Besatt

Jag vann fighten om betongtapet. Den var tänkt till vardagsrummet, men passade inte riktigt med vår gråa soffa. Så i ren iver hamnade den i köket. Vi är inte riktigt sams än, men planerar att bli. Vi har nog helt enkelt inget annat val. Inte om man frågar sambon min iallafall.

Tok-gillar mina nya ljusstakar (Har tre stycken) som jag fyndade på 75% rea. Jag älskar rea!

Rosa och grått. Favoritfärger.

Simons kära bror ska gifta sig med sin fina, fina tjej. 

Och gjorde misstaget att lite snabbt, i förbifarten, fråga mig om jag visste någon bra lokal till denna tillställning. 

Och i samma mikrosekund som han avslutade frågan, började en nästintill olidlig* bröllopsplanering ta form i mitt huvud. Den har etsat sig fast längst in i hjärnkontoret och väcker mig till och med på nätterna. Jag tänker på det konstant!

(*Olidlig för att detta fina par, redan har hittat plats och planerat sitt bröllop. Och för att jag inte alls har några tankar på att gifta mig. Har faktiskt aldrig "velat" gifta mig. Olidligt också för att ingen av mina vänner ska gifta sig inom snar framtid. Vad jag vet. Och även om de skulle det, så tror jag inte att det skulle uppskattas om jag planerade hela deras bröllop efter mitt eget tycke och smak.) 

Så nu lär jag helt enkelt byta karriär, och på något sätt slå mig in i "wedding planner" världen, hitta ett par som nickar åt allt jag säger, genomföra mina ideér, och få Jennifer Lopez i filmen wedding planner att se ut som en nybörjare. Jag är rädd att det är enda sättet att få ro på. 

Är det inte bara att släppa det? Tänker ni! Det finns väl viktigare saker att fokusera på, än ett bröllop som inte ens existerar. 


Jo, om det hade vart så lätt. 


Men det är det inte. 


För något säger mig att man:


1. Antingen behöver hjälp av någon väldigt professionell människa. 
2. Borde få elstötar, för att ändra sitt tankesätt. Och där med bli av med den delen som besatthet sitter i. 


När man redan köpt på sig en uppsättning silverbestick åt detta icke existerande bröllop? 




(Vad är det då jag planerar? Det innehåller en stor industrilokal med råa betongväggar, rör och hela kittet. En hel massa körsbärskvistar, en skrynklig linneduk, stora kandelabrar, en vit, skir, spetsklänning och kanske en och annan rosa pompom. Och självklart mina nya silverbestick. Mer än så får ni inte veta. Just nu! :)

(Och till dig anonym, som lämnade en sådan fin kommentar igår. You made my day. Tack!)

 

Design för en tjuga!

Loppis-stol, som jag sneglat på i över ett år. De (jag har 2) har nämligen stått ute i en "container" utanför loppisen, där allt bråte hamnar. Det som är för "fult" för att tas in. Och de var fula. Herre jisses. Blåa, med fula tygdynor i. Men även den fulaste groda kan bli en prins.

Och detta bord var ett lekbord. Ett Micki bord för barn. Rosa och knallgrönt. Nerkladdat med lila nagellack (Ni kan tro att jag skrubbade mig blå, innan jag kom på att det antagligen var nagellack. Och med lite aceton var det borta på några sekunder) Det satt fula plasthjul på, som jag plockade bort. Sedan sprayade jag benen, och målade skivan. Och ett soffbord blev till. För 40 hela kronor. (Extra kul att vi kollat på ganska precis likadana, för flera tusen. Men inte hittat ett i rätt storlek. Detta blev perfekt)

Och dessa stolar, visade sig vara märkta. Designade av Tias Eckhoff som verkar vara en Norsk industridesigner. Så två designstolar för en tjuga? Inte alls illa. Och dom är sköna. Faktiskt jättesköna. Vilket, av vad jag kan förstå, har vart lite av hans grej? Att tillverka sköna möbler, som man ska kunna sitta i länge. När jag tömt mobilen på bilder, ska ni få se före bilder på både stolarna och bordet.

