säljer mina drömjeans. Tjatar, och gnatar hål i öronen på min sambo om att få dessa jeans, som kostar ungefär 3 stycken tusenlappar. Lovar och svär att mina loppis dagar är över, att från och med nu, ska jag bli den mest ekonomiska personen i hela Dalarna. Jag kan nästan, men bara nästan, tänka mig att ge upp mina tidningsprenumerationer. Tillochmed det. 

(Varför detta ståhej? Jo, för att vi precis kommit ut från ett bankmöte som berättade att vissa saker inte längre är som dom ska. För att det blivit nya regler, som gör att det vi trodde och blivit lovade, nu inte längre gick. Och därför skulle min sambo inte uppskatta om det första jag gjorde var att köpa jeans, som faktiskt är galet dyra)

Men sambons bekymmers rynka sitter där den sitter, och jag inser att det inte spelar någon som helst roll vad jag gör, eller säger. Och att tidpunkten för min jeansförälskelse är fel. På tok fel. Precis som i filmer, där äkta kärlek alltid är komplicerad.
 
Så istället för att bekymra min sambo, till den grad att han skulle behöva botox mot sin bekymmersrynka. Går jag hem och rotar fram mina svarta pinnstolar. Klappar på dom, och säger med en tår i ögat förlåt. Några minuter senare ligger de på blocket.

Här ska det handlas jeans. 

Ska bara, kika in på närmsta loppisen lite snabbt först. Fullt beslutsam om att inte handla. Bara titta. För tänk om. Tänk om mina drömmars fynd skulle stå där inne. 

- Ge dig Linda. Säger jag till mig själv som den sanna missbrukare jag är. 
Du behöver absolut inte titta in. Det finns ingenting där inne du behöver. 

Men suget är för stort. Och jag stiger in. 

Och rakt framför mig står två pinnstolar. Snarlika de jag sålde igår. 
Som besatt går jag fram och känner på dom. 

Simon blir galen om jag kommer hem med dom här. Tänker jag, samtidigt som jag vänder den ena upp och ner. 

Och vad hittar jag väl där?




Två ÄKTA lilla Åland stolar. 
Till 1/8 del av priset jag sålde de svarta för. 

jag är så GLAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAD!
Jag kan inte fatta, att någon åker till en kommunal loppis och dumpar två stycken stolar av självaste Carl Malmsten. Vem gör något dylikt? 

Och jag kan inte fatta att den annars så puckade kommun jag faktiskt själv jobbar åt, är så himla smart och låter dessa vilsna själar som begår brott, avtjäna sitt samhällsstraff på en loppis, och låta dessa ovetande människor prismärka möblerna.

Detta är första och enda gången jag någonsin kommer säga detta:

TACK BORLÄNGE KOMMUN! 

Äntligen lite lön för all jobb jag gjort åt er. 


(Igår var jag en aning tjejsurig och frågade argt min sambo vad han skulle rädda först, om jag och hans iphone var på väg ut för ett stup. - Alltså. En sån svår sits kan du ju inte sätta mig i. Svarar min sambo retsamt. 

Men alltså. Om jag fick liknande fråga, aldrig mer gå på loppis mot Simon. Ja, älskling. Jag är ledsen, men då ligger du fasiken pyrt till)

torsdag 20 september 2012

Att vara tillsammans med en..

Jag är lite smått kär i min egentillverkade nisch

Med bara loppisfynd


Och den där söta katten i förra inlägget. Han är inte alltid så söt.


Hispig, nervös, handskakande gubbstrutt. 

Min sambo. Min kära, kära sambo.
Är ju faktiskt sex hela år äldre än mig. 

Inte alls mycket egentligen. 
Fast. 

Nog är han en aning gubbig allt. 
Som idag. Vi hade bankmöte, för att diskutera räntor, lån, ja ni vet. 
Ett möte som jag ringt och fixat. För att jag tröttnat på att höra hur mycket pengar vi egentligen ligger back. För man måste ju ha en buffert. Ni vet, utifall kylen går sönder eller sådär. 