Sitter och funderar på om man ska ta och gå på festivalen här i stan eller inte!?
Jag gör såhär varje år. Velar in i det sista. 

Det slutar dock alltid med att jag går. Och har skitkul. 
Men i år känns det annorlunda. 

Jag vet inte varför? Men jag har ingen lust alls. 
Kanske beror det på det regniga vädret? Eller att det blev någon öl för mycket på midsommar? (Iallafall med tanke på att jag jobbade dagen efter!) 

Och det är samma visa varje år. Man har inga kläder att ha på sig, inga skor, ingen väska. Ja ni vet. Tjejproblem  tänkte jag skriva, men ångrar mig. Simon är tammetusan värre på den fronten än mig. 

Och vore det inte för att alla kläder envisas med att krympa varje år ;) 
Så hade jag haft en hel festivalgarderob. 

(festivalgarderob = Långklänningar med peace tecken, byxdräkter, hippie kjolar mm) Sånt där som man inte använder till vardags. 

Men det fina med festival är ju att ingen bryr sig. Bara en själv. Folk springer runt i bikini och rufsigt hår. Eller en stor t-shirt med hål i, och gummistövlar. 

Gummistövlar ja. Jäklarns. Det skulle jag ju behöva. 

För det verkar ju onekligen som om vädergudarna har något otalat med festivalarna. 

Jaja. Jag lär väl göra som alltid. Bestämma mig i sista sekund. 
Men det funkar ju det med! :)

Semester.

Man vet att man har semester, när man kollar på film till efter ett, en Söndag.
Ligger kvar i sängen till 11.30, och äter frukost vid 12. 

Och när man inte blir det minsta arg när det visar sig att fikat ens dotter bjuder på "hemma hos sig" (i sitt rum) består av olika ingredienser från vårt skafferi. Bland annat en hel påse strössel. 

Man vet också att man har semester när regnet öser ner utanför, och man tycker att det är lite mysigt. 

Underbart!

Man vet också att det är dags för semester när man stressad kommer fram till jobbet något försenad, kastar av sig kläderna. Och rusar ut till hissen med arbetsskjorta, svarta spetstrosor och tofflor.

Semestern kunde inte komma mer lägligt! 
 

Åland.. we meet again.

Loppis lampa. En favorit.

Den där glasburken, med snett lock. Den fyndade jag ganska nyss. På ena sidan står det 1 QUART. På andra sidan står det 1879. Peace. Tyckte det var lite kul. Allt på hyllorna, förutom vinglasen och zinkburkarna är loppisfynd.

Och så de älskade stolarna. Jag har fyra stycken, skrivbordsstolen gästspelar bara. Bättre höjd på den, åt iris.

Min mormor är en riktig dansbands mormor. En sådan där som älskar dansband, och som älskar att dansa. Och som tros ledgångs reumatism, vet hur man skakar på rumpan! :)


Så när hon fyllde år, drog vi med henne på en tur på de sju haven. Jag, min moster, bror och kusiner. Destination: Åland. 

Och alla som vart på en sådan kryssning, vet ju hur det funkar. Man förfestar i hytten, och blandar små taxfree flaskor hej vilt. 

För att sedan vingla ut till något dansgolv, där man tror att man kan dansa, och ännu värre sjunga. (Jäklarns kareoke) 

När kvällen lider mot sitt slut, vinglar man tillbaka till sin hytt, och tycker inte alls att de där vinröda heltäckningsmattorna, och stanken av cigaretter är så tokig. 

På den här resan, sov jag och min jämngamla kusin i samma hytt. Hon unders, jag överst (I våningssängen) ;) 

Och på natten, stiger jag upp, i sömnen. Antagligen för att gå på toaletten (!?) (Jag går i sömnen ibland, och alla gånger det har hänt, har det vart utan kläder, och med främmande människor i närheten) 

Hursomhelst. Öppnar hyttdörren och går ut. Utan ett endaste klädesplagg. Förutom ett par små string, som jag dagen till ära valt. Dörren slås igen, och jag vaknar. Naken, i en lång, lång, evighetslång korridor. 

En bit bort hör jag ett gäng killar. Ganska unga låter det som. Och ganska många. Här drabbas jag av panik, inte ett hörn att gömma sig bakom så långt ögat kan nå. 

Börjar det hårdaste jag kan banka på hyttdörren. 
Min kusin vaknar, och blir livrädd. 

Hon tror nämligen att det är några som försöker bryta sig in i våran hytt. Så hon ligger knäpptyst, och sparkar upp mot underdelen av min säng. 

- Liiinda, Liiiiiinda.. Det är någon som håller på att bryta sig in. (Viskar hon) 

Jag svarar ju då inte, eftersom jag befinner mig utanför dörren. 

Vid den här tidpunkten hade rösterna kommit närmare, och jag har lagt mig ner på rygg, och sparkar på dörren. Allt jag kan. Ni vet som den där övningen, man ofta gör på core pass? När man "cyklar" med benen, för att träna magen? Tänk er den, fast utan kläder. 

Så ligger jag. 

När Sara äntligen fattar att jag inte ligger i min säng, och öppnar dörren. Förvandlas den där rädslan för inbrottsmän, till asgarv. Och samtidigt som hon står där och håller sig för magen, och skrattar så tårarna rinner.. Passerar ett gäng killar med stora ögon.

Dagen efter vid frukostbuffén, berättar Sara skrattande om mitt lilla äventyr för resten av släkten. Och min moster hittar såklart på den enda platsen på hela båten med mottagning, och ringer och skvallrar för min mamma som inte var med på båten. 

När det var dags att gå i hamn, får jag ett samtal av en skrattande men upprörd moder:

- Kan man inte släppa iväg dig någonstans? Kommer jag kunna läsa om dig i aftonbladet innan du är hemma igen? Fräser hon i andra sidan luren. 

Och det enda jag tänker på, är hur fruktansvärt fula de röda heltäckningsmattorna är, och hur illa det luktar med all cigarettrök. Och hur alla andra i lobbyn ser ut. Som vrak. Som om de festat i flera veckor i rad. Vissa verkar nog inte ens ha lagt sig.. 

Lyckos dom!


Den här gången var det långt ifrån lika dramatiskt. De fyra stolarna stod helt plötsligt framför mig, på en loppis här i stan. Och de är (om de inte är äkta!) kopior av Lilla Åland stolen. Som jag vart kär i, sedan jag såg den i ett reportage för ett tag sedan. Det krävdes en del slipning och lackning, för att få bort den fula färg de var målade i. Och även om de kanske är kopior, så älskar jag dom!

Vissa dagar är bättre än andra..

Bilder från denna URSNYGGA lägenhet har jag visat förut. Så fint. Fast det saknas ett stänk av rosa! ;)

Inte min stil egentligen. Men ändå så snyggt. Sådana där stolar springer jag på, på loppisar hela tiden, men de är ju så låga. Himla synd, för snygga är dom. Jag har faktiskt 6 stycken i hobbyrummet, fast med stål ben.

Fina färger, och snyggt soffbord. Soffan kunde kanske ha vart en aning större. Ser ni fåtöljen? En sådan sprang jag på igår, fast med grått slitet läder, och stål underrede. Skitsnygg var den, men jag lät den stå kvar på loppisen. Attans!

Alla bilder tagna från www.alvhemmakleri.se

Hu! Sikken dag jag haft idag. 

Eller inte bara dag. Natt också för den delen. 

Iris vaknade runt ett inatt, och var vaken till fem. Och där emellan var det gråt, och tjat. 

Tjat om att se bolibompa, gå ut och leka, få välling, vatten, fråga vart katterna var, klaga på värmen, för att en sekund senare tycka att det var för kallt. Med mera.