Och vi fick ju huset omvärderat för inte alls så längesedan. Så det var på sin plats att besöka mr bankman. 

Ringer min sambo, för att påminna om mötet. 
- Men vad är det vi ska dit och göra Linda? säger han.
- Ja.. men. Typ diskutera räntor och sånt!? svarar jag. Utan att egentligen ha en aning. Jag tycker det var stort nog att boka mötet. 

Simon kommer hem 20 minuter innan mötet. 
4 minuter innan, sitter vi i bilen. 

Iris ska lämnas hos barnvakt, bilen ska parkeras och allt det där. 
- VA!?!? var det HALV fyra? Säger Simon. Skojar du?
- Nej, vadåra? Svarar jag.
- Men klockan ÄR ju halv fyra? 
- Ja. Fint folk kommer sent. Svarar jag.

Simon börjar hamra på ratten, sådär som han gör när han är stressad. Kör som en biltjuv och ställer in p-skivan i farten. 

Jag skrattar. 
- Vad hjälper det där? Frågar jag. Stressa ner. 
- Men alltså Linda. Vet du hur man förhandlar räntor? Googlade du något?
- Hann inte. Svarar jag (precis som jag skulle sätta mig och googla räntor)

- HANN INTE? Svarar han. Du letade ju efter en tröja i tjugo minuter?
- Jo.. man vill ju inte komma skrynklig till banken svarar jag.  

Väl på banken säger jag:
- Ja, vi har tid halv fyra!?
- HADE tid. Lägger Simon till. (på riktigt!)

Sen flyter ett möte på, med en bankman som hade en nästan lika djup bekymmers rynka som Simon.(När jag frågar vad amortering betyder, kan det hända att den där rynkan tom blev djupare än Simons)

Summa sumarum. Han tyckte väl att vi skulle börja spara. Skaffa en buffert ni vet. Kan va bra att ha. 

Jag frågar:

- Om jag inte kan spara till en resa ens, hur ska jag då kunna spara till en buffert?
- Men vad är viktigast, frågar herr bankman. 
- Men vad är roligast!? Frågar jag tillbaka. 

Bankmannen suckade djupt, Simon sa senare att han vid det tillfället funderade på att omyndigförklara mig. Men alltså seriöst. Man får inte ta livet så jädrans allvarligt. 

Simon gick hem med sin bekymmers rynka och funderade hela kvällen på hur han skulle kunna betala av våra lån snabbast möjligast.

Själv blev jag tok förälskad i ett par nya jeans, som jag lagt undan tills imorgon. Som jag inte alls har råd med, egentligen.

Men det löser sig nog tills imorgon.    

Vi har bara ett liv. Ha skoj. 
Det var väl det jag hade att säga.
 

måndag 17 september 2012

Grått

Egengjord lampskärm, av ett lampskelett och garn.


Det var inte den här lampan jag pysslade med häromdagen. Detta är en uppochnervänd gles korg, med ett hål i botten. Ger ett helt magiskt ljus.
Besvärlig, men älskad katt. Självklart vald för sin färg ;)


Grått ute,
grått inne. 

Grått i hjärtat,
grått i sinnet.

Off to work!

fredag 14 september 2012

Morgoninspiration


Åh herregud, vad händer i min kropp? 
 Ett begynnat hjärtstopp?


Orsakat av en lägenhet så snygg?
Får gåshud från tårna, upp i min rygg.


Så blå och grann, 
För snygg för att vara sann?
Undrar vem som i denna skönhet bor?
En fancy mamma, med högklackade dior skor?


Med en känsla för detaljer och färg,
Så snyggt att rysningarna nu når min märg. 

De svarta bjälkarna, mot bordet så blått. 
Herregud vad flott. 


Och stolar så snygga att rumpan ler, 
Vill ni se mer?

Kika in på alvhem

torsdag 13 september 2012

Onödigt läsande.



Nött och stött skåp (militär?) 
i grågrönt slitet stål/trä. 