När hon väl somnade vid fem, ringde jag jobbet (som jag skulle vara på halv sju) och sa att det fick bli en vab dag idag. Även om jag hade kunnat pina mig igenom svidande ögon och trötthet, så kändes det inte riktigt okej att väcka en liten tjej som nyss somnat, för att lämna henne på dagis. 

Men tji fick jag, som trodde att hon åtminstone skulle sova till tio. För sju (!!!) vaknade hon, pigg som en lärka. Och för att undvika en repris inatt, har jag gjort mitt yttersta för att hålla hon vaken hela dagen. Ingen middags sovning alltså.

Ni kan tro att mina öron blöder. 

Damen har vart på sitt värsta humör (antagligen mamman också, eftersom ingen av oss sovit) och ingenting har hjälpt. Inte cykelträning, baljbadning, frö sättning, dockbadning.. inget. 

Möjligtvis att hon sken upp när jag dukade fram cupcakes och saft. Men väldigt få sekunder. 

Och när man är sådär trött, irriterad, stressad, och redo att bryta ihop, packa väskan och dra till Bahamas. Då ringer sambon och säger att han (fast han tränat, sön, mån och tis) ska och träna idag också. 

Då brister det liksom. Litegrann. 

Och då kan det hända att han får ut för hela dagens bekymmer. Bättre det, tänker jag. Än att Iris får det. Men ändå. Orättvist. Eller inte? Jäkla träningsnarkoman. Jag menar, någon måtta får det ju faktiskt va?

Dessutom har jag ju namnsdag idag. Som han verkar ha glömt. 

Och då gråter man en skvätt, och känner sig väldigt o-uppskattad och bortglömd. 

Sådär som man bara gör när all energi är helt urtömd och man skulle gråta över ett myggbett. 

Namnsdag liksom? Sen när firar jag det?

Sen idag verkar det som.

Simon kom iallafall hem och gjorde middag, la Iris.. och lät mig åka till affären en sväng. Nya Plaza, choklad, lakrits och ett sexpack lades upp på rullbandet. Och nu sitter jag här i soffan (Simon har åkt och tränat) och hetsäter choklad.. och har det faktiskt rätt så bra ändå. 

Och hur hemsk dagen än har varit, och hur trött jag än är. 

Så fy.. vad tomt och tyst det blir när damen somnar. Det känns speciellt, efter en sådan här dag.

Hoppas hon sover hela natten inatt, så vi får en bättre dag imorgon. 

Nej, skål Linda. Och grattis på namnsdagen!

Kram

När djuren råkar ut för slarv..

Denna charmiga gamla skolplansch, sprang jag på, på en loppis. Jag har ingen aning om vart han ska hänga, och helt ärligt har jag inte plats heller. Men för 40 ynka kronor, kunde jag inte låta den ledsna, fina elefanten hänga kvar. Jag tror att han skulle passa bra i ett pojkrum. Om man hade haft ett sådant ;) 

Har det gått för långt!

När jag och Simon träffades, tyckte han att mitt slarviga, lite klantiga beteende var charmigt. 

Han tyckte att jag var söt, när jag efter varje måltid hade ketchup på hela mig. Eller de gånger jag missade munnen och hällde vatten/mjölk glaset över mig. Eller de gånger jag råkade spilla ut en cola i hans silvriga sportbil.  (nåja ;)

Nu för tiden, är nog dessa saker, det han irriterar sig på mest. Han tycker nog inte att jag är så charmig längre, utan bara nonchalant. Och de där kärleksfulla blickarna, har bytts ut mot suckar, när jag lämnat nycklarna i ytterdörren hela natten, eller går på möte i ketchupkladdig tröja. 

Och det där med nycklarna. Jag är expert på att lämna nycklar i både bilen och dörren. Det händer flera gånger i veckan. Fast jag är mörkrädd som tusan, och kollar dörren både en och tio gånger innan jag lägger mig. Jag skulle lika gärna kunna sätta upp en skylt på dörren där det står "Stig på kära tjuv"

(Och till er som fick olagliga tankar: Min sambo tränar på tok för mycket crossfit och är hård som sten!) 

Men hursomhelst. I Fredags var jag ute på gården och grejade lite, och hade därför öppnat bakdörren till garaget på vid glänt. 

När vi lägger oss frågar Simon om jag stängde och låste alla dörrar?

Såklart! 

Är du säker på det Linda?

(Tänker efter. Men det måste jag ju ha gjort? Jo!?) Absolut!

Dagen efter, sen eftermiddag, är vi i garaget, och dörren står självklart på vid glänt. Simon blir inte speciellt chockad över detta, utan reagerar mer på den starka, vidriga doft som tagit över vårt garage. 

Efter en stunds letande, efter orsaken, ser Simon något som rör sig i vår gamla toalett. (Som stått där ute sedan renoveringen) 

Och i toaletten, något fastklämd ligger vår lilla Kotte (Igelkott, som vi har på gården) 

Levande, men alldeles, alldeles livrädd. Och vad det var som stank? 

Utan att gå in på närmare detaljer, så kan vi ju säga att lilla Kotte hade gjort precis det han skulle i toaletten. Och på hela sig. Han var alldeles kladdig stackarn. Och hade fått en fin timglasfigur av det trånga utrymmet. 

Och Simon, han behövde inte säga något (och kunde nog inte mellan kväljningarna, när han torkade rent efter kottens lilla äventyr) jag såg på hans blick, vad han ville. 

Att när djuren tar skada av ditt slarv Linda. Då är det nog!

Banne mig! 

(Kotte mår efter omständigheterna bra, och verkade efter en stor portion kattmat, redo att ta sig an maskletandet i buskarna igen!)

4 års trots!

 Idag startade vi dagen med att baka cupcakes. Jag och Iris. 
Baka är inte min starka sida. Jag har inte tålamodet som krävs. Speciellt inte med en blivande fyraåring som "kan själv"

Precis allt kan hon själv. Saker som tillochmed är omöjliga. 
Nu har ju min mamma lärt mig att ingenting är omöjligt. Men faktiskt. Att vispa med elvisp, rita gubbe, klippa sönder strössel påsarna och fråga miljoner saker samtidigt. Är omöjligt. Iallafall om man är fyra, och vill ha fingrarna kvar.   

Färdiga cupcakes. Inte så estetiskt tilltalande, men goda enligt Iris.

Denna underbara lilla diva. Hon är envis som en bisonoxe, och har en personlighet som jag älskar, men starkt hävdar att hon inte ärvt av mig. 

Hon går runt här hemma och domderar, pekar, säger hur saker ska vara, och tror att hon är härskarinna över hela universum. Och jag börjar misstänka att hon kanske snappat upp ett och annat i Kapten röd:s text, för hon tar tammetusan inte order av någon.   

Pappa blir bjuden på te och nybakta cupcakes.

- Var dom goda pappa?

Den fina kökshandduken hittade jag på Åhlens, på rea. Jag tror den ska få bli en kudde.

Hon gör precis som hon själv vill, när hon vill. Och hon lyssnar inte det minsta på tillsägelse. Så nu frågar jag er. Vad gör man? Vad gör man för att få dom att lyssna?

Att skicka in henne på rummet (Vilket man enligt många experter inte ska, jag vet!) går inte. För då trashar hon rummet likt en rockstjärna. Målar ner hela väggen, kastar saker i golvet, klipper sönder saker.. med mera. Mycket mera. Igår kväll hade hon i ett argt tillstånd sönder sin helt nya rosa ljuslampa (ni vet sånna där, happy lights?) 

Går det över? Snälla säg att det går över. Jag rycker mitt hår snart!  