Fullproppat med det allra nödvändigaste sakerna, man kan behöva i strid. 
Ungefär 3 matknivar, 2 gafflar och 12 (!!!) vinöppnare. 

Alltså, det låg kvar i skåpet när jag köpte det. På loppis.
Jag äger faktiskt inte 12 vinöppnare. Eller gjorde inte innan iallafall, 

Gör inte längre heller. För skåpet sålde jag. 
Kunde inte komma på om jag tyckte att det var charmigt nött, eller bara fult?
Så här efter ångrar jag mig lite. 

Hoppas det trivs hos sin nuvarande ägare. Och att denna någon älskar vin. 

Jag gör. 

Det passar för/till allt. 
Just idag botar jag min sambos bekymmers-rynka med ett glas motorhead.

Jag menar, vad ska man med botox till när det finns vin?

(Ps. Såg på breaking news att någon vin-nisse gav ovannämnda vin 3 stjärnor, av fem. Ganska dåligt betyg tycker jag, för det är supergott! Ds.)

tisdag 11 september 2012

stripped



En tjejkompis kom förbi på spontan besök i Måndags. Jag höll  som vanligt på med ett projekt. Denna gång, en lampa som behövde en makeover. 

Trött slog hon sig ner på en stol, med sin bebis i knät, och kollade på mig med samma oförstående ögon, som jag kollar på henne när hon kommer hit med diverse skönhetspryttlar. 

- Vet du? Säger hon. Du har lite psykotiska drag. 
- Öhum. Va? Säger jag, och avbryter mitt pysslande för att snabbt analysera vad hon sa. 
- Ja. Du har ju alltid vart konstig liksom. Fortsätter hon. Du är ju inte som en vanlig människa. 
- Någon som slagit på charmen idag. Säger jag. 
- Men på riktigt. Tycker du inte själv att du är konstig? 
- Näee.. det kan jag väl inte påstå. 
- Men lägg av! Det tycker du ju. Det måste du ju tycka? Du är ju konstig. 

Stensäker låter hon, och fullt allvarlig.

- Hm! Jag tycker du är konstig. Säger jag till svars. 

Fast om sanningen ska fram (vill du ligga med mig då?) 
skämtåsido. 

Jag är konstig. Faktiskt. 
Vid en snabb djupdykning i mitt inre hittar man en väldigt märklig person.

Konstig. Väldigt ofta en främling. Tom för mig själv.

En person som allt för ofta pratar utan att tänka. Hummar, och stammar och får inte fram rätt ord, men tar för givet att alla vet precis vad jag menar ändå. 
Blir ibland så frustrerad så att jag gråter, istället för att säga det jag tänker på. 

Detta gör jag också när jag blir arg. Riktigt arg. Gråter. Vilket får objektet jag är arg på att tro att jag är ledsen, och därmed känna någon slags sympati, som jag inte alls vill ha just då. Vilket får mig ännu mer arg, vilket då bidrar i att jag gråter ännu mer.. och ja ni fattar. 

Är ofta väldigt klok, och förståndig. Överraskar ofta mig själv med smarta meningar, som är så välformulerade att de lika gärna kunde komma från Ghandi. (Ajdå, nu trampade jag jantelagen på tårna va?)  

För att i nästa sekund, när jag blivit ifrågasatt, eller tycker något är helt fel, bli så barnslig att jag helt tappar ordförrådet, och bara får ur mig ur larviga ord som i jobbsammanhang absolut INTE ger löneförhöjning. 

Och inte bara larvig. Utan dum. Dum på en fyraårings vis, när man står med armarna i kors och huvudet vänt åt ett annat håll, och vägrar lyssna.. utan istället håller för öronen och demonstrativt nynnar på någon låt. Inte så populärt när man ska föreställa något slags skyddsombud på jobbet, och gå på möten med politikerna i denna stad.

Helt odiskutabel. Oftast för att jag redan bestämt mig att denna person/-er, inte är värd min tid. Och därför smäller jag hellre igen dörren till rummet, och tänker att dom får skylla sig själva. 

Så smart ibland. Men samtidigt så dum.