Medans vi väntade på att ugnen skulle bli klar, satt Iris still (kors i taket) och ritade en jättefin gubbe. Jag vet inte hur barn i 3-4 års åldern ritar? Men något säger mig att detta är rätt duktigt för att vara 3½ år? Iris farfar är ju konstnär. Kanske har vi en blivande sådan? Fast vid närmare eftertanke, tror jag inte att hon har det tålamodet.

Lördagmorgon.

(Fina betongljusstakar från Gruvgatan. Tavla Norrgården. Kruka Tine K)

Igår skrev jag om kryp fobi, och idag visar jag en tavla, föreställande en skalbagge (?)

Och faktiskt sitter denna tavla på väggen mitt emot ytterdörren, och är därför det första man ser när man kommer hem.

Inbillar mig att det är ett led i behandlingen av min svåra fobi :)

Ljusstakarna är iallafall nya, och rejält tunga. Och inhandlade på 60% rea. Sånt gillas. För ombytliga människor som jag!

Såg ni matchen igår? Jag såg till 2-2, sen fick jag agera ansvarsfull storesyster och hämta hem min lillebror, som firat examen liiiiite för mycket. Men jag verkar inte ha missat så mycket ändå. Tråkigt. Tråkigt för Sverige.

Inte blev det något grillande för oss heller. Det blev hämtpizza. Ätandes i soffan. Pizza, öl och fotboll. Min tröja var så fläckig efter måltiden, att farbror Daniel som var här och höll oss sällskap, försökte ta kort på den. Han har nog aldrig sett en tjej ätit pizza förut. Ingen första dejten mat direkt.

Och just nu sitter jag och Iris och morgonmyser i soffan, jag funderar på att kanske åka till affären och handla lite god frukost. Antar att min bakfulla lillebror lär vara hungrig när han vaknar. Och min sambo, han är alltid hungrig. Oavsett bakfylla eller ej.

Så får det nog bli. Det regnar ute, och är grått. Vad kan då passa bättre än långfrukost med färskt bröd och tända ljus?

Hoppas ni får en fin Lördag.

Kram

Where have I been?

(Palm, något slags gräs, och sallad)

(Weber grill, och bord från ikea)

(Slagbord blocket, stolar Ikea. Skylt loppis. Och katt, på tok för dyr)

(Gammalt tvbord, lykta ide-a, kuddar gamla)

(Och till vänster ser det ut såhär. Älskade!)

Ja! Vart har jag vart?

Det vore ju trevligt att kunna säga att jag hållt till utomhus, och därför ej haft tid att blogga. Men nej. Här har det regnat i veckor i rad.

Och till er som inte vet det. Jag är superduper allergisk mor bin. Sådär allergisk så jag får gå runt med adrenalin sprutor och kortison tabletter i fickan. Och har (vid ett stick) cirka 15 minuter på mig att ta mig till akuten.

Så allergisk.

Därför är inte sommarn min favorit årstid. Jag kan aldrig åka ut i skogen, eller vara på stranden, för jag är så rädd.Och denna rädsla har efter några år byggts upp till en rejäl fobi. Fobi för kryp.

Och just som jag (och sambo, mamma, arbetskompisar, vänninor, mm) tyckte det var dags för kbt. Skriver min läkare ut en ny medicin. Som på något märkligt vis verkar fungera mot geting/bi/kryp fobi.

För idag. Första dagen med lite sol, har jag vart ute hela eftermiddagen och pysslat på altanen. Trots en massa surrande runt om mig.

Vår altan ja. En 60 tals historia, som ska göras om nästa år.
Brunt. (Vad tänker man?)

Ingenting enligt min sambo. För all träolja är brun!? Alla har bruna altaner.

Nåja.. inte vi. Inte länge till. Om jag får bestämma!

Faktiskt har jag, medans simon var och tränade, börjat måla lite här och där.

Nu väntar kall öl och grillat.

Hejsvejs!

(Ps. Vi har äntligen köpt ny dator. Så nu ska det bli ordning på bloggandet!)