Totalt orädd när det kommer till att hålla föredrag, redovisningar, prata i grupp.. säga vad jag tycker. Alldeles på tok för orädd. Önskar ibland att jag bara kunde hålla käft. Någon enstaka sekund. 

Samtidigt som jag är otroligt folkskygg. Kan vid de få tillfällen jag vistas bland mycket folk (i privata sammanhang) få kraftiga ångestattacker, och önska att jag kunde sjunka genom marken. Saknar en gnutta social kompetens, vet inte hur man förväntas uppföra sig, eller vad man ska prata om.  

Och detta tror jag grundar sig i att dessa spontana möten, med folk, är totalt oförberedda. Det är inget jag kan läsa mig till. Ingen fakta jag kan lära, inga åsikter jag kan uttrycka i en speciell fråga. Utan bara kallt, prat. 

Något gud glömde berika mig med.

Kallprat. Jag kan det inte. Och jag fattar det inte. 

- Visst är det läskigt det här med svininfluensan? Säger Simons syster bland de första gångerna jag träffar henne.
- Verkligen. Svarar jag. Jag tror att jag tänker ge Iris helt vegetarisk kost tills det här är över. 
- Varför då? Svarar Simons syster med upphöjda ögonbryn, och antagligen tanken: Är hon verklig? snurrandes i huvudet. 
- Jo.. Man vill ju inte direkt ge henne griskött. Svarar jag. Alltså griskött = svinkött. Då kan hon ju bli smittad!?

Och istället för att rulla runt på gräset, som vi för tillfället satt på, och skratta ihjäl sig, klappade hon mig på axeln, med en blick som sa: Men lilla flicka. Stackars dig. 

(Det tog ytterligare några dagar, innan jag förklarade för Simon att jag trodde att hans syster inte visste vad svininfluensan var, jag menar alla jobbar ju inte inom vården som jag. Det är ju inte så lätt för henne att veta. Och Simon förklarade att svininfluensan, inte har något som helst att göra med griskött.) 

Lika det här med fenomenet grannar. 
Jag vet fortfarande inte vad mina heter. Vi har bott här i två år. 

Simon blev aningens matt på mig när vi för ett tag sen var på statoil för att handla något litet, och jag kommer ut och säger: Alltså, känner du igen den där killen? Helmysko var han. Pratade för fullt med mig, precis som vi träffats?

- Du vet inte vem han är? Frågar Simon. 
- Aldrig sett människan förut. Svarar jag.

Men jo. På riktigt. Det var vår granne. Och jo, det här är citerat direkt ur verkligheten. Och det hände inte alls för länge sedan. Och nej, vi bor inte på landet. Utan centralt, med husen i rad. Inte i radhus men vi delar häck med ovan nämnda mysko kille. 

Inbillar mig, och tror faktiskt att jag inte har något behov av att kallprata med folk. För vad ger det, egentligen? Vad ger, det att få det bekräftat att det är molnigt? Jo tack.. jag ser det? 

Nej jag fattar inte grejen. 

Kanske låter som världens stramaste människa, men så är inte fallet. Tror jag. Jag har bara viktigare saker för mig. 

Jag vet inte hur andra människor uppfattar mig. Men jag tror att jag på psykologin läste att sättet andra människor ser oss på, är en del i jaget. Alltså i vår identitet. 

Och jag menar, då är det ju inte så jäkla konstigt att jag är knäpp? Det är ni där ute som gör mig knäpp.

So. Dont blame it on me. Blame it on Freud.

Tack och godnatt.



 

söndag 9 september 2012

Söndagskväll.

Min sambo har vart i Stockholm hela helgen.

Han den där, 1.92 långa killen (inte 1.94 som jag skrev här om dagen. Mycket viktigt!)
som kan reta mig till vansinne. Han som kan gå mig på nerverna, och ibland vara två sekunder från att hamna i en bortskänkes anonns på blocket. Han.

Han har vart i Stockholm.

Och oj. Vad larvigt egentligen, men jisses så jag har saknat honom. Min andra halva. Mitt trygga muskelpaket, som trots ihärdiga snarkningar, alltid ligger bredvid mig i vår extra stora, specialbeställda säng.

Saknat så mycket, att sova hemma inte fanns på världskartan. (Iris har vart hos bästa farmor, eftersom jag jobbat hela helgen!)

Jag sov därför hos min kära mor. Med två pudlar bredvid mig. Varav en är en galen valp, som biter i allt som går och inte går att bita på.

Och med två halvgalna bröder.

Den ena kom hem 1.30 och skrek efter mat.
Den andra snubblade in 5.30.

Så sovit. Det har jag inte gjort.

Men jag ska nu.

Efter traditionell Söndagsmiddag, bestående av potatisgratäng och oxfilé.
och ostkrokar såklart.

Och nu. Nu ska jag krypa ner bredvid min fina sambo, och andas han blöt i nacken.
Min fina, fina kille.

Som jag hjärtar dig!



Här har vi myst ikväll.

fredag 7 september 2012

Återfall.



I Fredags skickade jag med en tjejkompis 2 fullproppade kartonger med saker hem.
Ljusstakar, lampor, krukor, en massa små pryttlar. Med ett löfte om att aldrig lämna tillbaka dom.

Hennes sambo var måttligt road.
Min sambo var genuint lycklig.

Och i Lördags körde vi nästan ett helt livs sparande till tippen. 
Så mycket saker som jag sparat på mig. Jag fick verkligen en tankeställare. Speciellt när jag stod och packade upp alla dessa sprayflaskor, och Simon efter varje sa:

- 100, 200, 300, 400, 500, 600.. ja ni fattar. Ni vill inte veta vad han slutade räkna på. Det är nästintill bedrövligt. 

Men hursomhelst. 

Söndag.

Man kan ju inte starta sin första "skräp fria" dag, med ett loppisbesök.
Tycker vissa.

Därför drar man en vit lögn och säger att man ska ta en långpromenad med en kär vän. Åker iväg vid 10, och kommer hem vid 13.30, med det på bilden i baksätet.

- Du MÅSTE skämta Linda. Säger Simon när han ser vad det är. Jag VISSTE det. Jag förstod att det var något lurt när du hade både jeans OCH smink på dig. (De fetmarkerade orden, la han extra mycket betoning på)

Du har ALDRIG jeans på dig. Och smink? När du ska ut och gå?

Väldigt upprörd, eftersom han dagen innan blivit ganska impad över min nyvunna insikt om mitt köpmissbruk. Och faktist trott att jag den här gången menade det jag sa. Att jag inte skulle handla mer.

- Meeen älskling. Stammar jag fram. Vet du egentligen hur mycket sånna här kostar? Egentligen?
- INGENTING LINDA! Absolut INGENTING!
- Men joo.. för Annas bror har sagt..
- Det sa han bara. Säger Simon. Antagligen för att slippa släpa hem något liknande.

Jag är iallafall glad över mitt fynd.
Någon som kan gissa vad det är? :)

onsdag 5 september 2012

Att hälsa sin nya granne välkommen

Sovrum.

Har målat en grå ruta på väggen, bakom sängen. Istället för att ha hela väggen grå som förut.



Egensydd kudde. Av en loppisfyndad, kofta. Som jag sytt för hand. Jag har ingen aning om hur man behärskar en symaskin. Och jag är helt talanglös när det kommer till allt som har med nål och tråd att göra. Så tro att jag är stolt. Kudden bakom är också handsydd. Framför ett program av pinsamma, svenska hollywood fruar.

Loppisfyndad spegel, lampa, och "betongklot" som vart en oljelampa, men nu agerar hem åt en taggig liten kaktus. Pallen stod kvar i huset när vi flyttade in.

(Mörka kort. Ni får ha tålamod med det. Jag håller på att lära mig vår kamera)

Jag har alltid vart mörkrädd.
Åtminstone sålänge jag kan minnas.

Alltid sovit med lamporna tända, inte bara i sovrummet, utan en i varje rum.
Och sedan legat orörlig på helspänn, livrädd att någon bryter sig in i källaren.
För att ha hela huset tänt mitt i natten, hur normalt är det? Klart tjuven tror att vi egentligen är bortresta, och har någon gammal, dålig timer som slår på lamporna. Bara för att det ska se ut som att vi är hemma.

Och att jag har en stor, crossfit tränandes, 1.94 cm lång karl bredvid mig i sängen, spelar ingen roll. Jag litar inte ett smack på han mitt i natten. På den tiden det tar att väcka han, hade inbrottstjuvarna hunnit kidnappat mig, och vart halvvägs till Skåne med sin vita skåpbil. (Jo, såklart att det är mig dom är ute efter! Vad annars?)

Så.

Igår kväll när Simon var och tränade (typ runt 21) knackade det helt plötsligt på dörren.
Förfrusen av skräck stod jag i köket med disktrasan i ena handen och rödvinsglaset i andra. Och eftersom våra 7, 50 watts spottar i köket var på full styrka, såg jag inte ett smack utanför fönstret.

Finns inte en chans att jag öppnar. Nio på kvällen. Man behöver inte vara Einstein för att fatta att det är en seriemördare.

Men det knackar igen. Skit.

Grabbar en kniv, och ringer upp mammas man. Tänker att han kanske hinner ringa polisen, innan det är försent.

Öppnar dörren med ett rödvinsglas i ena handen (Varför jag nu skulle ha med mig det, vet jag inte!), och en kniv i andra. Och telefonen mellan örat och axeln.

Bara för att möta vår nya, supersöta tjej till granne.

- Oj. Stör jag? Säger hon.
- (lägger på luren utan att ge någon förklaring till det konstiga samtalet) Öhum! Hej! Säger jag. Du stör inte. Jag städar lite bara. Och tror att jag fortfarande har disktrasan i handen, men viftar istället med kniven.

- Haha (nervöst skratt).. Jo, Jag är lite mörkrädd. och nickar mot kniven.
- Jaha. Men ojdå. Det var inte meningen att skrämma dig, men jag såg att du var i köket, så därför jag gick hit.
- Ingen fara säger jag, och flinar med rödvinsfärgade tänder.

Sedan frågar hon mig en massa om Iris dagis. Hon funderar på att placera sin lika gammla son där. Berätar att Iris bara gått på "stora dagiset" i tre veckor, och att det är bättre att hon frågar grannen två hus bort. Hans dotter har gått där mycket längre.

- Jaha.. i det gula huset menar du?
- Gula? Säger jag, och kollar ut, precis som jag helt plötsligt fått röntgensyn och kan se genom både häck och tegelhus. Nää, gult är det nog inte.
- Jo, men två hus neranför er?
- Ja precis. Fast jag tror nog inte huset är gult. Men han har en  femårig dotter iallafall. Säger jag.
- Jo men precis säger hon. Det är Anders du menar?
- Anders? Jaha. Heter han så? Heter han inte Johan?
- Nej.. han heter Anders säger nya grannen, och hans hus är gult.

- Jahapp. Där ser man, säger jag och flinar återigen med röda tänder, samtidigt som jag rycker lite nonchalant på axlarna. (Inombords skäms jag som en hund)

Innan hon går, säger jag: Skicka över din pojk hit någon dag, Så dom får leka. Han och Iris.
- Absolut säger hon. Med ett påtvingat leende och ett kroppsspråk som säger att det är det absolut sista hon skulle utsätta sin älskade son för.

Om hon gick till grannen? Han den där i det gula huset? Det vet jag inte.
Men jag hoppas inte det. För första gången jag träffade han, öppnade jag också dörren med en stor kniv. Fast då mitt på ljusa dagen. Och inte för att jag var rädd, utan för att jag skrapade färg från golvet.

Så varsågoda kära grannar. Nu har ni något att analysera, skvallra och prata om. Att den där tjejen, i det röda tegelhuset. Hon är minsann inte klok. Inte på en fläck.

Och vet ni? Jag är benägen att hålla med er!